Västerbottniska perspektiv: Del 4, Jens Sjöström om ledarskap
Umeå FC: s långtidsskadade lagkapten Jens Sjöström talar ut om känslan att spela halvskadad, varför UFC borde nosa på Allsvenskan om tio år, ledarskap och den nya rollen som assisterande tränare i Umeå IK.
Jens Sjöström har otur. Umeå IK: s nya assisterande tränare tillika Umeå FC: s långtidsskadade lagkapten har dragit på sig en hjärnskakning. När den här intervjun ägde rum var han fortfarande osäker på om han kunde följa med på UIK: s premiär borta mot Tyresö. ”Tveksamt hur det skulle kännas att flyga med det här huvudet”, fyller han i. Väl i Tyresö fick UIK se sig besegrade och lagkaptenen Emma Berglund utgå med en förmodad korsbandsskada. (Notera, Jens Sjöström i denna intervju är han som i media benämns som Jens Sjöström d.ä. Ej att förväxla med namnen i UFC, Jens Sjöström d.y.)
Exakt vilken roll har du i UIK nu? Hur ser rollfördelningen ut mellan dig och Joakim (huvudtränare, Blomqvist)?
– Jag är assisterande tränare bakom Jocke Blomqvist. Jag är med och håller i träningar och är med på alla matcher. Mycket fokus ligger på försvarsspelet och att jobba individuellt med spelarna. Sedan blir det en del fasta situationer. Det finns en tydlig idé som Jocke utformat i UIK. Så det ska jag väl inte förändra. Men det blir mycket att jobba individuellt och fokusera på individen. Jag ser mig själv inte som någon som står i skymundan, utan jag försöker vara med och verkligen säga vad jag har att säga. Av egna erfarenheter vet jag att det lätt blir så att en assisterande tränare hamnar i skymundan. Men jag tycker att jag och Jocke kompletterar varandra bra och jag får utrymme att vara mig själv.
Hur fick du erbjudandet av UIK?
– Andreas Hermansson som jag spelat med i UFC känner jag väl. Samma gäller för Jocke. Så när jag hade meddelat angående mitt fotbollsspelande att jag inte kunde satsa på samma sätt under vårsäsongen hörde ”Herman” av sig helt enkelt. Han meddelade att det behövdes ett tillskott till UIK. Jag måste säga att det är ett väldigt förmånligt jobb för mig som inte har några tidigare erfarenheter.
Vad framförallt tror du att du kan bidra med i UIK?
– Bidra med den jag är och det jag gör. Jag ser mig själv som professionell i min person och mitt utförande. Jag försöker ställa höga krav och göra det så professionellt som möjligt.
Är det något specifikt du tycker varit utmärkande hos UFC och hur det fungerat kring tränare och deras syn på fotboll som du vill applicera i ditt eget ledarskap?
– För det första handlar det mycket om att jag vill bidra med den jag är. Alltså försöka vara professionell, ställa krav och så vidare. Men allt annat är egentligen intryck från mina tidigare tränare. Det handlar om det mesta, allt ifrån övningar till dialog. Den korta tiden jag känt Johan Sandahl har gett mig en del. Min första tränare i UFC, Janne Westerlund, försöker jag ta efter i mycket. Han hade en ganska enkel dialog och var samtidigt väldigt auktoritär och en inspiratör. Stuart Gibsons förmåga att specifikt ta ut och jobba med olika lagdelar (i Stuarts fall främst en backlinje) är något jag också försöker ta efter. Mycket för mig handlar om att gå in på individen. Jag har inte övergripande ansvar (som Jocke) vilket gör att min roll kan fokusera på de mindre bitarna på ett helt annat sätt. Jag vill försöka bidra till allas individuella utveckling.
Har det någonsin varit aktuellt med en ledarroll i UFC likt den du tagit i UIK?
– Det har funnits lite idéer. Men jag har aldrig aviserat att jag vill sluta spela fotboll. Mitt fokus är fortfarande att åter spela fotboll för UFC. OM jag skulle få en ledarroll i UFC anser jag att det inte skulle vara professionellt att samtidigt vara ”den gamla Jens”. Det vill säga lagkaptenen, pådrivaren men framförallt fotbollsspelaren Jens. På så vis passar UIK bättre just nu.
Hur tycker du en duktig ledare ska förhålla sig till långtidsskadade spelare?
– För många tränare handlar det ofta enbart om att vinna nästa match. Finns man inte tillgänglig för det glöms man lätt bort. Det kan vara många procent i motivation som försvinner för den drabbade. En tränare får försöka jobba nära de skadade. Det är viktigt att se alla och få dom att inse att dom är viktiga. Dom som spelar regelbundet har inte riktigt samma behov som en långtidsskadad spelare.
Hur tycker du den biten mellan dig och dina tränare har fungerat under dina skadeperioder?
– Jag är inte den som vill hänga ut några. Men för mig finns det inte anledning att göra det heller. Jag tycker överlag kontakten har varit bra. Sen handlar det mycket om vem jag är som person. Med mitt driv och motivation som jag har, har det inte varit något problem. Jag har aldrig ens funderat på att lägga av.
Du har tidigare berättat att du aldrig kände dig helt hundra under fjolåret. Hur känns det rent psykiskt att spela med vetskapen om att man inte kan göra ett hundraprocentigt jobb?
– Matcherna jag spelade i Superettan ifjol ville jag bara gå ut och göra. Om jag ska vara egoistisk och se till min egen karriär var det kanske inte det bästa att spela alla gånger. Det är många faktorer och perspektiv här. Men när jag väl står ute på planen är det 100 % av vad jag kan göra som gäller. Innan jag blev skadad hade jag många vägar att gå och målsättningen var hög. Det är den fortfarande så ur ett långsiktigt perspektiv skjuter jag mig själv i foten vilket har känts lite tungt.
I slutet av fjolåret spelade UFC en otroligt viktig hemmamatch mot bottenkollegan Degerfors IF. En match som också skulle visa sig bli en definierande tillställning för Jens Sjöström. UFC kom till start med tre avstängda försvarare vilket tvingade två spelare att ”blixt-omskola” sig till försvarare – samt för Jens att comebacka:
– Jag hade inte tränat på 1,5 vecka innan. Med Marko, Kalle och Joel borta kände jag ett ansvar och att jag borde spela. Så jag tog en spruta med bedövningsmedel som verkade en vecka…
UFC gick sedermera ut och gjorde en av säsongens allra bästa insatser och vann med 3-0. Jens Sjöström var fenomenal – och hyllades till skyarna av VK dagen efter. Jens flikar självkritiskt in att han ”egentligen inte tyckte att han gjorde en jättebra match”.
Men kunde du känna glädje efter segern eller fanns det någonstans i bakhuvudet att det kanske var dumt att ta den där sprutan och att det skulle leda till att det blev sämre?
– Jag var fullständigt lyrisk efter matchen! Vi hade vunnit en väldigt viktig match och hållit nollan med dom förutsättningarna. Jag minns på jobbet dagen efter matchen. Många hade påpekat lite sådär att det kanske var dumt att jag hade tagit den där sprutan. Men den dagen var det bara glädje och stolthet.
Om vi ska gå över till ett mer dystert ämne, varför trillade ni ur Superettan ifjol?
– Till att börja med så var det vårsäsongen som var för svag. Vi hade egentligen inget Superettanlag då. Nyförvärven (nämner Karl Morten Eek som ett undantag) tillförde inte tillräckligt mycket alternativt behövde fortfarande acklimatisera sig. Under hösten kom Kallay igång och vi fick in Maripuu. Detta tillsammans med att ”vi andra” börjat spela in oss allt mer gjorde så att höstsäsongen trots allt var hyfsad. Sedan tyckte jag vårat spel på bortaplan var alldeles för naivt. Och många av de målen som vi släppte in var alldeles för enkla.
Ser du några skillnader i den typen av ledarskap och rollfördelning Stuart och Örjan hade i UFC jämfört med den du och Jocke påbörjat i UIK?
– Framförallt så skiljer det sig på den punkten att jag enbart är assisterande tränare. I UFC var det ett delat ledarskap med två huvudtränare.
Apropå delat ledarskap, vad anser du om det och hur tycker du att det fungerar?
– När det blåser motvind är det svårt. Vem ska ta ansvaret t.ex? Sådant kan påverka negativt. Utåt är det mycket enklare och tydligare med en huvudtränare. Tydligt ledarskap är något jag definitivt förespråkar. Det handlar om att stå för det man gör och göra det rakt och tydligt. Det är professionellt i min bok. Där var t.ex. Janne Westerlund klockren.
Varför tror du Norrlandsfotbollen är så underlägsen jämfört med övriga Sverige?
– Jag får dra klassikern; inomhushallen (syftar på den lilla sjumannahall Umeå enbart har). Där är det stora skillnader med övriga Sverige. När vi mötte Djurgården i svenska cupen i år åkte vi dit utan att ha tränat en enda gång på elvamanna. Sen handlar det förstås också om resurser och omsättning. Jag tror vi hade näst lägst omsättning senast vi spelade i division 1 – men ändå lyckades vi gå upp. Det krävs väldigt mycket på den fronten.
Jens fortsätter:
– Men samtidigt måste man se sig själv i spegeln och inte peka finger åt allt och alla. Jag tror det finns för lite spetskunskap, och nu syftar jag främst på Umeå. Det finns för få som sätter grunderna. Det blir många som faller bort när det kommer till seniornivå. Det handlar om att ta tillvara på det man har. Med UFC: s ungdomssatsning hoppas jag de här grunderna kommer sättas. För UFC överlag har tänket varit lite för kortsiktigt. Vi har hämtat in kvaliteter utifrån lite för ofta. Men det har att göra med att det finns för dålig grund hos spelarna lokalt. Sedan kan man diskutera det här med elitsatsning på ung nivå och när man ska toppa eller inte toppa. Men det behöver vi inte ta nu.
Här skiljer sig damsidan lite från herrsidan. Vad tror du det främst beror på?
– För UIK: s del så var vi egentligen banbrytande i Sverige. Varumärket är starkt och det finns en solid och stabil organisation. Det finns fler parametrar på UIK: s sida än UFC: s helt enkelt.
Var ser du UFC om tio år?
– Ett stabilt Superettanlag som nosar på Allsvenskan. Detta med en inomhushall och en fungerande ungdomsverksamhet. Nu ska man inte måla upp för mycket att ”UFC ska spela i Allsvenskan 2023” och så. Minns att vi hade ett mål att spela Allsvenskt 2013 eller 2014 tidigare. Men egentligen är allt annat än ett stabilt Superettanlag ett jättefiasko.
UIK då?
– Som ett topplag i Allsvenskan. Och förhoppningsvis ute i Europa igen.
Jag tackar Jens för intervjun och konstaterar att jag antecknat ordet ”professionell” flertalet gånger. Efter denna intervju och allt jag sett och hört av Jens Sjöström genom åren känns det otroligt signifikativt.
Det här var den fjärde intervjun i min artikelserie ”Västerbottniska perspektiv”, mer info här.
