TÖ-bloggen: Burims husvagn och Stollans ego
TÖ-bloggen tar denna gången avstamp i matchen mot BW90 och följer upp med måndagskvällen lite annorlunda träningspass.
Måndagsträningar har i alla tider varit något annorlunda jämfört med övriga veckans pass. Ofta är det ett återhämtningspass efter helgens match och många gånger är det bara halva truppen där då övriga spelar med B-laget. Igår var just en sådan träning ute på Julivallen. Efter en dryg halvtimmes ventilerande omkring söndagens match mot BW90 så snörades löparskorna på och vi gav oss iväg mot stranden för en liten löptur. Dagen till ära så deltog minsann två av de tre musketörerna på träningen, Knatte och Fnatt.. ehh jag menar PSS och Burim. Lejon hade fått äran att lotsa fram B-laget till serieledning samtidigt ute i Hittarp. Löprundan gick längs stranden och PSS berättade stolt att här så blåser det minsann 50 dagar om året, 300 dagar stormar det. Eller berättade och berättade, vrålade är väl närmare sanningen för att om möjligt kunna göra sig hörd. Efter en stunds löpning kom vi fram till en camping och det började skämtas hejvilt om allt från Sunes Sommar till Böda Camping, när Burim stolt stannade truppen och visade upp sin egna husvagn. Vi var många som undrade om det inte fanns någon undre åldersgräns för att köpa husvagn, men tydligen inte. Misstaget Burim gjorde här var att han inbjöd alla att komma och hälsa på, när som helst. Hansen leende gick inte att ta miste på, räkna med en del efterfester i förtältet i sommar Burim! Med eller utan Hansens vän Sean Banan återstår att se.
Väl tillbaka på Julivallen stod fotbollstennis på schemat, med mer och mindre lyckade insatser. Äldre mot yngre delades upp och det syntes tydligt att de yngre förmågorna lyckades behärska kylan bättre än de äldre, med såväl stelare leder som något trögare reaktionsförmågor. Intressant i det här spelet var att se PSS, han var överallt. När vi andra roterade så stannade han tryggt kvar som spindeln i mitten och ropade efter varje boll. Han gav motsatsen till ”alibispel” ett ansikte denna måndagskväll. När hans lag trots detta förlorat två raka matcher och spelarna smugit sig iväg en efter en, tvingade han kvar Ajsel, Burim och Besnik för en match två mot två. Solen hann gå ner över Julivallen och glödlamporna i strålkastarljusen höll på att brinna ut innan PSS äntligen fick vinna en match och man kunde avsluta träningen och åka hem, utmattade.
”Matchen mot BW90 då, ska han inte skriva om den” kanske ni tänker nu. Jag tänkte faktiskt utelämna den detaljen denna gången, något längre referat blir det inte iallafall. Men ett par sammanfattande meningar om min syn på matchen kan jag bjuda på. Jag tycker vi börjar väldigt bra, vi ligger rätt i positionerna över hela banan och det känns som om vi har full koll på BW samtidigt som vi i stort sett varje anfall känns giftigt. Vi tar ledningen efter ett fint anfall och väldigt känslig framspelning av Ajsel. Efter målet är det som om vi tappar lite av initiativet och kanske slappnar av något, BW tar för sig och inom loppet av 7 minuter har man vänt till 2-1 efter riktigt slappt försvarsspel. Vi krigar oss dock tillbaka och visar att moralen är hög innanför den rödblåa tröjan och trycker in 2-2 som i det läget var helt rättvist. När alla går och väntar på halvtidsvilan så släpper vi till ännu ett billigt mål och BW får psykologiskt tunga 3-2 med sig in i pausvilan. Andra halvlek ser ut som slutet på första där vi inte alls sätter försvarsspelet utan bjuder BW på mängder av chanser och ytor. Offensivt sett får vi ett långt lag och inte alls de långa anfallen där flera lagdelar deltar. 4-2 kommer som ett brev på posten, återigen efter svagt försvarsspel och hemmalaget skapar lägen att döda matchen definitivt men dålig avslut eller räddningar på mållinjen räddar oss där. Sedan trycker Jocke in 4-3 med knappa kvarten kvar och vi börjar få vittring igen samtidigt som BW blir försiktiga. Sinan får ett guldläge helt ren från höger men målvakten räddar avslutet, kanske hade en passning där varit bättre. Jeppe får sen på övertid på en kalasträff som klockrent sitter i ribban och studsar ner mot mållinjen. Flera av oss menar att den var över mållinjen men det går väldigt fort och domartrion som inte hade någon bra eftermiddag i Bjärsjölagård vågar inte döma mål. Vi åker på säsongens andra förlust, släpper in fyra mål i en och samma match när vi tidigare släppt in fyra mål på sju matcher och tappar lite mark i toppstriden. En oerhört bitter avslutning på helgen. Ok, det blev lite mer än ett par sammanfattande meningar.
Fortis in adversis humilis in secundis. Stark i motgång, ödmjuk i medgång.
Det är väldigt sällan ett lag går igenom en hel säsong utan något bakslag eller någon motgång. Det som skiljer ut vinnare ifrån förlorare i det långa loppet är hur man hanterar en motgång och går vidare ifrån den. Det är nu som vi får bekänna färg på riktigt, både som individer och som lag. Efter förlusten mot Prespa studsade vi tillbaka direkt genom seger mot Furulund, samma sak måste ske nu. Det är Åkarp på söndag som ska få lida för våran svaga eftermiddag i Bjärsjölagård i söndags. Det går inte att lägga sig ner och dö nu, visst det ska sägas, man ska hata att förlora. Men. Nu gäller det att se framåt, vi kan inte ändra på resultatet eller insatsen från i söndags, vad vi kan göra är att se till att det inte händer igen. Med start igår/ikväll är det fullt fokus mot den närmaste matchen som är mot Åkarp, vi ska upp på vinnarspåret igen, det finns inget annat.
Kikar man på det i ett längre perspektiv så är vi fortfarande bara två poäng från serieledning och har dessutom kvar att möta båda topplagen hemma på Julivallen i höst. Under mina två år i HBK har jag bara förlorat en enda match hemma i gruestan. Kom ihåg detta! Hemma är vi starka, Julivallen är vår ointagliga borg!
