Tills döden skiljer oss åt
Kvällen var ljummen och fylld av lugn och ro när jag lämnade mitt hus och min familj på Ingemansvägen mitt i Mjällby. Med en ryggsäck på ryggen trampade jag iväg med hojen ut över det vidsträckta och platta Listerlandet, som denna kväll var befriat från någon annan vind än fartvinden.
En knapp mil och en halvtimme senare, mitt i ett sprakande nytt exklusivt bostadsområde och bara en järntia från golfbanan, så rullade jag med cykeln ut på Sölvesborgsbron som är en av Europas längsta gång- och cykelbro. Den 760 meter långa bron som knyter samman Listerlandet med Sölvesborgs stadskärna, är både spektakulär och elegant där den i sin framfart strax ovanför Sölvesborgsvikens glittrande vatten sveper förbi vassbäddar, fiskevatten, små holmar och under hela sin färd bjuder på en vidunderligt vacker utsikt. Och det flerfärgade ljusspelet som tänds vid mörkrets inbrott längs brons bågformade fundament bjuder på en syn som är magisk.
Halvvägs över bron stannade jag vid Kaninholmen, en holme som sedan brons tillkomst blivit en populär samlingsplats till att umgås, grilla eller bara ta en fika på. Den här kvällen vandrade jag bort till min egen favoritplats, där jag på en gräsplätt bara några meter från vattnet bredde ut en medhavd filt och bekvämt slog mig ner.
Framför mig, några hundra meter bortom Östersjöns salta vatten , låg min hemstad Sölvesborgs vackra och välkända nejder och såg ut att må bra i kvällssolen som strök sig över stadskärnan.
Utsikten bjöd mig på en välkänd meny av för mig kända hållplatser som tågstationen, glassbåten, bryggorna med alla förtöjda båtar, min första lägenhets 2:a på S:t Ibbsgatan med gräsplätt och havsutsikt, stadshusets alla flaggor, slottets gulklädda fasad mellan trädkronorna från slottsparken, stadshotellet, affärsstråkens kullerstensklädda gränder, skateboardsparken, välkända kvarter och parker, kyrktornet från S:t Nicolai kyrka där jag döptes, konfirmerades och gifte mig, konturerna av mellanstadieskolan där några årsringar ristades in, Ryssberget med de oändliga bokskogarna, de höga silosarna vid innerhamnen, alla dessa välkända vyer och bilder från min uppväxts hemstad Sölvesborg bredde ut sig framför mina ögon där jag satt med en mugg Löfbergs och några chokladbitar under tiden som ett antågande kvällsmörker med doft av september och äkta nostalgi sakta höll på att ta farväl av en tidig kyss av höst.
Det var i den här staden framför mig som jag växte upp och lärde mig älska livet. Det var här jag som liten knatte fick smak av fotbollens ljuvliga passion ute på skolgården, vid de högst ordinära gräsplanerna kring mina hemkvarter och i Sölvesborgs GIF:s P-70 lag.
Sölvesborgs A-lag höll vid den här tidsepoken till i division tre och det enda jag visste om Mjällby förutom att fotbollslaget var gulsvart, var att min lagkompis i hockeylaget Patrik Rosengren bodde där.
Men det var inte hemma på idrottsplatsen Svarta Led i Sölvesborg eller bland mina kompisars färska sympatier för det IFK Göteborg, Halmstads BK eller Östers IF som nyss vunnit SM guld, som jag fann mitt livs stora kärlek inom fotbollen.
Den kärleken fann jag 32 mil av asfalt och flera landskap hemifrån Sölvesborg, uppe hos min mormor och morfar som bodde granne med alla fotbollsplanerna i Åtvidaberg. Kanske var det slumpen som gjorde att min mormor en dag i slutet av sjuttiotalet berättade för mig att det i Åtvidaberg fanns ett av Sveriges bästa fotbollslag. Kanske det var lika mycket av slumpen som gjorde att en av mormors arbetskamrater på Föreningsbanken inne på Getingen just vid den här tiden var en Ulf Källum som lirade i detta fotbollslag som hette ÅFF. Och kanske det var lika mycket av min mormors oblyga djärvhet som slumpen som gjorde att en liten pojke som jag från Blekinge och Sölvesborg ,en solig sommardag tog min mormor i handen och vandrade ut över den frodigt gröna gräsmattan vid Edberga i Åtvid mot alla de stora grabbarna som pausade från träningen. På en ljusblå t-shirt fick jag alla deras autografer och deras skojfriska och uppmuntrande ord till mig, tillsammans med äran att få agera bollkalle åt dem under resten av den träningen och under alla andra träningar som inföll medans jag med min familj var uppe och hälsade på i min mormors och morfars Åtvidaberg, födde inom mig fram en kärlek till detta Åtvidabergs FF som var gränslös och sprängde alla barriärer redan vid första andetaget.
Det närmar sig snart fyrtio år sedan den där sommardagen uppe i Åtvid ägde rum. En sommar då jag hade sommarlov från något av lågstadietåren och när jag nånstans i augusti det året återvände till skolbänken och klassrummet på Falkviksskolan, var mitt unga pojkhjärta berikat med en alldeles nyutslagen kärleksupplevelse som delvis för alltid kom att förändra mitt liv, efter den där gyllenbruna barndomssommaren i slutet av sjuttiotalet.
Och när jag den här tidiga september kvällen 2015 sitter på en holme med min hemstad Sölvesborg på bild framför mig och bakom mig har det Mjällby på Listerlandet som varit mitt hem under de senaste tjugo åren, så bor det också inom mig en nästan daglig längtan efter det mysiga, charmiga och vykortsvackra Åtvid, som nästan rymmer lika många tjusiga smultronställen som invånare i kommunen. Och uppe i Åtvid bor det med mig en ofantlig mängd ljusa minnen som aldrig kommer att blekna eller försvinna och resan jag varit med om tillsammans med Åtvidabergs FF har varit fantastisk. ÅFF har bjudit mig på en spektakulär biografi mellan sorg och lycka, spänning och dramatik och mellan tragik och oslagbar magi.
Inte ett enda känslospröt har lämnats oberört eller riskerat att hamna utanför. Det har varit allt från allsvenskan till division tre. Allt emellan otröstliga kvalförluster och kvaltriumfer som fått himlen att skicka bjudningskort. Allt från tragiska Cupfiaskon till cupfinalen 2005 på Råsunda mot Djurgården. UEFA cup bragden mot Brann och UEFA cup äventyret mot Grasshoppers 2006.
Ekonomin har otaliga gånger kraschlandat, men alltid räddats och rättats till. 2009 är för all framtid en grandios milstolpe i vår historia. 2011 blev vi seriesegrare och ledare av Superettans maratontabell, det har i modern tid blivit fem allsvenska säsonger, där vi på ett beundransvärt sätt varit en representant för en mini kommun, fjärran från de stora och medelstora städernas befolkningssiffror och förutsättningar.
En för mig fantastisk och unik prestation mitt i en tid då vi snart alla styrs av pengar från det att vi föds, tills att vi en dag återförenas med det tysta och blinda mörker vi en gång alla kom ifrån.
Den här kvällen kommer ett helt gäng Skäggdoppingar och glider vippande förbi i vattnet framför mig. En bit ut längre ut i viken fiskar tre grabbar med sina kastspön från en vitfärgad motorbåt. Går jag runt till anda sidan av holmen så möter bilden av Listerlandet mig bakom vattnet och vassbäddarna. En bit längre bort ligger golfbanans artonde hål vackert beläget alldeles framför den vita golfrestaurangens uteservering där havsutsikt alltid ingår i menyn, och ännu längre bort försvinner Sölvesborgsvikens smala inlopp bort i ett allt mäktigare och öppet hav, innan Östersjön sedan försvinner bort i en horisont som känns evig.
Det är här i dessa nejder jag växt upp och blivit den jag är, och det är här i dessa hemtrakter som jag också en gång kommer att dra mitt sista andetag och lämna livet, för att en dag glömmas bort med evigheten som en sista och enda vän.
Men det är inte här i Sölvesborg eller på Listerlandet som jag vill att mitt fotbollshjärta skall begravas. Mitt blåvita ÅFF hjärta hoppas jag ska finna sista vilan på samma adress där min stora fotbollskärlek en gång föddes, vigdes och besannades vid fotbollsplanerna alldeles intill min mormor och morfars gula tegelhus på sockenvägen i Åtvidaberg.
Och jag önskar att när den dagen kommer att mitt fotbollshjärta återigen får återförenas med min mormor och morfar i himlen ovanför Åtvidaberg.
Ovanför den plats där resan för mig började. Och där de första orden i sagan skrevs ner.
####
Det är lätt att framåt hösten bli känslosam och nostalgisk. Det är ju nu på hösten det är dags att ta farväl av ljuset och värmen alla andra utomhus högtider som hör våren och sommaren till. Och att nånstans tvingas välkomna och acceptera att mörkret och kylan tar över som härskare i många långa månader framöver. Och just på den här holmen alldeles intill vattnet och med den ypperliga utsikten ut över en hemstad som gömmer så ofantligt många minnen och hemligheter, lyckas alltid speciella känslogömmor vakna upp och mellan tårar och rysningar leta sig fram i verkligen igen.
En verklighet som vittnar om hur fort våra liv här på jorden snurrar förbi.
Fotbollen närmar sig också sitt farväl av säsongen 2015. Åtta omgångar är vad som återstår av det allsvenska dramat. Åtta fullmatade omgångar av avgörande moment i såväl toppen som i botten av serien. Således är det ett ytterst välregisserat drama som väntar oss med sex lag som deltar i guldjakten och nere i botten är det i dagsläget fyra lag som slåss för fortsatt allsvensk överlevnad, existens och status.
Däribland återfinns vårt Åtvidabergs FF. På pappret och för en utomstående, på en så gott som fastklistrad jumboplats. Med blott en enda ensam seger som aldrig funnit en enda tvillingsjäl detta svåra år, kan man ju inte heller bli annat än jumbo.
Men efter elva uddamålsförluster och flera grymt svårsmälta poängtapp på övertid, så kan väl ingen påstå någonting annat än att vi också haft marginalerna som motståndare den här säsongen.
Om vårens stora dilemma var alla generösa bjudningar och försvarsmissar, så har sommaren och höstens absoluta dilemma varit avsaknaden av en plikttrogen och pålitlig målskytt. Spelmässigt har vi successivt lyft oss åt rätt håll både individuellt och lagmässigt sedan den bleka våren, men med vårt tidigt prekära läge i botten så har det varit trepoängare som behövts. Men när dessa uteblivit så har ett tragiskt och sorgfyllt farväl till allsvensk fotboll på Kopparvallen kommit allt närmare den dagen då jag får knyta sorgeband runt min dagbok.
Men ännu har vi inte kommit så nära att det är helt kört.
####
När min kaffetermos är tom och när solen som speglat sig över takåsarna på andra sidan vattnet försvunnit bort och jag i luften börjat ana en svag nyans av fuktig höstkyla, reser jag på mig och packar ner mina medhavda saker i ryggsäcken. Klockan har närmar sig 19.30 när jag sätter mig på hojen igen och cyklar tillbaka över bron mot destination Listerlandet och mitt hus i Mjällby.
Om det är slumpen eller något annat som gjort att just mitt hjärtas fotbollslag Åtvidabergs FF genom åren påfallande ofta hamnat i just samma serie som min hemkommuns Mjällby AIF, och att jag sedan fann min Hjärter dam och råkade hamna i ett hus just i Mjällby, den frågan har jag inget svar på.
Men i ärlighetens namn så har jag aldrig varit speciellt bekväm med att ha ÅFF och Mjällby i samma serie eller att överhuvudtaget ha detta gulsvarta lag som motståndare i vilket sammanhang det än må gälla.
Vilket ju kan ha sin förklaring i en delvis kolsvart historia som började i det tragiska allsvenska kvalet 1982 och tre gånger för mycket har jag tvingats genomlida tre förnedrande och hälsovådliga slakter på Strandvallen. 8-2, 5-1 och 6-1. Kan hålla på och skriva hela natten om Ekenberg och andra svårläkta baksmällor som har med Mjällby att göra.
Men det finns också högtider som ägt rum även efter en Mjällbymatch, då jag varit så smällhög av höghus berusade känslor att jag inte nått marken på flera veckor efteråt.
2015 har vi dock levt i helt skilda världar. För hela det här året har jag här hemomkring sett namn som Värnamo, Utsikten, Syrianska och Sirius klä Mjällbys matchaffischer i deras nya värld nere i Superettan.
Just nu idag parkerar vårt ÅFF på en allsvensk jumboplats och om inte ett mirakel snart träder in och sminkar bort allt det fasansfulla som spökar omkring, så kommer samma matchaffischer att klä olika delar av Åtvid redan under nästa år.
En ruggig tanke som genast blir ännu ruggigare när jag tänker på att det då nog blir dags för Strandvallen igen.
Om nu ett ekonomiskt hårt ansatt Mjällby stannar kvar i Superettan och inte gör en Öster. Mjällbys skulder ligger på ungefär 3.5 miljoner, skulder som föreningen drog på sig under de framgångsrika åren Peter Swärdh var där.
Sen drog Peter Swärdh till oss i ÅFF igen och lyckades två år i rad kopiera Andreas Thomssons bragdartade åttonde plats från 2012.
När Peter Swärdh lämnade oss förra hösten så var det ett svårt ekonomiskt blödande ÅFF han packade sina väskor och drog bort från.
Och idag tränar den gode Peter Swärdh ett Kalmar FF som har svåra ekonomiska bekymmer och står inför stora besparingar de närmsta åren.
Ekonomi och Peter Swärdh börjar bli en mörk följetång.
Samtidigt som man kan konstatera att småklubbarna Mjällby och Åtvidabergs FF är inte ensamma om att ekonomiska problem i dagens elitfotboll.
####
Mörkret har börjat ta över när jag närmar mig Ingemansvägen i Mjällby. Under hela cykelfärden har mina tankar nuddat vid de åtta omgångar som återstår av årets allsvenska och oavsett vilket av de sex lagen som får lyfta Lennart Johanssons pokal den 31 oktober, så finns det i alla dessa lag spelare som i sin karriär under minst en säsong burit Åtvidabergs matchtröja med det anrika klubbmärket över sina hjärtan.
Säger en del.
Och när jag på cykeln når uppfarten framför mitt hem, så ser jag mellan häckarna den blåvita ÅFF flaggan vackert stoltsera längs husfasaden. Och i ett av sovrummen så märker jag att den stiliga och eleganta och för mig mycket betydelsefulla lyktan lyser i fönstret.
Lyktan hänger på en robust svart kedja och tindrar i oerhört ögonfängslande färger av blått, rött, silver, gult, rosa, orangea, turkos, grönt och vitt.
Denna tidlösa och vackra lykta i svart plåt med inslag av oformliga och buckligt färgade glaspartier, hängde i alla år i stora rummet hos mormor och morfar på sockenvägen i Åtvidaberg. Ända sedan min tidiga barndom så älskade jag denna lykta som på något vis var som en kännetecknande klenod som lyste där i fönstret med alla sina vackra färger genom alla de tre decennier som jag kom och hälsade på och bodde hos dem i huset med sina knarrande golv och dofter som jag aldrig glömmer.
Efter det att morfar dog och mormor senare flyttade från det gula tegelhuset på sockenvägen 6 till lägenheten på Sunnebovägen, så följde lyktan med flytten dit och gjorde mormor sällskap i ett av fönstren där under hennes sista år i livet.
Och nu har lyktan flyttat ner till Mjällby och till mig och min familj och lyser där i sitt nya fönster ut mot Listerlandet varenda kväll. För mig är denna lykta fylld av varma minnen från en mormor och morfar som jag älskade och som lärde mig att både upptäcka och älska en massa människor och platser i samhället Åtvid och inte minst lärde jag mig genom min mormor och morfar att upptäcka och älska fotbollslaget Åtvidabergs FF.
Det hade inte spelat någon roll om jag idag hade bott i Sundsvall, på Söder i Stockholm, vid Fiskekyrkan i Göteborg , i Rosengård eller som granne med Per Gessle i Halmstad, den kärlek till Åtvidabergs FF som revolutionerade mitt hjärta i barndomen bär på såna gener och starka rötter att den aldrig glömmer sitt ursprung och därför aldrig heller kommer att släppa taget om mitt hjärta.
Det är en kärlek som kommer att blomma tills döden skiljer oss åt.
Det är en kärlek som också kommer att överleva en flytt ner till Superettan....
/// Allas Broder
