Krönika: Det finns inget slut
Slutet av Elitserien börjar närma sig och det ser mörkare och mörkare ut i Leksandsögon. Var finns hoppet? Var finns glädjen? Slutet verkar vara inom räckhåll, tar eländet aldrig slut?
Leksands IF, vi supportrar har aldrig någonsin svikit er, vi har stått upp som masar i vått och torrt. Vi viker oss aldrig! Vi sprider positiva vibbar, vi vill och vi gör allt vi kan.
Ni kan inte svika oss igen, det får inte hända. Vi vet hur det känns, vi vill slippa tårar och sorg. Känslan när vi åkte ur slog allt, det var det värsta jag varit med om. Tårarna ville inte ta slut, all tid stannades upp och mitt blåvita hjärta slutade slå för ett tag. Skulle man få tillbaka glädjen? Aldrig har jag varit så besviken på en klubb, aldrig har det känts så tomt. Men glädjen kom ett år senare, men den tiden mellan var tung, svår och hård. Men tillsammans grejade vi det, och har gjort det två gånger på kort tid. Men det är också två gånger för mycket. Vi vill inte vara med om något återtåg igen, vi vill stanna hemma.
Det lutar åt Kvalserien, nästan allt säger det. Alla lag plockar poäng utom vi. Brynäs har också börjat plocka, BIF har sin stjärna i Niklas Bäckström som lyfter hela laget. Vi har Persson som inte ens kan producera poäng.
Något ger oss motvind igen, man känner att det blåser och det tar hårt. Det är svårt att vinna mot vinden, ingen styrka kan övervinna den. Är förbannelsen tillbaka? Den som nyss hade försvunnit, trodde vi alla. Förbannelsen är här igen och den vill Leksand något illa.
Vi har inte turen med oss längre, vi har inget på vår sida. Vi har bara oss själva, Leksands IF mot resten.
I med och motgångar står vi upp som ett lag, vi ska klara Kvalserien om det så behövs!
Och även om förbannelsen vägrar lämna oss så finns det inget slut, inget slut på Leksand i denna elitserie.
Hur skulle det bli med Kvalserien igen? Vi har vart där förr, vi har inga roliga minnen. Stoppet brukar finnas där. Det kan räcka med en plattmatch och man tillhör Allsvenskan. Det gäller att tagga om från början, att komma tillbaka till ruta 1. Lagen nerifrån är redan taggade, har inget att förlora och är sugna på Elitserien! Men som vi minns, något säger ifrån när man säger Leksand och Elitserien.
Men inte ska det vara så, vi ska tillhöra finrummet. Vi ska inte förknippas med ett jumbolag, inte höra andras klackar sjunga ”Leksand åker ur i år”. Något som för övrigt är barnsligt att sjunga, sluta hata börja älska. Jag har hört några klackar som varit ”roliga” och sjungit den versen. Fortsätt ni med det, vi tar inte åt oss. För i år stannar Leksand kvar, och för all framtid! Lite optimistisk kanske, men sån är jag. För jag är en Leksand-supporter i alla lägen.
Kvalserien ska vi klara av, vi har material som ska kunna hantera detta. Kanske dags för spelare som Wallenberg, Ollas och Watt att visa vägen, att visa vart dalaskåpet ska stå.
Vi är inte i kvalserien än, men det är en stor uppförbacke nu, väldigt stor. Och det känns som en groda utan ben, minst sagt hopplöst!
Jag vet inte vad jag ska tro på längre, allt känns helt plötsligt så mörkt, inget ljus, ingen Stars i allt. Kanske skiner det upp en stjärna snart? En riktig Star.
Låt oss till början hoppas på ett mirakel att vi slipper undan skräcken att få spela kvalserien igen. Jag såg en fotbollsmatch häromdagen mellan Leicester – Tottenham, och för er som inte vet ligger Tottenham fyra i högsta divisionen medan Leicester håller på att åka ur Division 1. Jag såg en Leicester-supporter med en text av följande ”I believe in miracle”.
Och Tottenham tar ledningen med 2-0 och man trodde på lätt seger, men miraklet kom. Leicester vände till 2-2 och i den sista minuten gör Leicester 3-2.
Jag säger samma, I believe in miracle.
