Säsongen under lupp: Del 2, Vad vill vi glömma?
Redaktör Sundström minns, glömmer bort och blickar framåt när Umeå FC: s Superettansejour 2012 hamnar under lupp i en artikelserie över tre delar.
Det har gått ett tag sedan uttåget nu. Saker och ting har börjat smälta. Men det lindrar inte det faktum att Umeå FC slutade sist i tabellen och trillade ur Superettan. I en artikelserie på tre delar blickar jag tillbaka och minns sådant jag vill minnas och sådant jag vill glömma. Dessutom en titt in i framtiden och vad som händer härnäst.
Del 2: Vad vill vi glömma?
Det var på tok för många onödiga förluster. Lite småfint spel från Umeå FC: s sida. Men sedan ett ögonblick av slarv vilket genast straffade sig. Främst var det i inledningen av säsongen. Det tog ett tag för UFC att bli tillräckligt cyniska för att bemästra Superettan. Efter många matcher (läs förluster) var känslan att resultatet inte speglade matchbilden. Jag var länge övertygad om att ”det snart skulle vända”. UFC spelade ju rätt bra, trots allt. Men saker och ting föll inte riktigt på sin plats. Besvikelsen efter förlusterna, framförallt de så onödiga, vill jag inte uppleva igen (men likväl kommer jag stå där på T3 Arena nästa säsong och deppa över förlust mot IFK Luleå). Den där vanligtvis korta cykelturen hem kändes efter vissa matcher så otroligt lång. Det var tyst hemma i hallen. Det var mörkt i huset. Nä usch. Det glömmer vi.
Jag glömmer gärna det defensiva haveriet. Trots att Karl Morten Eek gjorde en riktigt fin säsong. Och trots att Marko Mihajlovic, Ali Jasim, Joel Burström, Jens Sjöström och Mohamed Kamanor gjorde godkänt ifrån sig så räckte det inte till. Målvakterna var bitvis bra. Men stundtals slank lite väl enkla skott igenom. Vad beror de många och lätta insläppta målen på då? Dåligt understöd från mittfältet? För dåligt material helt enkelt? Jag skulle vilja peka på kollektivet. Det var ingen enskilt pelare som brast utan ett helt skepp som gick på grund. Umeå FC släppte in 61 mål på 30 matcher vilket var sämst i hela serien. Siffror som talar sitt tydliga språk.
Jonas Wallerstedt skulle komma in och hålla kvar UFC i Superettan. Det hela kändes på förhand mycket bra och spännande. En rutinerad anfallsräv som skulle kunna bidra med styrka, tyngd och mål i en tät och lurig serie som Superettan. Resultatet blev, för att uttrycka mig milt, inte så lyckat så man hade hoppats på. Wallerstedt hade stort förtroende från tränarna i inledningen av säsongen men lyckades inte ta till vara på chanserna. Efter endast ett halvår i klubben valde Walle att lämna UFC. Mållös och fast förankrad i botten av tabellen.
Albert Kargbo, ja vad hände där egentligen? Den yngsta av de tre Sierra Leonierna som anlände till Umeå fick aldrig visa upp sig. Kargbo lånades efter halva säsongen ut till Umedalen. Nu har han återvänt hem till Sierra Leone och det är oklart om vi någonsin kommer få se honom i en UFC-tröja igen för första gången. Ett nyförvärv från Sierra Leone ska självklart vara en spelare för startelvan. Truppspelare finns det gott om i regionen. Därför känns det hela mycket märkligt. Var scoutingen verkligen så dålig? För Kargbos landsman Mohamed Kamanor var läget annorlunda. Han slog sig genast in i startelvan som högerback och glänste till emellanåt med sina frejdiga offensiva rusher. Men under sommaren tog Djurgården över låneavtalet från FC Kallon och Mohamed sa adjö till Umeå. I Djurgården placerades han i U21-laget och fick några få matcher innan han i dagarna fick beskedet att kontraktet inte förlängs och han får flytta hem till Sierra Leone. Även i detta fall kändes det som underligt agerande.
Den tunna truppen. Inför säsongen var det många som reagerade på den stora trupp UFC hade till sitt förfogande. Hur skulle samtliga spelare egentligen få speltid? Men med ett par utlåningar, några skador och några avhopp under säsongens gång så skulle den där truppen tillslut krympa rätt rejält. Jag har tidigare spytt en hel del galla över de nya låneavtal som gäller. UFC, som saknar reservlag, kunde tidigare låna ut spelare i behov av matchspel till Obbola i division 4. Ett perfekt koncept för UFC och Obbola. Men dessvärre inte alltid lika populärt hos motståndarna i division 4. Men för att kunna lyckas på elitnivå (som i Umeås fall är med UFC) måste det kompromissas och samarbetas. Med låneavtalen slopade stod UFC således inför valet; att tänka på klubbens eller individens bästa? I de flesta fall blev det individens vilket får ses som sunda beslut. Spelare som Jonas Nilsson, Joakim Kvist och Jens Sjöström d.y hade säkerligen kunnat bidra när avstängningar och skador duggade tätt. Men istället blev det utlåning för trion och en otroligt tunn UFC-trupp. När klubben inte ens kunde ställa upp med en full bänk på hemmaplan så blev problematiken tydlig.
Men mest av allt vill jag glömma att Umeå FC, mitt älskade lag, slutade sist i Superettan 2012.
