Stolthet, laganda och moral
Man kan vinna en fotbollsmatch och så kan man vinna en fotbollsmatch. Segern hemma mot IFK Hässleholm i lördags var en av säsongens absoluta höjdare och vändningen i slutminuterna gav dopaminkickar som man gått hög på resten av helgen.
Matchuret tickar upp mot 89 minuter, HBK ligger under med 0-1 hemma på Julivallen mot då serieledande IFK Hässleholm, Höganäs som i grund och botten egentligen har särskilt mycket att spela för borde ha gett upp vid det här laget. Man har kämpat, slitit och krigat på i 89 minuter, sakta men säkert tagit över matchen och i den andra halvleken dominerat ganska kraftigt mot ett IFK som alltmer slår vakt om sin ledning. Efter ännu ett fantastiskt långt inkast av Jocke från högerkanten åker bollen runt som en flipperkula i straffområdet där kanske 20 av planens 22 spelare befinner sig. Då kliver han fram, måltjuven nummer ett, Höganäs svar på Pippo Inzaghi – Fredrik Persson – och rakar beslutsamt bollen igenom massan av spelare och in i nät bakom en överspelad Tobias Karlsson i Hässleholmsmålet. Vilt jubel bryter ut på Julivallen och kvitteringen är ett faktum. Efter att ha legat under i 86 minuter så fick vi en välförtjänt kvittering till sist, slitet betalade sig så att säga.
Men. Vi var inte nöjda, vi ville ha mer. Ge oss fingret och vi klipper hela handen. Höganäs hade fått vittring och det fanns bara en sak som gällde nu – vi skulle även ha ett segermål. Minuterna tickade iväg och vi var väl inne i den 92:a minuten när inbytte Radde och Jesper kombinerade ute på högerkanten, Zlatan drog mot första stolpe och IFK´s båda mittbackar gick bort sig, bollen seglade i luften, Höganäs stannade upp för ett par sekunder. Alla kunde se vad som var på väg att hända. Sekunder som kände som minuter hann passera innan bolljäveln hittade Hermans panna med en så oakrobatisk slängnick man kan tänka sig, via målvaktens händer och in i nät. Höganäs hade gjort 2-1. Vi hade vänt matchen. Underbar glädje. Okontrollerade känsleyttringar.
Det är just de här ögonblicken man lever för som fotbollsspelare på den här nivån. Det är då alla skitträningar i minusgrader, motvind och hällregn är mödan värd, det är då alla dryga bortaresor till världens ände (läs Fjärås) känns som en fis i rymden. En oehörd lagseger, en enastående lagmoral, ett otroligt lag med en vilja som när den förenas besegrar vad som helst. Trots att det var en match där vi endast spelade för vår heder så var det en av säsongens absolut skönaste segrar. Inte minst för vändningen i slutminuterna, men även för sättet som vi genomförde de här 93:e minuterna på. Vi inledde inte bra, det ska gudarna veta. Vi var virriga, utspridda och inte alls sammanlänkade som ett lag. Men vi arbetade oss in i det, var och en tog sig samman, sedan gjorde vi det tillsammans, som ett lag. Laget före jaget. Vi tog löpningar för varandra, slet i närkamperna och vi gav aldrig upp. Fy fan vad vi är bra.
Det finns många att hylla efter en sådan här match. Zlatan slet som ett djur längst fram i anfallet och vann allt i luften, Munk och Fidde uppträdde som romerska krigare ifrån Gladiator och dominerade mittens rike, Jocke vräkte iväg fina inkast matchen igenom samtidigt som han bildade ett oerhört tätt mittlås tillsammans med Brunnbys egen Don Juan David Rehn. Inhopparna Stefan, Radde och Hägge kom samtliga in och spred ny energi till laget i det viktiga slutskedet av matchen och längst bak i målet domderade Johan hänsynslöst och styrde försvararna framför sig matchen igenom. Alla gör i stort sett en kanoninsats och det var verkligen en riktig lagseger.
Det har annars varit en tung höst. Vi blev tidigt avhängda i toppstriden och i kampen om division 2 platserna. Inte så mycket för vi gjorde det dåligt utan kanske mer för att både IFK och Eskil levererade något fruktansvärt effektivt och poänggivande vecka efter vecka, de gav oss aldrig utrymme till att ha en dålig dag. Kikade man på andra division 3 tabeller såg man att vår poängskörd hade räckt bra mycket längre där. Det här tog lite musten ur oss, omedvetet så sänks självförtroendet och moralen en del när man inser att målsättningen inte kommer kunna uppnås. Vi har därför på de senaste tre matcherna endast tagit en poäng. Vi tappade fokus och hamnade snett på det helt enkelt. Inför IFK matchen kom vi alla i gruppen överens om att avsluta serien snyggt och få lite upprättelse. Vi såg resultatet av det här omgående i lördags, vi visade att när vi spelar så här, som ett lag, så är vi absolut minst lika bra som de två översta lagen i tabellen. De är inte några övermänskliga spelare. Det är det här vi tar med oss till framtiden.
På lördag väntar en ny toppmatch mot Hässleholms IF på Österås, ett lag som vi nu fightas om tredjeplatsen med. Det är motivation nog inför den drabbningen. HIF har gått otroligt bra under hösten och hade innan lördagens förlust mot Stafsinge sex raka segrar, så räkna med en tuff uppgift uppe i Göinge på lördag där det kommer att krävas en minst lika bra insats och inställning som vi visade upp de avslutande 60 minuterna mot IFK.
