Kalles Kolumn: När Blågult blev Blåvita
Som supporter till landslaget och Umeå FC är det sannerligen inga lätta tider för tillfället. Förlusten mot England var bitter men öppnade samtidigt en oanad parallell till Umeå FC: s Superettansäsong. Den sits UFC hamnat i påminner en hel del om läget för Hamréns mannar nämligen. Pusslet är långt ifrån löst, men genom att snegla mot varandras lösningar kan en del knutar lösas upp.
Popcorn låg utspridda över golvet. Trots hundens förkärlek till de små kornen verkade inte heller den särskilt glad. Stämningen var mycket låg i rummet. Jaha, vad händer nu utbrast någon.
Sverige hade just åkt på sin andra raka förlust i fotbolls-EM vilket innebar att ridån dragits ned. Turneringen var över för svensk del. Gemensamma uppfattningen efter matchen var ändå att Sverige hade spelat bra, och borde fått med sig något mer. Ineffektivitet kryddat med ett par skitmål i ryggen blev förödande.
Där någonstans slog det mig, den här känslan känner jag igen.
Sveriges match mot England var precis som hela Umeå FC: s säsong i år. Och den sits blågult satt sig i, är väldigt snarlik UFC: s situation.
Lilla, får jag väl ändå lov att säga, Umeå FC mot större motståndare, ungefär som Sverige mot England. UFC: s spel har i år varit fint, positivt och småtrevligt. Lite gemytligt sådär. Dessvärre alldeles för snällt och givmilt. Som att plocka godis från små barn stundtals. Det är frustrerande och irriterande. Och så alla dessa skitmål. Hur gör man för att undvika dem egentligen? På den ukrainska olympiastadion var alla tre engelska mål igår kopior på vad UFC gjort fel i år.
* UFC har släppt in mängder med mål på defensiva fasta situationer och för klent försvarsspel. Något man tidigare varit stark på. I Kiev tilläts Andy Carroll på tok för enkelt gå upp och nicka in Gerrards inlägg till 1-0.
* Målvaktsspelet i årets UFC har inte nått upp till normal standard. Walcotts 2-2-mål var i min värld en tavla av Isaksson. Även om Sebastian Larsson hävdar något annat kunde jag inte se mycket tillstymmelse till riktningsförändring efter blågul touch.
* Welbecks avgörande mål kom efter svenskt bolltapp på mitten och en snabb omställning. Också extremlikt flera av de mål UFC släppt in i år.
Likheterna är slående. Släpper man in enkla mål vinner man inga matcher. Det är en av fotbollens hörnstenar till grundregler. Sen kan Olof Mellberg eller Adam Chennoufi göra hur många mål som helst, men det kommer inte bli seger så länge som försvarsspelet inte fungerar.
Erik Hamrén besvikna uppsyn efter matchen och på presskonferensen påminde i mångt och mycket om den besvikelse tränarduon Andersson och Gibson visat efter UFC-förluster i år. En känsla av tomhet har infunnit sig precis som alla dessa frågetecken. Hur ska man gå vidare egentligen? För UFC: s del har känslan efter förluster varit att det bara är att köra vidare så vänder det tillslut. En tredjedel in på säsongen har det inte vänt alls. Frågorna kvarstår.
En lösning kan vara att göra en drastisk åtgärd a lá Zamparini. Jag har aldrig varit något fan av just detta men kanske är det något i den stilen som också skulle behövas? Även om effekterna inte blir stora sänder det ut signaler som kan alstras vidare till positivitet.
Jag har länge påstått att den negativa trenden för UFC snart vänder. Mot Ängelholm och Brage var jag väldigt segersäker, men insläppta skitmål ruinerade UFC: s chanser. UFC kanske inte har otur i själva verket? Det kanske bara rör sig om att man helt enkelt är för dåliga? Tongångarna bland supportrar har också varit mycket negativ. Trots att det är givna toppkandidater som Hammarby, Öster och Halmstad UFC har förlorat mot så har ilskan varit stor. Samma sak kan sägas om landslaget, är det verkligen ett blågult fiasko med capslock och tio utropstecken att förlora mot England?
Faktum är att bara fortsätta och slipa på detaljerna som det hittills låtit i UFC-lägret, kanske inte är den optimala lösningen. I själva verket kanske inte en teknisk lösning är vad som behövs överhuvudtaget. Ett nytt tankesätt skulle nog inte skada. En ny attityd i landslaget och UFC. Vi har alltid höga förhoppningar på landslaget. Det ligger liksom inpräntat i vår natur att tro på blågult. En ny generation har växt fram med vetskapen om att Sverige alltid kan skrälla likt 94-VM. Med facit i hand kanske vi är för hoppfulla. Lagerbäck beskrev sig en gång i tiden som en ”realistisk optimist”. Det kanske är just något i stil med detta som vi fans till landslaget och UFC behöver bli? Supportrar ska självklart tro, hoppas och stötta sina lag. Men samtidigt måste vi supportrar samt spelarna vara realistiska. Var och en skulle må bra av att tänka igenom, vad är det jag vill med mitt lag. Och är det verkligen möjligt? Att ständigt och förgäves hoppas på orimligheter skulle tillslut bara bryta ned oss mentalt. En attitydförändring är dessvärre inget som sker över en natt.
UFC och Svenska landslagets utveckling blir enormt spännande att följa. För UFC, ödesmatch mot bottenkollegan Värnamo redan på onsdag. Och för Hamrén och co, en match mot Frankrike som inte alls är så oviktig som folk vill få det till, följt utav ett VM-kval. Vad som än görs och vad som tillslut förhoppningsvis kanske löser pusslet är oklart. Men en sak är säker. UFC kan lära sig av svenska landslaget och svenska landslaget kan lära sig av UFC.
