Mörkret.
För nästan på dagen 3 veckor sen skrev jag en text jag skämdes över att behöva skriva, en vänsterpolitisk fotbollssupporter och feminist hade blivit knivhuggen av nazister och han svävade länge mellan liv och död. Hur fan kunde saker och ting gå såhär fel? Idag är det dags att skriva en, om möjligt ännu sorgligare text. En fotbollssupporter, en pappa, en make, en son, en bror har blivit mördad - för att han hejade på fel lag
Det är vår i luften, 5000 Djurgårdare hade åkt ner till Skåne för att se den allsvenska premiären på plats - upplagt för en brakfest, men redan under lördagen så började saker och ting gå jävligt snett.
Tidigt på söndagen så fick jag uppgifter i mina flöden om att krigszonsliknande scener utspelade sig på Helsingborgs gator och jag började förstå att det här skulle urarta, men till vilka proportioner? Jag tror inte att jag ens kunde föreställa mig - naivt.
Jag och min son satt i soffan när det blåstes till spel, trots en gnagande oroskänsla i magen så var jag lycklig. Jag hade längtat i nästan 150 dagar och nu var det äntligen dags, jag hade öl och jag hade trevligt sällskap. Vad fan skulle kunna förstöra det här?
Mitt viaplaykonto valde att strula och jag blev irriterad, min son tjafsade och jag blev irriterad på honom också. Jag får dåligt samvete när jag tänker tillbaka på det.
Tidigt i matchen så noterade jag hur oroligt det var på Djurgårdens läktare, jag har upplevt oroligheter - tro mig, men det var något annat. Det tog en dryg halvtimme innan helvetet brakade loss, det började med en kille i adidasbyxor - efter det kom det 50 arga, ledsna, förbannade, förtvivlade personer till.
Djurgårdsklacken skanderade "mördare!" och stämningen var för att utrycka det milt, spänd.
Kommentatorn Henrik Strömblad berättade om hur ett obekräftat rykte börjat florera på läktaren, en Djurgårdssupporter låg allvarligt skadad på intensiven. Redan då tror jag att jag förstod, det skulle bli värre.
När jag skriver det här så sitter min son bredvid mig på golvet i sina randiga tajts och lejontshirt och leker med duplo, han tittar undrande på mig och kan för sitt liv inte förstå varför pappa gråter. Hur skulle han kunna förstå? Det är knappt så jag gör det själv, en småbarnspappa, en vanlig jävla kille är död. För att han bar fel tröja påväg till match.
Jag vet inte om offrets identitet är officiell ännu, men han var 43 år, pappa till två egna barn och bonuspappa till ytterligare två. Han var en vanlig kille, en egenföretagare som gillade att dricka öl och se sitt favoritlag, Djurgården spela.
Han var som jag, en vanlig kille som gillar att dricka öl och se mitt favoritlag spela.
Nu är han död.
Hans barn får aldrig se honom igen, hans fru får aldrig träffa honom igen, hans familj, kollegor och vänner får aldrig träffa honom igen.
Igår kände jag mig uppgiven, seriepremiären för Husqvarna i superettan närmade sig, en premiär jag längtat efter ännu mer än den allsvenska.
Jag och många med mig har varit med på resan ifrån botten och hela vägen upp till superettan, det var vår tid och vi hade gjort det tillsammans!
Men igår hade jag ingen lust längre, jag ville inte tänka på fotboll.
Jag grät när jag såg intervjun med Bosse Andersson, försökte dölja mina tårar bakom söndagsmyset med frun - det gick sådär.
Jag gråter idag när jag läser alla fina texter, men det är inte med samma uppgivenhet idag.
Vi tar oss igenom det här, det här också.
Vi är fotbollsfamiljen, vi är inget lag - vi har inga färger. Vi gör det här tillsammans.
