Kennedy är älskad
Det är inte lätt att sätta sig ner framför datorn så här i VM-tider.
Har just sett USA vinna över Portugal med 3-2 och som inte det skulle vara nog så hade jag en etta på min oddskupong i den matchen. Eftersom jag fick in Ryssland tidigare, så är det bara att hoppas på att sista tecknet sitter i Irlands match mot Tyskland. (Och det gjorde det, på övertid gjorde underbara grönvita Irland 1-1).
Men det här ska handla om något helt annat.
Igår läste jag en artikel i Sportbladet som hade rubriken:
Spelare som gör det oväntade är älskade
- Så sant som det är sagt!
Kennedy har fått ta mycket skit för att han försöker sig på svårare saker i vissa lägen och som Hammarby:are så förstår jag mig inte på den kritiken.
Det är bara att se tillbaka på Hammarby Fotbolls historia och räkna upp ett antal namn som gjorde sitt bästa för att förgylla tillvaron för oss i publiken på Söderstadion och övriga arenor runt om i vårt avlånga land. Spelare som försökt gjort det där enkla lite svårare och som man alltid räknar med gör det oväntade. Eller som idrottspsykologen Johan Plate säger i artikeln:
Lirare är beredda att ta större chanser, han presterar för att nå framgång medan grovjobbaren presterar för att undvika nederlag. Det kan tyckas som en lek med ord men jag tror att det är viktigt. Liraren har en tendens att utveckla sin fint eller sin frispark medan grovjobbaren vet att ”detta fungerar” och så upprepar han det. Och i ett lag måste alla typer finnas.
Johan Plate tror att bemötandet från omgivningen är avgörande för om vågar fortsätta utvecklas. När man misslyckas med en fint och ändå får en positiv feedback kan en lirare (som Kennedy, min anm.) utvecklas.
Generellt står inte försvarsspelet högt i kurs hos liraren, säger Plate vidare och dagens fotboll bygger på att alla deltar i både anfallsspel och försvarsspel.
Länkar i en oändlig kedja
Det som slog mig när jag läste detta var att Kennedy fått utstå en hel del kritik den här vårsäsongen trots att han kanske varit den mest konstruktive spelaren när vi gått till anfall. Vad vill vi? Vill vi att han underordnar sig laget och börjar spela enkelt för att begå så få misstag som möjligt? Eller kan vi acceptera misstagen för att kunna få möjlighet att nå nirvana känsla när han lyckas?
För mig är det ett ganska enkelt beslut. Vi får aldrig ta död på liraren i vår klubb Hammarby. Jag är uppvuxen med lirarna i vår älskade klubb och därför bugar jag och bockar varje gång Kennedy försöker sig på det där lilla extra. Som jag ser det är han en av de få spelarna, om inte den enda, som försvarar Bajens gamla anor som ”Lirarnas lag”. Vi har faktiskt en sponsorgrupp kallad ”Klacksparkens vänner”. Då anser jag att vi i publiken ska ta vårat ansvar för att stödja liraren Kennedy under matcherna i allsvenskan.
- Tar vi död på de som vågar försöka tar vi samtidigt död på allt det som Hammarby står för.
För att ge min åsikt lite mer underbyggt stöd räknar jag upp lite namn på fotbollsspelare i Bajen, som genom åren fått mig att älska fotboll.
- Hur skulle vår fotbollshistoria sett ut om vi försökt kväva deras magiska fotbollskonster när den var under utveckling?
Här är en del namn som poppar upp i minnet just nu och som jag själv sett spela.
- Man kan se dessa spelare som länkar i en oändlig kedja utan slut:
• Lennart ”Nacka” Skoglund
• Svenne Lindberg
• Tom "Ture" Turesson
• Rolf "Kocken" Andersson
• Kenta Ohlsson
• Sören Mannberg
• Christer Ribohn
• Karl-Henrik ”Karla” Larsson
• Billy Ohlsson
• Börje Forsberg
• Micke Rönnberg
• Micke Andersson
• Sten-Ove ”Putte” Ramberg
• Uffe Eriksson
• Fredrik Forsén
• Jensa Gustafson
• Dan Sahlin
• Peter "Baresi" Berggren
• Petur Marteinsson
• Partik "Pinnen" Andersson
• Kennedy Bakircioglü
Har jag glömt något namn så ber jag om ursäkt. Det har funnits så många.
Det står i alla fall helt klart för mig att Kennedy följer Hammarbys stolta fotbollstradition. Förhoppningsvis är han den länk i kedjan som gör att vi långt efter det att lagt skorna på hyllan får fortsätta se lirare med stort L spela i Hammarbys vackra färger.
På min skola har vi en sexårig kille som har Kennedy som sin största idol. Grabben har själv börjat spela fotboll i Hammarby och hans mamma berättade för mig att senast de spelade så förlorade laget med 12-1, men han gjorde det sista målet.
Alltså de ligger under med tolv noll och när han pytsar blir han så lycklig att han gör som de stora grabbarna. Han springer och hoppar och viftar med armarna över halv planen, sedan drar han av sig matchtröjan och snurrar med den över huvudet för att avsluta med att kasta slängkyssar ut mot den fåtaliga publiken. De torskade med 12-1 men vad gör det, han hade baljat och det var STORT.
Han tjatar på mig om att få följa med på någon träning och se Kennedy på nära håll och självklart ska han få följa med framöver. Vem vet han kanske kan bli en framtida länk...
Jag avslutar med vad idrottspsykologen Johan Plate sa i Sportbladet igår:
Lirare är jätteviktiga som barriärbrytare och ger signaler om att allt är möjligt.
Förra säsongen gjorde Kennedy åtta mål och sju målpassar i år har han gjort fyra mål och två målpassar.
Med det är jag nöjd men givetvis vet jag att det kan bli bättre.
- Åter mot TV och fotbolls VM.
Vi syns i Bajenvimlet!
Kennedy är älskad idag också.