När vinden vänder - är det såhär det känns?
HFF's säsongsinledning har gått knackigt, fyra poäng på sju matcher - vi har tappat ledningar i matchers slutskeden. Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vara glad vid sidan av en fotbollsplan.
Jag får väl erkänna, direkt, att jag inte var på plats idag - fast förankrad på mitt jobb fick jag följa matchen via mobilen.
Inte via lagets officiella twitterkonto, nej nej - jag får sms ifrån min gode vän o sidekick Chrille var och varannan minut.
Sms som ger mig sån sjuk jävla ångest, varje sms kan innebära alltifrån himmel och helvete.
Men jag har trots allt lärt mig att gilla de här små ångestbärarna på något sätt, sjukt.
Idag stod det ständigt konkurshotade sorgebarnet från Skåne, Ängelholm, på andra sidan. Skulle lyckan vända?
Jag trodde ju inte det, såklart. Jag är ju född pesimist. Jag ska inte tråka er med någon sunkig, halvdålig matchanalys - dels för att jag som sagt inte ens var på plats men även för att jag inte reder ut det.
Även om jag hade sett matchen.
Det blir bara dåligt.
Men, i matchens 32e minut gör den dvalande skyttekungen Arber Hasani 1-0.
Ett sms som nästan gjorde mig illamående, det är nästan bättre att jaga en ledning än att försöka behålla den, speciellt när laget ligger där de ligger och med vår nya tråkiga tradition att tappa våra enmålsledningar i matchens slutskeden.
Jag försökte jobba vidare, men det gick inte - jag vankar av och ann. Stressad, nervös, stingslig och allmänt ohärlig.
I halvtid får jag rapport om att Vincent, Arber och Edin varit bäst i laget hittils,
"Mawana är riktigt grym idag,vinner närkamper, löper sig fri osv.."
Det låter bra, vi börjar smsa lite fram o tillbaka om nyförvärvet Vincent Mawana. Han bara kör, han skiteri vilken division han råkat hamna i.
Full patte bara.
Älskvärt.
Sen drar matchen igång igen, jag får inga sms.
Jag blir orolig direkt, fan har Christian dött? Har matchen avbrutits? Har Ängelholm pangat in fyra baljor o Christian vill skona mig?
"ÄR DET IGÅNG???" skriver jag i panik
- "japp, händer nada." Svarar han blixtsnabbt, iskallt.
"VILKEN MINUT????" fortsätter jag, i samma avslappnade stil.
- "52", Christian kompletterar mig med sitt lugn.
Börjar tänka på senaste matchen, borta mot Mjällby. HFF tar ledningen i 52e o ledningen står sig, uret tickar upp mot 90 o då får Mjällby en man utvisad. Jag tar ut segern i förskott.
Då får jag ett sms
"Helt otroligt! Snarberg självmål till 1-1", då hade 93 minuter spelats. Ridå.
Han kallar sig själv för glädjedödaren.
Jag påpekar att det inte BARA var hans fel, Snarberg hade faktiskt en finger med i spelet också. Med sitt självmål.
Vi enas om att det är 50/50.
Jag får ett sms i 62e, HFF börjar backa hem - slå långt. Jag får sån jävla ångest att jag vill fylla jackan med sten och sänka mig i Vättern.
Plötsligt, som en blixt ifrån klar himmel. Philip Bernholtz gör 2-0.
Resten av matchen blir en smal sak, Arga Snickaren i målet, David Monsalve limmar (hehe LIMMAR SOM EN SNICKARE) tydligen ett skitahårt skott. Det är ju gött!
I matchen sista minut avgör Amir Al-Ammari med matchens tredje mål. Hej då Ängelholm.
Jag har väntat länge på den här dagen, föreställt mig hur det skulle kännas.
Jag ville såklart vara på plats, fira med killarna.
Nu kunde jag inte det.
Men jag är glad, förstås.
Men tom.
Nu då?
Är det såhär det känns?
Vet inte.
Men.
David, Vincent, Anton, Kristoffer, Amer, Johan, Malek, Amir, Edin, Philip, Arber, Erik, Peter och David.
Tack.
Tack, Mohammed. Tack, Peo.
Tack alla i och kring HFF som får mig att känna saker, idag kände jag ingenting. Men det är kanske så det ska vara.
