Västerbottniska perspektiv: Del 7, Bo Widén om att vara med från början
Har du någon gång varit på en UFC-match har du hört honom. Bo Widén själv har sett allt, hört allt och varit med från första början. Jag slog mig ned med honom. Grundare, speaker och en riktig eldsjäl för att tala historia, nutid och framtid.
”Vi var inte tillräckligt bra helt enkelt. Vi gjorde för många misstag. Visserligen spelade vi stundtals rätt bra fotboll. Men vi slarvade för mycket vilket blev avgörande i slutändan. Det är en besvikelse. Att avslutningsmiddagen ställdes in gör mig också besviken. Vi har haft sådana avslutningar under 25 års tid, i år var det ju dessutom jubileum! Det är sådant som bygger klubbkänsla”, säger en uppenbart besviken Bo Widén när han reflekterar över den föregående säsongen. Rösten är välbekant. Den har en plats i många gamla minnen – för mig och all annan UFC-publik.
Vi har slagit oss ned på konditori Mekka i centrala Umeå. Ett anrikt ställe. Ett sådant ”om-du-bara-är-i-Umeå-en-dag-besökar-ställe”. Mekka tillsammans med Gammliaområdet brukar rent allmänt räknas in till detta. Vi dricker kaffe. Jag gör en liten antydan till att jag bjuder, det är ju trots allt jag som intervjuar. Men ”Bosse” antyder desto tydligare. Han bjuder.
Det var i Lycksele, ca 13 mil nordväst om Umeå som Bosse kom i kontakt med fotboll för första gången. En säsong hann det bli i Åtvidaberg, ”Generationen innan glansdagarna”, förtydligar Bosse. ”Jag spelade b.la med Roger Magnusson. Man såg att det var något speciellt med honom. Han påminde en del om Cristiano Ronaldo faktiskt”. 22 år gammal stoppade en knäskada honom från fortsatt fotbollsspel.
På 80-talet kom Bosse i kontakt med fotbollen i Umeå. Klubben var Sandåkern - som var en hårsmån ifrån att spela Allsvensk fotboll 1970. Sedan Ronnie Hellström räddade den där straffen på Sandåkerns IP hade Sandåkern inte varit i närheten av liknande höjder. Samma sak kan sägas om övriga Umeåfotbollen. Den låg i lä. ”Redan då var det en hel del snack om en hopslagning (till att bilda Umeå FC, reds anm).”
Var det svårt att komma överrens med de övriga klubbarna om att bilda Umeå FC?
– I slutändan var det lätt att komma överrens med Teg. Båda parterna var så pass tydliga med vad de ville. Vi trodde länge att Gimonäs var på, men ett hetsigt styrelsemöte ändrade på saken.
Bosse spinner vidare:
– Vi pratade oerhört mycket med andra föreningar. B.la. var vi uppe i Luleå, där en liknande hopslagning hade ägt rum och lyssnade. Det var här någon gång som jag för första gången träffade den stora drivkraften i processen, Sune Lindqvist från Tegssidan. Han var en dynamo med en otrolig karisma och utstrålning. När jag träffade Sune fick jag en ny dimension. En ny drivkraft i livet.
Den 20 november 1987 fick Umeå äntligen sitt elitlag, Umeå FC. ”Vi hade en sjuårsplan att nå Allsvenskan. Det tog två år längre: ”Ja, det fick väl ta sin tid”, skrattar Bosse.
Allsvenska sejouren blev ettårig (efter kvalförlust mot Ljungskile) trots en relativt stark säsong. ”Även fast det på Holmsunds tid bara gav två poäng vid seger tycker jag vi kan dra parallellen mellan deras och vår Allsvenska säsong. Det tog sex poäng, vi tog 30. Jag tror aldrig en klubb åkt ur Allsvenskan med så mycket poäng.”
Jag antar att du inte vill prata om Ljungskile?
– Nej. Eller jag kan berätta detta. Inför hemmamatchen på Gammlia var det riktigt dåligt väder. Dagen innan var jag där och skottade planen. Så här i efterhand har vi sagt att vi borde ha spelat på Sandåkerns IP med deras konstgräs som då var nytt i Sverige. Ljungskile hade inte haft en chans då.
Hur var tongångarna efter uttåget, var det proppen ur eller fanns en tro på att ni skulle ta er tillbaka?
– Vi skulle helt klart försöka ta oss tillbaka. Visst, det var tungt. Men vi fortsatte kämpa på och var nära vid flera tillfällen. B.la. ett kval emot Örgryte.
Kvalspel och UFC tycks gå hand i hand…
– Ja verkligen. 1994 kvalade vi mot Västra Frölunda till Allsvenskan och förlorade. 1996 hade vi Ljungskile. 1998 kvalade vi till Allsvenskan igen, men förlorade mot Örgryte. 2005 förlorade vi mot Degerfors. Ola Toivonen var sämst på planen men avgjorde ändå. Men 2005 slog vi Enköping och gick upp i Superettan och 1995 var det visserligen inget kval men vi avgjorde i en avgörande sista match.
Hur var stämningen i klubben under början av 2000-talet med den ekonomiska kris som drabbade klubben?
– När man byggt upp en Allsvensk kostym är det svårt att ta sig ur den och passa i den nya kostymen. I vårat fall ledde det till en hel del ekonomiska bekymmer. När det började vina lite kallt hoppade folk ur styrelsen. Det var en tuff tid och mentalt påfrestande. Men vi kämpade på. Sten Sandén gjorde ett stort jobb. Som mest hade vi skulder på 9-10 miljoner kronor. Men tillslut fixade vi ekonomin. Men detta ledde oundvikligen till svårare sportsliga tider. Vi fick nöja oss med en mager nivå och mätta munnen efter matsäcken. Det är en ständig kamp, i slutändan handlar det alltid om pengar.
Vi fortsätter diskutera tiden därefter. Hur UFC trillade ur Superettan 2001 och sedan dess haft svårt att ta sig tillbaka. Vi ramlar in på ämnet Steve Galloway. Det blir nästan alltid så när man diskuterar Umeå FC. Steve hade sedan den aktiva karriären tagit slut tränat Umeå FC.
– 2004 började Steve Galloway bygga upp ett fint lag. Det kändes som att saker och ting var på gång. Men så var det några spelare som klagade på Steves träningsmetoder vilket ledde till att han fick sparken. Steve kunde vara ganska sträng av sig. Men i grunden ville han ingen något illa, han ställde bara höga krav. Han är en fantastisk människa.
Tycker du det var fel att Steve fick gå?
– Självklart. Det var fel av klubben att lyssna på spelarna. Spelarna som dessutom var bänkspelare och inte alls var tongivande i laget. Bedömningen att sparka Steve var fruktansvärt dålig. Jag satt inte i styrelsen då. Men jag har pratat lite med de som gjorde det och de erkänner att det var deras sämsta beslut någonsin. Överlag tycker jag vi tar hand om våra gamla stjärnor dåligt.
Vad tror du hade hänt om Steve fått vara kvar?
– Jag tror vi hade klarat oss i Superettan 2006 med Steve vid rodret. Garanterat. Istället blev Superettanåret 2006 ett sportsligt bottennapp.
Om vi blickar mot fjolåret, varför åkte UFC ur Superettan?
– Vi var inte tillräckligt bra helt enkelt. Vi gjorde för många misstag. Visserligen spelade vi stundtals rätt bra fotboll men vi slarvade för mycket vilket blev avgörande i slutändan.
Vad är din känsla inför kommande säsongen?
– Det känns intressant, helt klart.
Vi lämnar Umeå för en stund och blickar ut över den norrländska fotbollskartan. Vi slurpar i oss än mer kaffe och den värsta ruschen inne på Mekka verkar vara över.
Varför tror du Gefle och Sundsvall kan ha etablerade lag i eliten men inte Umeå?
– Intressant fråga. Mellan 1994 och 1999 var faktiskt Umeå FC bäst i Norrland, före Giffarna och Gefle. Men det har svängt nu.
Varför tror du?
– Jag tror det har att göra med karaktärerna i städerna. Näringslivet, pengar och så. Det finns en större marknad med stora företag som är villiga att satsa. I Umeå finns visserligen företagen, men de är inte lika villiga att satsa. Dessutom finns en helt annan konkurrens om sponsorerna i Umeå.
Sedan Bosse var med i grundandet av Umeå FC har han suttit uppe i den lilla speakerhytten under nästan samtliga säsonger. ”Jag försökte slippa det en gång. Men då dök inte ersättaren upp och jag fick fortsätta, minns Bosse”.
– Det går ganska enkelt nu. Jag har skaffat mig vissa rutiner som speaker.
Men kan det inte vara ganska svårt med alla uttal? Akropolis med alla grekklingande efternamn kan inte ha varit så lätt…?
– Låtsas man som man kan uttalet så löser det sig, skrattar Bosse. Största problemet är att hinna med och säga allt. Publiken i Umeå brukar inte komma till matcherna före fem minuter innan. Speakerrollen är ju i grund och botten en viktig roll. Skulle något hända är jag trots allt den enda som kan sprida information. Visst är det lite konstigt att de inte kör speakerutbildningar i Sverige?
Men utöver speakerrollen har du även suttit i styrelsen, hur var det?
– Jag har suttit i styrelsen sammanlagt cirka 14 år i två perioder. Jag var sekreterare och skrev protokoll. Visst blev jag lite less där ett tag, det påminde ganska mycket om mitt yrke vid sidan av UFC.
Medföljer det några komplikationer att sitta i en styrelse för en klubb man har så starka känslor för?
– Nja. Allt jag gör och har gjort är för klubbens bästa. Det är exakt den målsättningen man måste ha i en styrelse. Jag är medveten om mitt ansvar i styrelsen och är glad att jag var kvar och kämpade och redde ut ekonomin.
Vad har Umeå FC betytt för dig?
– Mycket, det är en viktig del av livet. Ofta trevligt, ofta roligt. Men visst har det varit tråkigheter också. Ekonomiska problemen t.ex. UFC-tiden har varit som en hiss. Upp till översta våningen och hiss till botten.
Lite som livet i sig?
– Ja, ungefär.
Bosse backar tillbaka och pekar på att han tycker UFC betytt väldigt mycket för väldigt många: ”Jag tycker vi har en väldigt fin förmåga att skapa goda medborgare. Ta Urban Westerberg som ett exempel. Han kom hit med ett ganska dåligt rykte efter något bråk på en träning hemma i Växjö. Men här utvecklades han till en otroligt bra kille och har nu slagit sig ned i Umeå och skaffat familj.”
Vilket är ditt favoritminne från tiden i UFC?
– Uppgången till Allsvenskan. Segern mot Sirius den 21 oktober 1995 med 1-0, Jörgen Lundgren gjorde målet. Jag var på Kanarieöarna, säger Bosse som uppenbarligen har ett gott minne.
Måste ha blivit en ganska bra semester efter det beskedet?
– Verkligen. När vi kvalade och slog Enköping i Superettankvalet 2005 var jag faktiskt också på Kanarieöarna. Så jag och styrelsen har ett litet inofficiellt löfte om att jag ska befinna mig där nästa gång vi kvalar…
Vilken är din favoritspelare i UFC genom tiderna?
– Steve. Tveklöst. Han har betytt så otroligt mycket.
Var ser du UFC om tio år?
– Min största förhoppning är att de är etablerade i svensk superelit. Alltså i Allsvenskan eller Superettan, det kvittar egentligen vilken utav dem. Vi ska vara i det sällskapet helt enkelt. Etablerade.
Intervjun börjar lida mot sitt slut. Den berömda säcken är på väg att knytas ihop. Jag känner att samtalet varit väldigt givande och konstaterar att jag fått svar på mina frågor när Bosse utbrister: ”Men du Karl, vi hade faktiskt ett litet 25-årsfirande...”
– Det blev ju inget riktigt firande med klubben. Jag var bara förbi på kansliet med en tårta. Men på dagen när UFC fyllde 25 år for jag och Steve till Backens kyrkogård för att besöka Sune Lindqvists grav. När Steve av Expressen blev utsedd till årets utländska spelare i Allsvenskan hade han fått en bronsstatyett som han ställde där vid graven. Jag minns när jag var där en gång och den var borta. Jag blev så irriterad. Tillslut ringde jag Sunes dotter och då visade det sig att hon bara hade tagit hem och putsat den…
Bosse tar det sista som är kvar av kaffet och fortsätter:
– Men väl på UFC: s 25-årsdag bestämde jag och Steve oss för att besöka Sunes grav och lägga en krans där vid statyetten. Det fick bli vårat 25-årsjubileum.
Efter att ha varit speaker för UFC sedan starten valde Bosse att inför denna säsong hoppa av. Sista matchen blev mot Åtvidaberg, klubben han en gång i tiden spelade för, hemma i svenska cupen. Umeå FC vann med 2-1.
Det här var den sjunde intervjun i min artikelserie "Västerbottniska perspektiv", mer info här.
