Sökes: Vinnarskallar. Finnes: Håglöst lag utan självförtroende
Upp som en sol och ned som pannkaka. Elva raka hemmamatcher utan förlust fick sig ett abrupt slut när Åkarp besegrade HBK med 0-1 i lördags. Efter en fin vår har HBK inlett hösten med två raka förluster mot lag på den undre halvan. Orsak och verkan analyseras.
Vad hände egentligen i lördags? Varför förlorar vi för andra gången denna säsongen mot ett Åkarp som är långt ifrån övermänskligt? Varför kommer en andra raka förlust mot ett lag på den undre halvan? Var finns vinnarskallarna? Varför uppträder vi så håglöst? Vad har hänt egentligen under sommaruppehållet? Hur mycket påverkar alla förändringarna i laget? Har vi nått botten nu? Orkar vi resa oss efter detta? Är loppet kört nu?
Ja det är ett utdrag av de miljontals frågor som lördagens förlustmatch lämnade efter sig i mitt och säkert många andras huvuden. Jag tror inte att det finns ett universellt eller enkelt svar på någon av frågorna. Men att loppet är kört eller att vi inte ska orka resa oss, det vägrar jag acceptera. Där är jag kanske naiv och blåögd men där känner jag mig som William Wallace på sträckbänken i Braveheart. Jag vägrar ge upp.
Vad som är säkert är att det krävs skärpning och en rejäl uppryckning. Det tror jag nog att de flesta både inser och håller med. Att ett lag som ledde serien efter 12 omgångar plötsligt skulle blivit så dåligt att man ska förlora varje match i höst köper jag inte. Vi är inte sämre än vi var i våras, snarare tvärtom. Matchen mot Staffanstorp var en historia, där var det individuella och kollektiva misstag som ledde fram till förlusten. Kanske satte denna smällen hårdare i vårt psyke än vad vi trodde. Vi kändes i vilket fall märkbart tagna i lördagens match och nådde inte alls upp till vår normala nivå. Framförallt efter det snöpliga baklängesmålet som vi bjuder motståndarna på ännu en gång. Fullt ologisk efter en stark start på matchen av HBK så kommer 0-1 efter 8 minuters spel och ängslan sprids i de röda tröjorna. Kommunikationen försvinner och alla linjer i spelet suddas sakta men säkert ut.
Även om vi har bollinnehavet ganska stort i hela matchen och skapar en hel del hyfsade målchanser så känns vi inte särskilt nära eller speciellt heta denna matchen. En känsla som är svår att beskriva, men vi är inte beredda att satsa de sista procenten för att vinna duellerna eller trycka dit bollen. Vi är en halv sekund sena i tanken vid passningar eller beslut vilket gör det väldigt enkelt för Åkarp att försvara sig. Ingen skugga ska falla över deras insats som är närmast heroisk och där man står upp för varandra som ett lag i 93 minuter, förutom barnrumpan man hade ute på kanten då kanske. Åkarp har ett begränsat spelarmaterial men utnyttjar det till fullo och krämar ur varje procent av sitt lag. För HBK är det precis tvärtom, man ställer ett väldigt tekniskt och kunnigt lag på banan men får ut långt ifrån max utav laget. För många underpresterar utan att vara direkt dåliga eller usla. Men tappar man 3-5 % på elva spelare så blir det väldigt tydligt och då tar man inga poäng i division 3. Det är nog hög tid att vi börjar inse att inga lag kommer bjuda på några poäng mot oss i höst och det funkar inte att ha inställningen att vi är världsmästare för att vi var i serielednin några veckor i juli. En tabell ljuger aldrig, såväl inte i juli, augusti som i oktober.
Vi är inte bättre än så här just nu, inse fakta, sluta blunda eller ljuga för er själva. Det finns inga ursäkter eller undanflykter att ta till. Every excuse is a reason to fail. Det är fanimej inte svårare som så att var och en får rannsaka sig själv och fundera på vad man vill med den här säsongen. Såväl tränare, ledare som spelare måste börja se vad man själv kan förändra och förbättra för att laget ska må bäst. Loppet är inte kört men samtidigt så börjar halmstråen bli allt värre och tåget har börjat tuffa iväg från perrongen. På lördag är det sista chansen att hoppa på tåget och visa att vi verkligen vill vara med i toppstriden i höst. Den som inte är beredd att ta skitjobbet som krävs för att ta tre poäng ska nog allvarligt fundera på om man ska visa upp sig på Julivallen mer den här säsongen.
Draken lyfter i motgång, historien om fågeln Fenix som reser sig ur askan – ja klyschorna och metaforerna om hur man vänder motgång till framgång är flera. Vi behöver inte gå längre än till vårt egna handbollslandslag för att se ett färskt exempel. Uträknade, hånade och bespottade efter misslyckat EM-kval, knöt man näven och började agera som ett lag på planen. En för alla, alla för en. Det räckte till en OS-final. Jag kräver varken OS-final eller underverk, jag kräver bara att alla gör sitt yttersta för att vinna. Det är dags att leta upp vinnarskallarna och gräva upp självförtroendet igen. På lördag kommer serieledande BW90 på besök, ett utmärkt tillfälle för upprättelse.
