Mexiko - Chile1 - 0
Årets bästa match
HBK:s motflyt fortsätter. 1-1 hemma mot AIK var en alltför vänlig komplimang till stockholmarna men det fina spelet och de många chanserna gjuter mod i vitblå hjärtan inför fortsättningen. Men regnet kunde ha ställt till det.
I bilen på väg till Örjans Vall ringde Jonas Löfgren och tipsade oss att lyssna på radion efter besked om huruvida domaren Anders Frisk skulle bedöma planen som ospelbar och därmed skjuta upp matchen. När vi kom fram hade grindarna ännu inte öppnats, men efter att vi parkerat slog vakterna till vår (och de c:a 1000 nedresta AIK-supportrarnas) glädje upp portarna och publiken kunde strömma in. P.g.a. planens dåliga skick (uppemot 30 mm regn föll under det sista dygnet före match) flyttades matchstarten fram en kvart, och lagen tvingades värma upp på Örjans B-plan för att inte slita på gräsmattan på A-planen.
I HBK gjorde hemvändande proffset och VM-spelaren Magnus Svensson comeback, och hälsades med massiva ovationer från de drygt 8000 HBK-supportrarna. Turbo tog plats på innermittfältet bredvid gamle radarpolaren från guldåret 1997, Tobbe Arvidsson, samtidigt som Jonas Thern valde att spela med Petter Hansson som stopper bredvid Tommy Jönsson i försvaret, vilket gjorde att Daniel Karlsson förpassades till bänken, där han bl.a. fick sällskap av målskytten från förra matchen, Magnus Andersson.
Kvart över sju blåste så Anders Frisk igång matchen, och HBK kom igång direkt. Efter bara en halv minut gled Sharbel Touma igenom och fick på ett vasst skott, som Daniel Andersson i AIK:s mål tippade utanför till matchens första hörna. Den slogs av Tommy, utan att leda till något annat än ännu en hörna. Denna spelades bort av AIK-försvaret, men inte bättre än att Tommy själv kunde få iväg ett faktiskt ganska vasst skott från högersidan av straffområdesgränsen, som Daniel Andersson dock lätt plockade.
Man fortsatte sedan på samma fina spår, och HBK hade flera fina chanser under de första tjugo minuterna. Bäst minns vi nog Petters nickskarv på en frispark mitt på offensiv planhalva från Tommy. Petter nådde högst på den fint svävande bollen och fick en fin touch som sånär förpassade bollen in i bortre burgaveln, men istället gick den precis utanför.
Även AIK hade ett par chanser, bland annat hittade pigge Stefan Ishizaki nästan rätt med ett vasst skott strax till höger om Håkans bur. Men det var HBK som hade lejonparten av spelet, och framför allt var det Sharbel som ville visa sina gamla lagkamrater exakt hur en slipsten ska dras. Det i övrigt mycket duktiga AIK-försvaret hade fullt sjå att hålla reda på Shabbe som gav tydliga indikationer på att säsongsstartens försiktiga spel var den tid han behövde för att hitta sin nisch i laget.
AIK:s vänstermittfältare Daniel Tjernström hade i början av matchen fått en smäll på foten, och efter tjugo minuter byttes han ut, till förmån för mer trixige och offensive Mats Rubarth. I samband med detta byte började AIK alltmer hitta rätt i matchen. Man tycktes vara kapabla att hantera det vådliga underlaget en smula bättre än hemmalaget, och spelet började jämna ut sig. Bägge lagen hade till och från hyfsat vassa chanser, men däremellan rådde relativ stiltje. Turbon hade börjat puttra, men tycktes inte vara i full fräs. Åtminstone inte ännu.
För två dryga år sedan spelades en match på Örjans Vall, på långfredagen, som alla vi HBK:are minns med ett brett leende på läpparna. Under samma säsong som vi sedermera rusigt fick sjunga om SM-guld, SM-guld, tvålade våra grabbar till därom året detroniserade förfjolsmästarna AIK med förbluffande 4-0, och en viss Mattias Thylander utgjorde ett tacksamt rundningsmärke för Selakovic & Co. Numera spelar Thylle som bekant för oss, men tyvärr visade han i första halvlek upp brister i defensiven som på ett pirrande obehagligt sätt påminde om den där kyliga vårdagen 2000. I ett långt, lyckligtvis resultatlöst, AIK-anfall efter en halvtimme hade man kunnat ersätta honom med en kon.
I HBK-anfallet samsades Robban med Patrik ”Yngel” Ingelsten, och även om Robban är den med god marginal mest rutinerade och respekterade av dem, var det Patrik som tog för sig mest och visade de mest förhoppningsingivande offensiva ambitionerna. Samspelet var inte alltid det bästa. (Vi väntar fortfarande på att få se Ingelsten tillsammans med Magnus Andersson, Thern!)
Strax före halvtid hade till slut Magnus ”Turbo” Svensson börjat vakna till ordentligt, efter en förvisso felfri men lite väl blyg inledning. Passningsspelet var lysande, tacklingarna satt där de skulle och den korte mannen från Vinberg lyste med sin efterlängtade närvaro på innermittfältet. En annan som lyfte sig var vår Samba-Thylle. Defensiven lämnade ännu en del att önska, men de precisa långpassningarna fick oss att förlåta mycket.
En annan som visade goda intentioner var Mats Rubarth för AIK, som provade Håkans placeringsförmåga och reflexer med ett par fina skott från sin vänsterkant. Men den vassaste chansen före paus hade HBK. Den dittills något anonyme Micke Nilsson slog ett fantastiskt inlägg till Ingelsten, vars styrka aldrig har varit huvudspelet och som också tyvärr nickade bollen utanför.
Efter paus hade vi just lyckats tränga oss upp genom trånga spiraltrappor från pressrummet när Håkan gjorde sitt bästa för att relokalisera min nyss inmundigade klunk kaffe tillbaka ut, via näsan, och samtidigt mitt hjärta raka vägen till halsgropen när han hart när tappade in en lurig boll som studsade i det våta gräset. Ingen fara på taket dock (och kaffet stannade där det skulle), och istället fick vi se bollen spelas fram till kvicke Ingelsten, som drog med sig AIK:s mittförsvar och medelst sulan passade bollen bakåt till Robban som kom helt fri med Daniel Andersson och den här gången inte tvekade utan bara helt lätt placerade in bollen vid vänstra stolproten. Hela Örjans exploderade i vild eufori! 1-0 till HBK och för bara tredje gången denna säsong hade vårt lag tagit ledningen i en match.
Efter HBK:s mål visade båda lagen, men främst AIK, större aggressivitet, glöd och taggtrådstuggarattityd, och spänningen steg i takt med volymen på ramsorna från både Black Army och Kvastarna (vilka bägge gjorde väldigt bra ifrån sig ikväll). Denna plötsliga injektion varade inte lika länge hos HBK som hos motståndarna. Dock lyckades man i stort behålla kylan, och spelade avspänt med få men långa anfall där bollhållande kanske blev lite viktigare än att faktiskt skapa någon vass chans.
Efter en dryg timme valde Jonas Thern att byta ut Sharbel, som hade dragit på sig en sträckning i magtrakten och dessutom var väldigt trött efter ett idogt och väl utfört arbete. In kom istället Magnus Andersson, varför Ingelsten flyttades ned på Sharbels vänsterytterplats medan Magnus kamperade längst fram med Robban. AIK passade samtidigt på att göra sitt andra byte, där ineffektive Martin Åslund ersattes av mer renodlade anfallaren Daniel Hoch.
Allteftersom började tempot att sjunka, och det märktes att trots att det näppeligen var menat så, blev det allt viktigare för HBK att bevaka sin ledning, snarare än att spela avspänt och låta AIK göra jobbet. På HBK:s mittfält fortsatte Turbo oförtrutet att slita hund och Ingelsten underlät inte att utgöra ett ständigt orosmoment för AIK:s meriterade försvar.
[fortsättning i del 2]
