Att slåss för rätten att vara underdog och slå underifrån
Sverige har en lång tradition av att inte vilja sticka ut, att hellre arbeta i det tysta och låta resultaten tala för sig själva. Jantelagen, även om den är ifrågasatt idag, har ändå format en kultur där det är mer accepterat att vara ödmjuk än att axla rollen som dominant favorit. Historiskt har vi ofta trivts i rollen som det hårt arbetande laget som överraskar snarare än den självklara vinnaren. En sak är säkert, Det är förbannat tröttsamt!
En vecka har passerat och fortfarande innehar HK Malmö en toppplacering i Handbollsligan. Inför matchen mot Alingsås var jag, liksom många andra, övertygad om att Malmö inte skulle ha några som helst problem med att städa av ett mediokert och rent av tråkigt Alingsås hemma i Baltiskan. Men den kvällen var det inget tråkigt med Alingsås.
Framför allt vill jag lyfta fram en sak: om man har en förhållandevis frisk Gzim Salihi på högernio, så finns det få lag i Handbollsligan som har en vassare offensiv spelare på den positionen. Det här var kanske inte hans livs match, men han har en X-faktor som få andra och var en av de tydligaste anledningarna till varför Alingsås såg ut som något helt annat än en nedflyttningskandidat.
Men mest av allt har Malmö sig själva att skylla. De gick på myten om sig själva. Årets HK Malmö har kännetecknats av ett ödmjukt lag som vet sina begränsningar och spelar på sina styrkor. Men den här gången tappade de greppet.
Vi älskar att slå underifrån
Det är en tröttsam klyscha att svenska lag älskar att slå i underläge. Det kan bli parodiskt när tränare som Michael Appelgren under sin tid i Sävehof försökte göra sig själv till underdog mot vilket lag som helst i ligan. Men faktum kvarstår: vi är så jävla bekväma med att slå underifrån.
Det blev smärtsamt tydligt några dagar senare, när Sveriges just nu bästa lag, Ystad, kom på besök för att köra över ett brandskattat HK Malmö. Det fanns ingen logik i att Malmö ens skulle kunna hota dem. Men vad hände? Det Malmö vi saknade mot Alingsås klev fram: smarta, kämpande, moralstarka. Det Malmö som har visat hela Handbollssverige vad man kan åstadkomma med ett begränsat material men en jävla inställning. Krysset mot Ystad var en av säsongens mest imponerande prestationer.
Amo och Sävehof – två helt olika utmaningar
Nu väntar en ny vecka och två matcher med helt olika karaktär, tror jag?: Amo på bortaplan och Sävehof hemma. Vad som kommer hända? Jag har inte en aning. Försök ni att dra slutsatser, jag tänker inte ge några tips.
Amo är svåra att sätta fingret på. Förra säsongen var de rock'n'roll, ett lag med en galen övertro på vad en samling fanatiska småländska bönder kunde uträtta. I år? De känns som ett coverband som är nöjda med att hänga kvar på någon av bottenplaceringarna på svensktoppen. Men vad det betyder inför mötet med Malmö? Ingen aning.
Sävehof några dagar senare är inte lättare att förutspå. De känns mätta, trötta, förutsägbara – men det är en trupp som bara väntar på slutspelet. Ingen i Sävehof tror att de inte är en seriös guldkandidat i vår, och ju längre säsongen går, desto farligare blir de. Säsongen har variten en besvikelse såhär långt, men vad behöver det spela för roll egentligen, med det spelarmaterial och den erfarenhet de besitter, ska vi ha höga förväntningar på dem. Som sagt, Sävehof går bara och väntar på ett slutspel.
Malmös desperata behov av att få vara underdog
Det blir en oviss vecka för HK Malmö. Skulle de ta två poäng på dessa två matcher? Jag tar det alla dagar i veckan.
För det skulle innebära att Malmö får fortsätta smyga med i toppen utan att för många ögonbryn höjs. Största räddslan just nu är att Malmö kommer stå där i en kvartsfinalserie mot låt oss säga Skövde och folk håller dem som favoriter. Det är ett senario jag för tillfället väldigt gärna undviker.
