Säsongen under lupp: Del 2, vad vill vi glömma?
Redaktör Sundström minns, glömmer bort och blickar framåt när Umeå FC: s Division 1-säsong 2013 hamnar under lupp i en artikelserie över två delar.
Det har gått drygt två veckor sedan Norrettan-säsongen slutade för Umeå FC. UFC slutade på en 6: e plats, långt från uppflyttning och långt från degradering. Spelarna är antingen vid skolbänken eller på semester vid det här laget. I en artikelserie över två delar summerar jag säsongen.
Del 2: Vad vill vi glömma?
Publikintresset. Det är Sveriges tredje högsta division. Det är kallt. Det är inte alltid supertrevligt spel. Det är inte namnkunniga motståndare. Under årets säsong var det dessutom väldigt få matcher som verkligen gällde något. Men att se UFC spela fotboll inför 400 åskådare är likväl inte roligt. Kanske är det naivt. Kanske vill jag bara inte inse att Umeå inte är en fotbollsstad. Simon Mårtensson får inga jätteflaggor, lex Jon Palmebjörk, om han gör en massa mål och det sjungs sällan (aldrig) några ramsor. Men jag tycker hur som haver att en match med Umeå FC borde kunna locka betydligt fler. Att UFC var bland de bättre i serien på att locka publik säger mer om Norrettan än om UFC.
Startsträckan. Egentligen var det ganska väntat att UFC skulle behöva en längre startsträcka än andra lag den här säsongen. Det var ett nytt UFC som kom till spel. Nya spelare, ny tränare och nya förväntningar. Men det undgår inte det faktum att UFC startade säsongen riktigt dåligt. Förlust i 7 av de 10 första matcherna la grund för en säsong helt utan nerv.
De avslutande matcherna. Precis som i de första matcherna, man ska inte vänta sig stordåd. Men att spela 443 minuter utan att göra mål ska inte vara okej. Det är inga siffror som får en publik att återkomma till arenan. Visst, motivationsfaktorn var inte på topp. Sexa, sjua eller åtta kvittar egentligen. Men jag önskade ändå att UFC avslutade säsongen (epilogen, undantaget) med en annan approach. Stundtals såg det väldigt ointresserat ut.
Skadorna. Det vilade en förbannelse över UFC säsongen 2013. Alla (utom möjligtvis Axel Fällman och målvakterna?) var skadade någon gång under säsongen. Fel i träningen eller bara otur? Det går att spekulera. Hampus Wallgren missade i princip hela säsongen. Johan Larsson hann aldrig komma igång. Erik Lundström kom tillbaka efter först halva säsongen. Alltid var det något. Ur den synvinkeln känns 6: e platsen relativt stark. Vad händer om truppen får vara skadefri en hel säsong?
Selånger borta. Undertecknad befann sig turligt nog inte i Sundsvall den dagen. ”Årets enskilda bottennapp.” ”En av dom sämsta insatserna i UFC: s historia”. Det var inga smickrande ord som följde med efter 4-1 i baken mot division 1-nykomlingarna.
Några av nyförvärven. Överlag stod UFC för en godkänd mercato. Linus Christensen och Adam Larsson gick in och blev nyckelspelare direkt (samt nominerade till årets UFC: are). Mattias Lidberg, Fredrik Isaksson och Fredrik Fjällström Winka överträffade alla förväntningar. Men långt ifrån alla blev lika lyckade. Anthony Allison kom som hajpad målspruta från de lägre divisionerna. Men i UFC-tröjan låste det sig, Allison flyttades ut till kanten och sedan bänken. Idag blev det dessutom klart att han lämnar klubben. Ytterbacken Besnik Curri anlände sent och fick bara spela några matcher innan han dumpades. Fallet med Division 2-specialisten Kim Lundmark var också intressant. En bra försäsong med flera mål följdes av en tävlingssäsong där han sällan ens fick vara med i matchtruppen. Lundmark fick sedermera lämna UFC för Teg. Lamin Modou Sillah hade likt Allison svårt att få bitarna på plats. Det fanns intentioner som troligtvis var bra nog för att ge honom ännu en säsong. Men slutprodukten var allt som oftast för dålig för att vara UFC-material år 2013.
