Tre tråkiga poäng och en legendarisk 20-årsfest
Jag åkte ner till fotbollstokiga(?) Höganäs för att se en magisk tillställning mellan HBK och Kulladal. Det blev ändrade planer, ty matchen jag bevittnade var nästan så långt ifrån en magisk tillställning man kan komma - magiskt dålig i så fall. Sant är dock att HBK faktiskt bärgade tre poäng mot Kulladal och därmed knaprade in på Prespa som nu bara har ett poängs försprång i toppen av tabellen. Den tråkiga matchen till trots är jag väldigt nöjd med att HBK faktiskt alltid ser till att vinna när
Jag anlände till Höganäs ca en halvtimme innan matchstart och möttes redan utanför grindarna av en Tö som var på sedvanligt glatt humör. Resultatlotterna hade han som vanligt i högsta hugg och jag köpte direkt fem stycken i utbyte mot att han fixade in mig gratis. Jag blev förstås grymt besviken när jag öppnade dem och såg att tre av lotterna skulle innebära förlust för HBK, den fjärde ville att HBK skulle ligga under med 0-3 i paus och den femte var den berömda 3-3, 3-3-lotten. Självklart slängde jag direkt de fyra fössta i papperskorgen och hoppades att grabbarna skulle stänka dit fyra bollar innan pausvilan.
Men matchen rullade igång och visade inte minsta tillstymmelse till att bli en målfest. Spelet var riktigt dåligt och inget av lagen mäktade med mer än tre passningar inom laget. Det var dessutom väldigt tillknäppt och de heta målchanserna lös med sin frånvaro. Det var inte ens nära att bli fyra mål till nåt av lagen så vi ska vara väldigt glada att vi fick se ett mål över huvud taget. Zlatko drog sig inåt från sin vänsterkant och hittade ett hyfsat skottläge strax utanför straffområdet. Skottet höll skaplig fart, men jag är tveksam om det skulle blivit så värst farligt om det inte hade styrts av en back. 1-0 i paus och skulle man se det positivt inför andra så var det väl att det inte kunde bli mindre underhållande.
Andra halvlek var faktiskt liiite bättre men det var väl mest för att det blev en del spänning mot slutet. Första 20 kontrollerade HBK händelserna rätt bra och hittade ytorna på kanterna lite oftare. Men några stora lägen till att utöka ledningen skapades inte. Istället började det helt plötsligt se lite darrigt ut (kanske för att Burim valde att vila Rehn i andra...) och helt plötsligt var det utjämnat till 1-1. Kulladals glädje blev dock riktigt kortvarig då HBK redan i anfallet efter fick straff när Ajsel blev nedriven. Från min position på läktaren var det oerhört svårt att se om det skulle vara straff. Det var absolut en lite klumpig tackling och där var kontakt, men jag kan omöjligt bedöma om det var tillräckligt för att blåsa. Straff blev det i alla fall och många i publiken kippade oroligt efter andan när de såg kapten Jocke med bestämda steg kliva fram från sin mittbacksplats. Till allas lättnad skulle han dock bara klappa om Ajsel och Herman lade istället upp bollen på straffpunkten. Nervös var han, men han kontrollerade sig och satte bollen stensäkert i mål.
Efter 2-1-målet satsade Kulladal såklart allting framåt. De fick inte till några riktiga farligheter även om de där långa bollarna in mot straffområdet hade kunnat hamna lite var som helst. HBK hade istället några riktiga jättelägen att avgöra definitivt, men lyckades inte. Fransson (som han efter överenskommelse kallas här på SF) hade det bästa läget men lyckades träffa målvakten, som visserligen gjorde en snygg räddning, med ett volleyskott från nära håll. Till hemmafansens lycka höll HBK sin ledning till den så jävla grymt efterlängtade slutsignalen och snart ekade den berömda segersången över Julivallen. Jag utnämner Munk till matchens lirare och Micke Jönsson får pris för matchens prestation för att han rutinerat virade om ett helt onödigt förband om Munks ben, när denne låg skadad, med motiveringen "klart jag tar en binda när vi leder, det tar ju mycket längre tid än kylarspray."
Det var mycket glada miner efter matchen och vi glömde snart att matchen var riktigt jävla dålig egenkligen. En seger är en seger och när den dessutom följs av Bastens 20-årsfest är det bara att njuta. Festen hölls på Julivallen så vi som inte kände för att röra på oss speciellt mycket stannade helt enkelt kvar där och lät en lokal pizzeria köra ut mat till oss. Några beställde kebab i någon form, ett par beställde pizza medan Tö bara sa "en bolog" som att det var det mest sjävklara han någonsin sagt. När vi undrade vad fan han menade sa han, helt lugnt, "ja, en bolog.......näs..." Sen när maten kom och alla sprang ut för att betala stannade han kyligt kvar och tvingade således mig till att betala för honom så länge. När jag frågade efter pengar sen rotade han i fickan en stund och fick fram en bunke tio- och femkronor. Varför göra det svårare än vad det är, liksom...?
Folk trillade snart in och samlades på läktaren som att de väntade sig att Basten skulle inleda festen med någon form av framträdande. Så blev det dock inte. Vi var ett gäng som skramlat ihop till en present, en papplåda, varsamt tuschmålad av Fredrik "Picasso" Munk och innehållandes en sällan skådad mångfald av öliga drycker samt ett par magasin av visuell karaktär. Han tackade för presenten med ett tack som var aningen mer hjärtligt än det hans mor fick när hon gett honom en TV i studentpresent. När sedan andra gäster gav honom Champagne, vin och liknande så kunde vi glatt konstatera att vi i alla fall lär slippa bjuda honom på sprit igen de närmaste två-tre åren.
Bastens stora fest blev väldigt lyckad, måste jag säga. Han bjöd in oss till klubbhuset där han dukat fram god mat och goda drycker. Med fri bordsplacering var det inte helt oväntat att de flesta som hade flickvän närvarande samlades vid ett så kallat Toffelbord. Det blev i vanlig ordning mycket sång, skratt och dans med speciella framträdanden av beatboxaren Joe och Jesper "Lättmjölk" Johansson. När kvällen närmade sig natt gick träskorna hem med sina respektive, födelsedagsgrisen inkluderad, medan resten tryckte in sig i taxibilar med destination Helsingborg. I den stora staden jublade alla åt vår ankomst (eller var det Loreens seger...?) och snart träffade vi även på Herman och Fidde som lyckats lösgöra sig från sina koppel. Herman kanske hade fått lite för mycket frihet, lufsade runt i stan och gjorde nog high five fler gånger på en kväll än The Todd har gjort på åtta Scrubs-säsonger. Sist ut från Cardan var som vanligt Rehn med mobilen i högsta hugg, troligen slipandes på några av de toffligaste smsen som någonsin sett dagens ljus.
