Reflektioner efter missräkning mot Varberg
Så var vi då här igen, Hammarby mot resten. Ett nytt år, en ny säsong, en till stora delar ny trupp, men allt med samma bultande hjärta mot våra hjärtan. Framtidstro och optimism, det lilla livets stora glädje. Nu blev den första tävlingsmatchen något av en skuffelse, en påminnelse om att ingenting är enkelt, men än är förtvivlan ett ord som vi inte ens skall ha i vokabulären.
Förväntningar likt vilda hästar över slätterna
Efter fjolårets närmast osannolika förvandling från en medioker första säsongshälft till det magnifika Stora silvret i november, den bästa allsvenska placering sedan Anders Linderoths dagar, råder en stämning i grönvita led som sjuder av självförtroende. Gott humör och framtidstro är ingen bristvara i Söderort, men jag kan inte minnas när det kändes så här bra och vi dessutom har verklig täckning för det.
I och omkring herrtruppen tycks harmonin näst intill fullkomlig, ekonomin är starkare än någonsin i Hammarby IF:s historia efter fingertoppskänsliga framdealade spelarförsäljningar för rekordsummor, talangfabrikens maskineri är så väloljat det kan vara och en successionsordning har skapats för att kampen om topplaceringar känns fullt rimlig. Det tre veckor långa träningslägret i Marbella nyligen befäste också detta. Att ha ett så väl fungerande grundfundament i Firma Hellberg-Selinis både filosofiska och praktiska modell redan i mitten av februari är inget annat än en drömsits: Vi är redo!
Den första dryga timmen mot Roar Hansens vilt kämpande Varberg spädde bara på förväntningarna. Det handlade om överkörning, stor klasskillnad – vilket det också skall vara sett till förutsättningarna – väl synkroniserade rävar i en hönsgård. Mer än en BOIS-spelare torde ha fått sjösjukeliknande karusellkänningar efter ett bolljagande utan att knappt en enda gång lyckas få tag i uslingen. Uppvisningen spädde på vad vi redan hoppats på, förutom några ingredienser högst väsentliga i den vackra fotbollskonsten: att trots övertaget inte skapa speciellt många klara målchanser, att inte förvalta de som dök upp, att inte för dagen ha förmågan att stänga en match av det här slaget.
Man behöver inte vara något geni för att räkna ut att 1-0 alltid är en skör ledning. Några minuters ofokuserade spelsekvenser och även ett andradivisionslag kan ställa om och kvittera, så bra fotbollsspelare har ändå Varberg. I bästa fall får ett sådant scenario väckarklockorna att ringa på hög volym, i sämsta blir det som i går ingen slutforcering alls att tala om. Med lite medflyt hade faktiskt det för dagen stickande turkosdressa västkustlaget kunnat vinna, och vilka chockvågor hade inte DET skapat. Nu blev det inte så, Cupen lever i högsta grad, men jag kan förstå Kim Hellbergs påtagliga irritation på presskonferensen efteråt.
Besvikelse, men…
Direkt efter slutsignalen var besvikelsen av modell grövre både hos mig, tevetittande supportrar och de lite mer än 18000 närvarande på Nya Söderstadion – över 23000 biljetter hade sålts, man kan fråga sig var de 5000 saknade åskådarna valt att tillbringa eftermiddagen. Med ett dygns distans har ändå livsandarna vaknat till liv igen, analyserna blir inte fullt lika dystopiska. Vi har fortfarande goda skäl att vädra optimism, vi måste mana oss själva till viss besinning.
Naturligtvis borde Hammarby ha stängt butiken tidigt i matchen, men sådant här sker i cuper – för bara någon vecka sedan åkte till exempel Liverpool ut mot Plymouth Argyle, bottenlag i Championship. Det fanns i går trots allt flera positiva tendenser, tydliga tecken på att vi är på rätt spår. Upp med hakorna, alltså. I själva verket såg det helt okej ut från Warner Hahn via Tesfaldet Tekie - kanske bäst på planen – och fram till anfallarna – även om den sista leveransen som sagt uteblev.
Jag vet en del som i år, med tanke på att Hammarby redan är klara för Europaspel, inte tar Svenska Cupen på lika stort allvar som annars är självklart, men jag hör inte till dem. Sverige är inte som exempelvis England, där säsongspokalerna knappt kan räknas på ena handens fingrar. Vi har blott två titlar att kriga om. Visst är Allsvenskan prio ett och det är när serien startar som vi skall vara som bäst, om detta råder inga tvivel, men cupens status har ökat markant i värde under de senaste dryga tio åren och Hammarby är i ett smått skriande behov av just titlar. Ett önsketänkande är att vi kan gå hela vägen även i den.
Efter 1-1 finns det inga större anledningar att sätta på oss vare sig katastrofskydd eller dumstrutar. Tvärtom kanske detta resultat i stället kan fungera som en effektiv medicin mot livsfarlig hybris och grandios självbild.
Betydelsen av leverans
Paulos Abraham är långt ifrån det enda tillskottet inför säsongen 2025, men på papperet kanske den som det riktas mest ljus och ställs högst krav på, givet att han är en allsvensk bekant och det faktum att han gjorde smärre succé senast i ett annars knappt funktionsdugligt IFK Göteborg. Vi skall ställa krav på honom, men samtidigt inte begära att han rakt av skall komma in och fylla tomrummet efter Bazoumana Touré. De två är i mångt och mycket skilda spelartyper med olika personligheter och kvaliteter, även om likheter finns, så vi gör bäst i att studera honom i hans egen rätt och med de kvaliteter som är just hans. Därför är det otroligt glädjande att han direkt, efter kort tid med nya tränare och lagkamrater, har ställt in räkneverket. Han visade det redan under Spanien-lägret och han levererade även i går med ett kliniskt avslut till 1-0. Sådant ger en boost för det egna självförtroendet, men skapar också tillit hos medspelarna. Faktiskt imponerande att han redan nu har nått så pass långt, och jag är tämligen övertygad om att vi kommer få se mer förutsatt att han får vara skadefri.
Truppbygget är som jag antydde inledningsvis väl snickrat – stor eloge till Mikael Hjelmberg och övriga inblandade – och då skall vi ha i minnet att vi dessutom har rutinerade spelare som för tillfället befinner sig i olika rehabiliteringsfaser och som kommer att tillföra ytterligare nivåer i spelet. Med det skrivet skulle det inte skada med ytterligare ett par offensiva pjäser in, vilket både Kim Hellberg och sportchef antydde i går. Detta lär också ske inom de närmaste veckorna.
Kan Montader Madjed – inte i speldugligt skick mot Varberg – spinna vidare på fjolårets genombrott? Hur ser framtiden i Hammarby ut för Abdulrahman Boudah? I hur hög grad kommer Paulos Abraham att växa in i säsongen? Förmår Jusef Erabi bli den jämnt producerande klippa spelmässigt som han redan är fysiskt? Det finns rimliga frågor att ställa, men för att de inte skall utvecklas till iskala farhågor vore ännu mer energi in i truppen önskvärd, och då helst i form av såväl nyckelspelare som värdespelare – för att använda redaktionskollega Öbergs ord – och båda med multifunktionella kvaliteter. Inom kort vet vi.
Säsongen är här och vi med den, för alltid.
