Kalles Kolumn: Ljungskile, ett namn som ger rysningar
Redaktör Karl Sundström, funderar, dissekerar och sätter perspektiv när svensk fotboll i allmänhet och Umeå FC i synnerhet analyseras.
”Nästa hemmamatch är mot Ljungskile”, utbrast undertecknad.
Jag fick inte mycket utav ett svar. Mer av en blick. En sån där ”om blickar kunde döda-blick”
Sedan utbrast mannen jag talade till: ”Ja vi slipper ju i alla fall den där jävla Wålemark den här gången.”
Året var 1996. Umeå FC var nykomlingar i den högsta serien och hade bjudit på publikfester och positivt spel. Galloway, Shamo, Petrovic och grabbarna dansade och log.
UFC slutade på plats 11 i sin allsvenska debutsäsong, endast en poäng ifrån tiondeplatsen som hade inneburit nytt kontrakt. Detta ledde till ett avgörande playoffmöte med Ljungskile.
Ljungskile SK alltså. En "Åshöjden-klubb" från en liten ort med 3000 invånare. Folk såg kanske lite för lätt på matchen. Och för att ta till med en klyscha, så slår motivation ofta klass.
”Vi hade ett bra utgångsläge inför den avgörande kvalmatchen hemma på Gammliavallen, men på något sätt lyckades Ljungskile få in en boll där på slutet…” berättar en än idag bedrövad supporter.
Det var som om en sibirisk isvind svepte in över Umeå. Som en Roberto Carlos-frispark i magen. Det faktum att jag själv var för ung för denna sorgens och misärens dag i Umeå gläder mig enormt.
”Folk grät när de lämnade Gammliavallen, det var en hemsk dag. Det var som ett surt lock över hela Umeå, alla var så ledsna och besvikna. Det var dimmigt och alldeles dött. Det var som en begravning.”, fortsätter samma person.
En kamrat berättade hur han satt och spelade tv-spel med Ljungskile varpå hans far rusade fram och stängde av teven: ”I mitt hus vill jag inte ha med Ljungskile att göra!”
Citaten talar sitt tydliga språk. Spåren från Ljungskile lever kvar än idag och umeborna har definitivt inte glömt den 3 november 1996. Fråga vilken fotbollssupporter som helst i Umeå om Ljungskile och de resonerar förmodligen på ett liknande vis, bara namnet Ljungskile ger garanterat rysningar .
På söndag är det dags igen.
Vi har inte glömt.
Och vi kommer aldrig att glömma.
På söndag är det dags för revansch.
Och denna gång utan någon ”jävla Wålemark på plan”
