Code Red: Malmö är i slutspel
Oändligt elände byttes ut mot sagolik framgångssaga, som genom ett trollslag. Ingen vet hur, eller varför, men här är vi nu. Spänn fast er, för detta kan bära hur långt som helst och ett lag utan press på sig kan bli en riktigt obehaglig överraskning för alla stora drakar som gått och väntat på slutspel ända sedan halva serien spelats.
Efter omgång 49 och den sjätte förlustmatchen i följd och tredje i rad utan mål framåt, fanns få glädjeämnen att yvas över. Allt var skit, piss och elände.
Det mest hjärtskärande efteråt måste ha varit den intervjuade och molokne Carl Persson som på Sydsvenskans fråga om de skulle köpa lite tröstgodis på vägen hem menade att de inte var värda ens det.
Inte för att alla geléhallon i världen hade kunnat hjälpa dessa sega gubbar och sura skallar, men ändå. Det gjorde lite ont att läsa och jag kunde riktigt se Carls ledsna hundögon framför mig, i sin egna tappra förvägran av lösgodis, som något slags Lutherskt straff för utebliven framgång.
Sedan hände någonting, som egentligen är minst lika oförklarligt som den sex matcher och sju bedrövelser långa förlustsviten.
Och här är vi nu, i slutspel, i andra rundan och vi har avfärdat det där fåniga lilla bandygänget fler gånger än vad som går att räkna och på troligtvis alla sätt som går och vi har målvakter som spelar otroligt och vi har Ivarsson som är HULK SMASH och vi har Ikonen och Haapala som vi svurit över i 49 omgångar men som nu gör mål och vi har backar som visserligen ibland är säkerhetsrisker bakåt men de gör ju mål och box play är magiskt bra och vi har sådant sjukt självförtroende och vi har swagger och vi bryr oss inte utan vi bara kör och fansen fattar ingenting och undrar om detta är sant och ingenting verkar omöjligt längre och solen skiner och man får vårkänslor och vi är i slutspel och ingen snackar om kval längre och…
Allt är bonus nu. Pressen ligger på exakt alla andra, eftersom vårt bananskals-playoff är lika oväntat som oförutsägbart och vi har inget att förlora. Vi kan gå in med harmoni i truppen i matchserien mot Brynäs. Bara tanken på att suveräna seriesegraren skulle förlora mot oss, är ju skandalöst fiasko för dem. För oss vore det no big deal att åka ur i kvarten. Vi har redan överträffat alla slags förväntingar med råge. Den mentala överhanden skojar man inte bortoch jag vet inte om jag skulle vilja vara i Brynäs kläder nu. Minnet ifrån elimineringen ifrån SHL för två säsonger sedan genom vår förtjänst sitter kvar i sinnet hos flertalet av spelarna som är kvar i båda lagen och ska inte underskattas.
All press på kaffepojkarna. Vi kan bara vinna, förlorar vi fyra raka är det fortfarande en sensationssaga att SHL:s billigaste gäng har tagit sig såhär långt.
Vi har förtjänat det, dock. Inget snack om saken. Vi är värda denna medgång och efter så lång tid utan slutspel känns det fint och framför allt ovant att sitta här i vårsolen och fortfarande vara med och spela.
Nu får vi njuta ända fram till torsdag, då kvartsfinalserien sparkar igång i den där arenan som ingen kommer ihåg namnet på och inte bryr sig om att lära sig eftersom det ändå snart byter igen när nästa nya sponsor tar över.
Segerns sötma hänger kvar ifrån matcherna mot bandyklubben och vi gläds åt hela tillvaron, för vi vet att detta är inte något som händer för jämnan.
Passa på, är min utmaning. Ta in det. Gå in i bubblan och riktigt engagera er i matcherna, på plats eller i TV-soffan, med chips och popcorn i högsta hugg, som brukligt är när stor underhållning bjuds.
Eller en stor skål med välförtjänt lösgodis, om du är Carl Persson.
