Ögonblickens säsong del 4
Ryavallen är en hemsk plats. Jag kände mig lite tryggare då vi hade med oss Alex som tyckte om att spelmässigt ta tag i sina lagkamrater.
Håkan Mild går före genom sitt slit, han visar upp det som han vill att resten av sina lagkamrater också ska visa. Han får dem att göra det. Alex går före genom att spelmässigt fortsätta trycka på när det går trögare. Han får resten att känna att det som sker på högerkanten kan få oss att vinna trots att det på resten av planen går åt skogen. Han får sina lagkamrater att springa in i straffområdet (även om de måste bli bättre och snabbare på det till nästa säsong), han får dem att möta upp högerkanten och samtidigt tro att detta kan resultera i något trots allt. Alla vet att Alex gör en gubbe och skapar en målchans allt som oftast när han får bollen till höger. Därför var vi nära att trycka dit en kvittering på Ryavallen i år. Men det hade varit lite för bra. När Alex la upp bollen på straffpunkten för att sätta kvitteringen och sen trycka på för ett ledningsmål stod Wiland i vägen. Ryavallen är sådan.
George Mourad hade inte avgjort i en uddamålsmatch på länge. Hans höst var otrolig. Ett par gånger tappade han bollen när den spelades upp på honom, och då pratar vi om ett omdöme baserat på flertalet matcher. Han stod för sju mål, varav fem gjordes under tiden då han avgjorde tre matcher och tog Blåvitt några steg närmre toppen. Mourad var den andre av tre som höjde sig över resten under hösten, med sin tyngd, sitt skott men framförallt med sin vilja. Hemma mot Kalmar avgjorde han återigen, i den fjärde matchminuten och det som i Borås kändes så avlägset fick en strimma hopp tillbaka.
Hundra år den fjärde oktober och IFK Göteborg visade de senaste årens hypade storlag Djurgården vilket lag som var på uppgång även under hösten. Peter Ijeh missade ett läge, fick ett bättre och missade igen. Lite så har hans säsong varit, men det är inte hela sanningen även om alla motståndarsupportrar gärna hade velat ha det så. Peter har gjort en lysande säsong. Tio mål är knappt godkänt, så stora krav ska vi ha på honom. Är man så duktig både med fötterna och tankemässigt så ska man göra fler. Istället har den spelfördelande Peter tagit utrymme och det som under våren handlade om att han kom för långt ner slutade under hösten med att laget lärde känna Peter, Peter lärde känna laget. Han kom längre upp i banan och där kunde han skapa mer, utan att hela tiden göra det på egen hand. Andra halvlek slutade också bättre än den första. Peter nickade en gång, fick tillbaka bollen, höll i och placerade från en och en halv meter in det andra blåvita målet för kvällen. Djurgården var återigen besegrat och nu började de flesta hoppas på riktigt.
Hoppades gjorde man även i Sundsvall. Dagen innan tänkte jag inte så mycket på matchen dagen efter. Inget gott tecken, ett tecken på okoncentration. Spelarna var med all säkerhet fokuserade på matchen. Om det var konstgräset, den vanliga oförmågan att styra mot lag som inte själva försöker styra eller om det var en baksmälla på den senaste tidens fina resultat som gjorde att man tappade en ledning mot ett bottenlag vet jag inte. Jag minns dock Håkan Milds löpning, när han skar in framför sin back och placerade bollen upp i nättaket. Jag minns hans målgest mot de hundratals tillresta Blåvittsupportrarna och jag minns hur jag kände oss oslagbara. Sen small det en gång, ytterligare en gång och flygresan hem blev inte lika munter som resan upp. Guldpoängsförlust i Sundsvall, vi har varit med om det förut.
Landskrona BoIS stod också för ett Blåvitt ögonblick den här säsongen. Vinsten nere på Malmö Stadion gjorde att vi hade allt i egna händer inför de två sista omgångarna. Så här i efterhand känns det väldigt avlägset. När vi tittar tillbaka ska det sägas att vi hade en enorm flyt med resultaten under hösten, samtidigt som vi ångade på utan dess like. Det är ur sådant mästare skapas hade jag för mig, men det var lite för bra tydligen.
Sjukt nervös. Men så underbart det var att få spela en match som den mot Malmö. Storlag mot storlag. Blåvitt var på väg tillbaka mot den avskyvärda lagmaskin som så många gånger kört över de himmelsblå. Sen sa det pang och pang igen, igen. MFF gjorde ett och två noll, den blekblå kurvan sjöng om något glimrande och halvtidsvilan var en utdraget lidande. Tomheten över att förlora ett mästerskap på hemmaplan redan under den första halvleken är inget att rekommendera. Det var ett ögonblick, inget vackert sådant.
I den andra halvleken kommer Erlingmark in och Alexandersson får gå ut på sin högerkant igen. Kanske var det ett ödestiget felsteg av Bosse att sätta Alex i mitten för att få plats med Jonas till höger. Det enda jag vet är att jag har svårt att acceptera Håkan Milds varning i Sundsvall. Där förlorade vi matchen mot Malmö. På grund av ett försök att komma förbi en till vardags snöskottande norrlänning som hade just det tempot i sig, samma tempo som Martin Hansson rentav.
Blåvitt gjorde ett stolt försök, gjorde en bra andra halvlek. Peter Ijeh gjorde en av sina två bästa matcher i år, mot Malmö igen, och stod för reduceringen som inte blev mer.
IFK Göteborg är bra den här säsongen. Därför hade jag känslan av att vi skulle plocka en poäng mot Halmstad. Just därför skulle Malmö spela hem guldet, just därför är det svårt att titta tillbaka på de skitmatcher vi förlorat, där vi förlorat säsongen. Flera tusen bortasupportrar hyllade föreningen i Allsvenskans sista match. Håkan Mild ville inte se Halmstad fira guldet på samma fotbollsplan som IFK Göteborg. Jag förstod honom även om jag gärna sett att guldet hamnat någon annanstans än hos Afonso och hans vänner.
***
Svenska cupen var också det en resa med många ögonblick. Degerfors borta, en av många fina resor i år som bjudit på lite udda upplevelser. Bajen på Söderstadion där vi återigen slog tillbaka ett uddlöst hemmalag och fick uppleva segerns sötma i huvudstaden. Örebro hemma där en mäktig sittplatsklack tog plats längst upp på ena långsidan och fick det att eka på ett tomt Ullevi. Cupen borde vara värd mer än tomma arenor och blekt intresse från förbundet. Den borde vara värd fasta speldagar så att man slipper skjuta på matcher flera månader. Finalen i Stockholm slutade precis som i Allsvenskan, ganska tråkigt faktiskt. Men fortfarande spelades finalen med ett intresse från supportrarna, en viss prestige. Det borde man ta vara på.
