Perspektiv
Ibland så sker saker omkring oss som påverkar oss väldigt starkt. Händelser som får en att tänka efter och sätta saker i sitt rätta perspektiv. Höganäs besegrade Markaryd med 4-0 igår och seglade upp på tredjeplats i tabellen, det spelar absolut ingen roll i det här sammanhanget.
Detta blir inget inlägg som alla andra. Det blir ingen blogg om hur vi ska tagga, hur skön segern kändes eller hur tung en förlust var. Inte heller kommer det att analyseras spelkombinationer eller ens några insatser på planen. Idag kommer vi att beröra ämnen som är så mycket viktigare. Att vinna är viktigt, men att verkligen förstå vad som är viktigt är att vinna.
Jag får fortfarande kalla kårar och rysningar i hela kroppen när jag tänker på det som hände igår uppe i Markaryd. När man förstår hur otroligt fort som livet kan förändras. Nu ska det sägas direkt att det, tack och lov, inte var så allvarligt som det först såg ut men samtidigt så kan jag inte bara lämna det därhän utan reflektera över det. Ena minuten var det en het match med tuffa dueller, fysiskt spel och en hel del trash talk mellan lagen. Det var som en kamp på liv och död, kanske en del skulle beskriva det. Men det var bara en fotbollsmatch. Det är ibland lätt att glömma bort det faktum att fotbollen, när allting kommer omkring, i slutändan inte betyder ett skit. I samma sekvens som Kalle igår kom i en rasande hastighet och träffades av en fult utsträckt armbåge i ansiktet och föll handlöst till marken, förvandlades inte bara gårdagens match av den här sekvensen utan förhoppningsvis även en och annans inställning till sporten och perspektiv till vad vi håller på med. Att se sin lagkompis ligga helt utslagen på marken med kramper i kroppen och nästan på svälja sin egen tunga, är en hemsk upplevelse. När Zlatko genom att blåsa luft ner i Kalles lungor lyckas öppna upp munnen och få upp tungan igen blir situationen något lugnare. Fram tills dess att man kan konstatera att Kalle andas igen och är någorlunda kontaktbar går några livslånga, ångestfyllda och otroligt hemska minuter.
I huvudet spelas tankar och sekvenser på vad som hänt andra fotbollsspelare på planen upp i en rasande takt och man inser snabbt hur illa det hade kunnat gå om man inte varit så snabbt framme hos Kalle och haft den kunskapen som de här tre personerna hade.
Jag tänker inte ödsla någon kraft på den här spelaren i Markaryds lag som gjorde det här, jag bara hoppas att han själv i synnerhet noga tänker över sitt beteende och om han har på en fotbollsplan igen att göra, men det är även tränare och klubbars ansvar att se till att markera mot den här sortens uppträdande. Har man spelare som avsiktligt försöka skada motståndare så måste personer runt omkring reagera, nu säger jag inte att så var fallet igår men att döma av hans reaktionen efteråt kan man verkligen ifrågasätta detta. Det är en sak att spela fysiskt och ligga på gränsen, men att avsiktligt sätta upp armbågar i ansiktshöjd är bara ren och skär idioti som enbart kan skada motspelare och det väldigt allvarligt. Det är kanske också dags att den här typen av tacklingar tas på allvar av förbundet och ser till att straffet blir kännbart. Jag hoppas dock att det är empati och mänsklig ånger som blir det tuffast straffet att handskas med för Markarydsspelaren. Det enda sättet att komma ifrån den här typen av beteende på längre sikt är att alla inser hur illa det kan faktiskt kan gå.
Jag är väldigt säker på att jag talar för oss alla när jag säger att vi igår gjorde det för Kalle. Ingen var nog egentligen särskilt sugen eller motiverad att spela fotboll när våran vän fått åka iväg med ambulans. Det som var positivt och räddade situationen var att Kalle när han åkte iväg var vid medvetande och mådde allt bättre. Jag blir samtidigt oerhört stolt av att vara del av ett lag som på ett sådant hedersamt sätt står upp för varandra och framförallt för Kalles del. Vi slet, kämpade och sprang till sista svettdroppen. Vi gjorde det tillsammans, sammansvetsade. Som ett lag, som en enhet där ingen vek ned sig. Vi var verkligen grabbar, vi var laget och vi tänkte fan inte tappa taget.
En för alla – alla för Kalle.
Jag säger det igen: Det är vid tillfällen likt dessa som man inser hur lite fotbollen egentligen betyder. Det känns som om det inte längre spelar någon roll, vinst eller förlust vem bryr sig egentligen? Det känns som om ingenting spelar någon roll längre. Hela världen stannar upp för en stund och man får tid att tänka efter. Sätta perspektiv på saker och ting och samtidigt inse vad som är viktigt och verkligen betyder någonting.
Det viktigaste den här kvällen var när nyheten efter matchen kom om att Kalle mådde efter omständigheterna bra. Vi önskar alla Kalle ett snabbt återhämtande och att han snart mår bra igen!
We love you man!
