Säsongen under lupp: Del 2, vad vill vi glömma?
Redaktör Sundström minns, glömmer bort och blickar framåt när Umeå FC: s Norrettan-säsong 2014 hamnar under lupp i en artikelserie över tre delar.
Umeå FC: s Norrettan-säsong 2014 är över sedan ett tid tillbaka nu. Saker och ting har börjat smälta och tankar och mönster inför framtiden har börjat utveckla sig. I en artikelserie på tre delar blickar jag tillbaka och minns sådant jag vill minnas och sådant jag vill glömma. Dessutom en titt in i framtiden och vad som händer härnäst.
Del 1: Vad vill vi minnas?
Del 2: Vad vill vi glömma?
Del 3: Vad händer härnäst
Nyförvärven
Inför säsongen skrev jag en relativt optimistisk ”vad-kan-vi-vänta-oss-av-nyförvärven-artikel”. Den positiva känslan var också befogad. Nyförvärven kändes spännande och hade gjort bra ifrån sig på försäsongen. Av de fem spelare som värvades inför säsongen var fyra relativt solklara startmän.
Det var det femte nyförvärvet – breddvärvningen – Josh Bragg som kunde kvittera ut bäst betyg. Engelsmannen från Sandvik jobbade sig succesivt in i en Lundström/Wennebro-lös startelva och spelade resolut och enkelt. Som kronan på verket knorrade han in ett par mål och är nu nominerad som en av fyra årets UFC: are-kandidater. Jesper Medén var inte dålig. Men känslan är ändå att den forna Dalkurd-yttern hade kunnat uträtta betydligt mycket mer. Särskilt med tanke på den sensationellt starka försäsongen {illusion om att någonting kommer bli bra}
De tre andra nyförvärven lämnar en väldigt bitter eftersmak. Mohamed Kamanor hade spytt upp parasiten som gäckade honom och var redo att explodera. Känslan var att han aldrig lämnade mittplan. Kamanors säsong tog aldrig fart. Lansana Kamara steg in med dunder och brak, debutmålade, men försvann sedan i alibianonymitet. Isaac Shaze var det kanske mest haussade nyförvärvet. Den av Östersund vurmade mittfältaren kändes som en kanonvärvning. Johan Sandahl beskrev honom som en ”cirkusartist” med anledning av hans spektakulära spelstil. Och visst, det var spektakulärt dåligt stundtals. Inkonsekvensen i spelet, de på tok för många bolltouchen och värderandet på sista tredjedelen var inte nära en godkänd nivå. Kamanor, Kamara och Shaze kommer inte spela i UFC nästa år, det står klart.
Till sommaren kom också två värvningar. Den tidigare UFC-målvakten Petter Augustsson ersatte Vladimir Sudar och Fredrik Nilsson värvades in som komplement till innermittfältet/anfallet. Augustsson gjorde en habil höst. Varken mer eller mindre medan Nilsson egentligen spelade för lite för att bli bedömd. Summa summarum: Umeå FC lyckades inte alls med sina värvningar och det avspeglade säsongen som helhet. Här måste Johan Sandahl lyckas bättre till nästa år.
Härdsmältorna
Derbyt på hemmaplan, Umeå FC mot Skellefteå FF. UFC hade gått stenhårt på marknadsföringen och påpekat hur ”lillebror skulle tystas”. En med UFC-mått mätt stor publik hade letat sig till vallen och UFC skulle bara vinna. Det blev inte så. 0-2 till Skellefteå i en av de individuellt sämsta matcherna jag någonsin sett från UFC: s sida. Överraskande många supportrar som jag har pratat med pekade på den matchen som anledningen till att de inte återvände någon gång under säsongen.
Om Skellefteå-matchen var pinsam så var IFK Luleå blytung. Den typ av match som gör att man inte vill veta av någon eller något fotbollsrelaterat i en vecka efteråt. 1-0 hade blivit 1-2 på fyra minuter i andra halvlek. Danny Persson kvitterade i 92: a och UFC var sedan jättenära att göra 3-2. Istället. En kontring, ett förlamat försvarsspel och 2-3 till Luleå i 95: e. Den typ av härdsmälta som inte får hända. Skellefteå och Luleå-matcherna var nödvändigtvis inte en spegel av säsongen. Snarare en spegel av den mentalitet som under stora delar av säsongen präglade det naivuppgivna Umeå FC.
Uppgivenheten
Uppgivenhet var ordet. Att ”visa hjärta” är en slentrianfras som supportrar gillar att slänga ur sig. Visst, de har en poäng. Man vill se sina spelare slita och offra både hjärta och själ för klubbmärket. Även om jag tycker att uttrycket är ganska slitet så var avsaknaden av just ”hjärta” något som störde mig under hösten i synnerhet. Det såg inte ut att finnas någon vilja att ens försöka uträtta något som kan locka publik. Så många matcher – så lite uträttat. Det håller inte. Även om säsongen redan är avgjord och det är kallt och mörkt. UFC borde slå en pling till Östersund för att lära sig hur man bäst får sina spelare att lämna deras comfort zone.
Den riktningslösa färden
Uppskattningsvis gjorde UFC en tredjedels bra säsong. Resterande två tredjedelar var en enda lång menlös transportsträcka. Inledningen var på klassiskt UFC-manér svag. Trots den goda försäsongen var laget uppenbarligen inte redo för Norrettan när serien började. Det går att hävda att UFC spelade bort säsongen redan under våren. Men jag skulle säga att det var lika mycket under hösten. AFC United och Frej var i en klass för sig och Borlänge-klubbarna på en hög Norrettan-nivå. Så det var en ganska svår serie i år och med facit i hand inte ett år där UFC skulle ha gått upp. Men de borde ha uträttat så mycket mer. Även när säsonen var så gott som över. Hösten var så dyster så att även många av de mest inbitna UFC-anhängarna tappade suget. Lufta fler ungdomar, ändra i spelsystemet, hitta något nytt av intresse. Istället blev det ingenting.
Spiralen
Den sista och kanske tyngsta punkten. Johan Sandahl har nu suttit i två år som UFC-tränare och har förlängt för ett tredje. Första året kunde delvis ”ursäktas bort” p.ga. den enorma spelaromsättningen. Det fanns också punkter som kändes genuint intressant inför framtiden. Men istället för ett steg framåt blev det två steg tillbaka. UFC kommer nu behöva byta ut en halv startelva och kommer även i år få slita inne i den lilla Nolia-hallen. Än så länge finns det inget som tyder på att nästa år kommer bli roligare. Där har Johan Sandahl ett jätteprojekt att ta tag i.
Håller du med eller saknar du något? Fortsätt gärna diskutera i kommentarsfältet.
