Minnen av GAIS – Premiären
Under 2009 skulle den nya arenan Gamle Ullevi invigas. I premiärmatchen var det inte mindre än ÖIS-GAIS som stod på schemat och det kom att bli en minnesvärd tillställning och fest för oss GAIS:are. Här mina minnen från den dagen.
Väckarklockans oljud drog mig abrupt ur drömmarnas värld och jag satte mig långsamt upp i sängen. Gäspningarna avlöste varandra för en kort stund och det kändes som jag sovit i ungefär fem minuter. Jag tittade på klockan med mina sömndruckna ögon och den visade 11.00. Att det kändes som 5 minuter är inte så långt från sanningen med tanke på att jag kommit hem från jobbet endast tre timmar tidigare. Plötsligt insåg jag vilken dag jag vaknat upp till. Det var inte bara den första matchen för säsongen utan också första matchen på den nya arenan. Som om inte det vore nog skulle det vara ÖIS som skulle stå för motståndet, med andra ord ett derby också. Min brist på sömn förträngdes kvickt och jag gick mot duschen med bestämda steg.
Efter en uppfriskande dusch var jag redo att möta dagen, iklädd årets nya matchtröja. Under den här tiden av mitt liv var jag inneboende hos en av mina bästa vänner i Majorna. Min vän hade precis stigit upp för att börja koka kaffe och göra i ordning lite frukost åt oss. Samtidigt drog jag upp persiennerna från de stora fönstren i mitt rum och öppnade dem helt. Jag möttes av solens värme och fåglarnas kvitter från närliggande parkens trädtoppar. Det såg ut att bli en strålande vårdag och det kunde inte passa bättre att det skulle spelas fotboll under dessa förhållanden. I väntan på att en gemensam vän skulle ansluta till vår uppladdning satte vi oss ned vid frukostbordet. Under frukosten började nervositeten krypa närmare. Var laget redo? Hur starka är ÖIS egentligen? En mängd frågor ventilerades innan vår vän anlände och vi bytte kaffet och smörgåsar mot alkolhaltiga drycker. En stund senare var vi på väg mot arenan med gott humör och öl i hand.
Väl framme vid arenan var det helt fullt med folk överallt, i alla olika åldrar och stilar. Man kunde verkligen känna på stämningen. Det låg spänning och förväntan i luften, det var premiärens vanliga känslo som gjorde sig påminda. På väg mot vår sektion såg jag två förre detta klasskamrater i publikhavet, iklädda sina ÖIS tröjor. Försiktigt trängde jag mig fram igenom folkvimlet för att hälsa på dem. De båda lyste av självförtroende och var övertygade om en seger trots att deras lag nyligen kommit upp i Allsvenskan. Jag log och önskade dem lycka till och replikerade självsäkert att dem inte skulle vara för besvikna efter att GAIS säkrat tre poäng i slutet av matchen.
På väg upp för trappan till borta sektionen ökade ljudnivån stegvis och jag sprang nyfiket upp de för de sista trappstegen. Jag möttes av en fantastisk inramning med tifon samt en publik och ett tryck jag inte känt av på länge. Det kändes som att det var det här som behövdes för att ge fotbollen i Göteborg ny energi och ett ökat intresse. Nu kunde man faktiskt se spelarna på planen om man jämför med Nya Ullevi där det krävdes teleskop för att kunna urskilja händelserna i matchen.
Det första målet av Pär Ericsson fick hela GAIS sektionen att explodera i ett enda stort glädjerus. Flaggor, dryck, mössor och alla möjliga saker flög omkring oss medan vi firade den fantastiska inledningen. Efter det stod matchen och vägde under en stund. ÖIS kunde spela sig igenom ett tamt försvar och spela fram en helt omarkerad Alvaro Santos. Utan problem stänkte han in 1-1 och det blev helt tyst i vår sektion för en stund. Den tidiga nervositeten jag haft under morgonen kom tillbaka. Men det skulle inte dröja länge innan den försvann för resten av dagen. GAIS skulle återta ledningen kort därefter genom Tommy Lycén. Fem minuter senare hade Wanderson gjort 1-4 och överkörningen var ett faktum. Jag minns att jag försökte skicka ett sms till en vän om hur matchen gick under dessa fem galna minuter. Det gick mindre bra. I matchens 50:e minut kunde Mattias Lindström sätta sitt andra mål för dagen, vilket gav 5-1, ett resultat som höll sig matchen ut.
När det väl var över var det svårt för mig att samla mig på grund av den stora glädjen och känslan av lättnad. Euforin i min kropp gick på högvarv och det tog en stund innan kunde återgå till ett någorlunda normalt tillstånd och gå ut från Ullevi. Strax utanför arenan vid Gunnar Gren statyn, ser jag i mitt i segeryran mina två tidigare klasskamrater sittandes vid en vägkant. De båda stirrade rakt ner i marken, uppenbarligen berörda av överkörningen. Jag fortsatte hemåt med huvudet högt, som tusentals andra GAIS:are. En underbar dag var till ända!
