- -
Umeå FC 0-2 Valsta Syrianska – På gamla minor
Hemmapremiären blev en bitter sådan när UFC fick se sig besegrade av Valsta Syrianska.
Mycket var sig likt till en början. Jag satte mig på cykeln och trampade till T3 Arena. Slog mig ned. Hämtade laguppställningar. Kopierade elvorna (jaja, jag vet, det blev lite snett kopierat idag). En procedur som upprepats på många gånger.
Men trots allt samma-gamla-vanliga var det något nytt jag idag ville se på T3 Arena - och något nytt var precis vad jag till en början fick se. En startelva där endast fyra stycken fanns kvar från fjolåret vittnade om just detta. Johan Sandahls småländska istället för Stuart Gibsons svengelska likaså. När spelarna sedermera marscherade in på vallen var det till tonerna av UFC-låten istället för den techno-dänga som vevades under fjolåret.
110 minuter senare hade folket lämnat arenan. Jag satt kvar på min stol och blickade ut. Jonathan Wiberg och Jens Stigedahl löpte intervaller. Jorge Arancibia Fuentes hoppade hopprep. Bakom satt Adam Larsson på huk och deppade. Marko Mihajlovic gick runt med tungt huvud. Först där någonstans slog det mig. Under matchen är man så fokuserad och inne i spelet att det blir svårt att tänka i dessa banor:
Den här känslan var bekant. Den här känslan var oroväckande lik den känsla som präglade fjolåret.
Varför?
Nya tränare. Nya tröjor. Ny serie. Och framförallt flera nya spelare. Varför kändes allt så snarlikt?
Jag har tidigare talat om vikten av att bevara det som är Umeå FC. Traditioner som att bjuda på tårta efter första A-lagsmålet eller att banka i väggen efter seger måste leva kvar i tider där mycket nytt händer. Men varför var gamla synder nödvändiga att följa med till Division 1?
Varför fick Valsta Syrianska packa sina fyrtorn framför Sudar och grisa in 0-1 med bara sekunder kvar av första halvlek?
Varför fick nästan exakt samma procedur upprepas i den andra halvleken?
Skitmål. Naivt försvarsspel. Ineffektivt i anfallet. Låter exakt som Superettanåret 2012.
Jag vet, Umeå FC anno 2013 är ett ofärdigt bygge. En påbörjad procedur rattad av coach/sportchef Johan Sandahl som ska och kommer att fortsätta utvecklas. Jag kräver inte någon sprakande fotboll direkt. Och visst, man ska inte dra för stora växlar än. Mycket beror såklart på tillfälligheter och slump. Men ändock. Att jag skulle få sitta där än en gång och känna den där bittra känslan. Surt. Otroligt surt.
Det fanns tendenser som jag gillade. Men det är viktigt att påpeka att vi trots allt nu har lämnat tendens-och-intention-tiden. Det är visserligen en lång serie där mycket kommer att hända. Men nu handlar det om att leverera. Och idag tog inte Umeå FC tillvara på de lägen de hade.
Skeppet seglade lite på halvfart idag. Det finns potential. Det finns möjlighet att explodera. Linus Christensen var bäst i hemmalaget. Hans högerfot styrde stundtals matchen. Med Wennebro vid sin sida och en Lundström tillbaka så finner vi kanske seriens allra bästa innermittfält där. Mattias Lidberg visade några fina intentioner och Vladimir Sudar agerade självsäkert. Men för att projektet ska få vind i seglen måste en Anthony Allison våga sätta fart när han får bollen. Hampus Wallgren måste våga ta den där tunga överlappen för att måtta ett inlägg. Det var lite långsamt idag. Kanske kommer det med tiden. Kanske behöver Simon Mårtensson några matcher för att sätta den där jättechansen han fick. Risken är bara att det hinner gå för långt. Att tåget hinner gå. Så var fallet ifjol och vi minns hur det gick då.
Valsta Syrianska ska inte behöva be om ursäkt. De spann vidare på den fina segern mot Athletic United i premiären och spelade idag stundtals väldigt vårdat, resolut och finurligt. Miloš Reljic var strålande och gav UFC stora bekymmer.
Inom UFC brukar man benämna Superettansejouren 2006 som ett skräckexempel. Framförallt de administrativa bitarna brukar hängas fram. Det var de panikartade chansvärvningarna under sommaren. Det var matcharrangemang som inte alltid höll den nivå som krävdes. Inför fjolåret när Umeå FC åter spelade i Superettan blickades det mot 2006 för att försöka lära en läxa.
2012 års Superettansäsong blev för UFC administrativt bättre. Klart, alla värvningar blev inte lyckade och det fanns en del som inte var bra – men det var likväl en förbättring jämfört med 2006. Umeå FC lärde sig av sitt förflutna.
Av 2012 finns till framtiden mycket att lära. Främst sportsligt. Även om Östersunds FK skiljer sig på flera punkter tror jag de skulle må bra av att gå igenom lite UFC-videor från ifjol. Men framförallt skulle UFC behöva lära sig av sig själva.
Umeå FC 2013 har potential. Men för att projektet ska kunna utvecklas och blomstra måste man undvika att vandra på gamla minor.
Umeå FC-Valsta Syrianska 0-2 (0-1)
Mål:
0-1 45' Anthonius Asfar
0-2 87' Luca Gerbino Polo
Byten:
67' Fredrik Fjällström Winka (ut) - Axel Fällman (in)
71' Lamin Sillah (ut) - Simon Mårtensson (in)
79' Dillan Ismail (ut) - Olov Bergkvist (in)
Gula kort (UFC):
Mattias Lidberg, Linus Christensen
Publik: 925
