Krönika: Vad kan vi förvänta oss?
Sist jag gav mig på att skriva en krönika hade MODO ett fint facit bakom sig, och texten blev i vanlig ordning en orgie i positivitet. Sedan kom de där sju matcherna utan seger – och plötsligt kändes jultomten mer verklighetsförankrad än den där krönikan. Nu, lagom till landslagsuppehållet och efter tre nya segermatcher, tänker jag begå samma misstag igen...
Man kan grubbla över vad som egentligen hände med laget under de där sju matcherna, men om man granskar resultaten, match för match, så gick det ju faktiskt bara riktigt illa i 1-5-matchen borta mot Luleå.
Mot Djurgården var laget mycket nära att komma ikapp. Att spela oavgjort mot Timrå och Färjestad är ju inget att skämmas för, och i leksandmatchen höll man hela tiden jämna steg. Mot HV tappade vi ju en tvåmålsledning, och som vi spelade vid 0-1 mot Färjestad på bortaplan skulle vi ha vunnit mot de flesta andra lag och i de flesta andra arenor.
Med andra ord, kära fans; någon verklig formsvacka kan det ju inte ha varit tal om! Jag har, på helt egen hand, räknat ut att det var det fruktade Lücknersyndromet som lamslog laget!
Harald Lückner har nämligen för vana att, i varje klubb han kommer till, låta laget genomgå ett antal faser:
Fas ett när han svetsar samman spelarna till en stark lagmaskin. Fas två är när han får varje spelare att prestera maximalt. Fas tre är när laget spelar superstabilt under en lång period, och fas fem är när laget fortsätter att spela superstabilt.
Men däremellan kommer den fruktade fas fyra.
Fas fyra innebär att laget hamnar i en plågsamt lång och till synes oförklarlig formsvacka, som man lika snabbt reser sig ur och därmed äntrar fas fem.
Det hände Mora i slutet av säsongen i fjol, från att som bäst ha varit fyra i serien sjönk laget som en sten och missade slutspelet med en tiondels poäng, typ.
Samma fenomen drabbade HV 71 när Harald var tränare där, och om man bara skulle gräva lite i statistiken är jag bergsäker på att man skulle finna samma mönster från hans tid i Färjestad.
Vad innebär då detta för MODO i dagsläget? Jo, att vi redan gjort bort den obligatoriska formsvackan och har en svit av idel segrar framför oss!
Härligt, eller hur?
I bästa fall stämmer denna profetia och MODO har en skön vinter framför sig. Om inte, så kan du ju alltid trösta dig med att du kommer få läsa ett antal väldigt underhållande bortförklaringar av mig i nästa krönika...
Men om man ska se spiknyktert på saken, vad kan vi förvänta oss av MODO i fortsättningen?
Tja, i första hand minst ett nyförvärv innan serien kör igång igen.
Och förslagsvis då en forward med potential att spela center.
Personligen är jag glad över att MODO tackade nej till Marc Brown, eftersom det måste betyda att klubben har högre ambitioner än så.
Ett annat namn som kopplats ihop med MODO är den där anfallaren som envisas med att spela back: Richard Lintner.
Dock: på klubbens uttalanden låter det väl inte som att man är överdrivet intresserade. Mer troligt då att Djurgården, i ren desperation, försöker lindra sin backbrist genom att kontraktera Lintner – vilket givetvis vore ett skämt. För er med stor hockeykoll ligger ju skämtets poäng i själva namnet Lintner... men för säkerhets skull så tar vi det igen:
"Bättre försvarsspel. Richard Lintner."
(Här följer ett kort uppehåll i texten, avsatt för skratt och applåder).
Sammanfattningsvis känns det som att MODO börjar få allt bättre ordning på sitt nya lagbygge. Om nyförvärven uteblir även under detta transferfönster, så kändes det därför inte som någon katastrof – förutsatt att Svartvadet och Pavlikovsky håller sig friska.
***
Svenska folket röstade i lördags fram Peter Forsberg som Sveriges sjunde största stjärna, alla kategorier. En sjundeplats kanske inte låter så storslaget, men han placerade sig före namn som Ingo Johansson, Per Gessle, Robert Gustafsson, Björn Borg, Lill-Babs och kronprinsessan Victoria.
Visst har vi skäl att känna oss stolta.
