Krönika: Nu är du för alltid med oss Karol!
16:41 står matchklockan på. Sekunderna innan har Karol Krizan fått pucken i egen zon och lyft den förbi både MODO-spelare och Timrå-spelare. Målet känns fantastiskt, och egentligen självklart. Det enda man hoppas är att det inte var kronan på verket. Det är trots allt en lång väg kvar.
Precis när man tror att saker och ting inte kan bli bättre så är det ju självklart att det blir det. Naturligt på något sätt. Den otroliga framgångssaga som stavas Karol Krizan nådde igår kväll, i slutet av den tredje perioden kulmen. Nåväl, hittills i alla fall. Inte nog med att slovaken går och plockar in en av sina otaliga nollor den här säsongen, efter att ha motstått ett bombardemang utan dess like – utan han hinner även med att göra mål. Mål. Är det verkligen sant?
Om vi stannar upp ett tag och tittar lite rationellt på detta så är det ju inte riktigt sant. Inte kan väl en målvakt gå och göra mål? Ett matchavgörande mål dessutom. Visst är det sant, och än en gång när man trodde att vår fantastiske Karol Krizan inte kunde ge oss mer så ger han oss mer. När vi tror att vi inte kan överraskas längre så blir vi överraskade. Han chockar oss totalt, han avgör matcher genom att hålla nollan, han avgör matcher genom att göra mål. Han är komplett, fantastisk och allt det där som man bara drömmer om att en målvakt ska vara.
Grisen i säcken
Det har talats förut om hur det var när Karol Krizan kom till Sverige i början av säsongen. Rykten nådde snabbt ut i staden om att ”den nye slovaken” var otränad och knappt klarade av att springa 800 meter. Sen när laget väl gick på is gjorde Krizan långt ifrån några stora insatser i de inledande matcherna, de ord som kom ifrån Mästarcupen i Norrtälje var allt annat än lovord. Krizan hade släppt in en puck från mittzonen. Vad hade man köpt för gris i säcken den här gången?
För ska sanningen fram så har ju MODO varit lite av ett praktexempel i den aspekten. Att plocka in sista minuten killar som inte riktigt håller måttet. Jag går inte in på namn, men de flesta MODO-fans vet nog vad jag pratar om.
Man säger ju att bra lag har tur, vilket även bra målvakter har. Detta skulle också visa sig i Krizans fall. Michal Zajkowski som i de första omgångarna i grundserien var uttalad förstemålvakt och skötte uppgifterna på ett bra sätt. Krizans chans kom först när Zajkowski olyckligt skadade ljumsken efter två matcher. I Krizans debut skulle Linköping stå för motståndet och efter allt dåligt MODO-fansen hört om Karol så var det självklart att oron spred sig. Hur skulle det gå utan en långtidsskadad Zajkowski? Var kvalserien här nu? Skulle alla experter få rätt? Var MODO:s tid i eliten över? Utan några som helst tecken på nervositet så besvarade Krizan dessa frågor snabbt då han först bara släppte in ett mål mot Linköping på hemmaplan och sedan matchen efter stängde ut HV71 i deras egen borg där MODO vann matchen 0-1. Vad var det egentligen som höll på att hända?
Karol Krizan hände. Koncentrationsfenomenet, vinnarskallen. Det var precis det som hände. Den ende som inte var förvånad var nog han själv. Varför lägga kraft på träning när det var matcherna som var det viktiga? Allt är ju egentligen självklart.
Slowmotion
Många kanonmatcher senare är Karol Krizan tillbaka i Sverige efter en avslutad OS-turnering. En turnering där han vaktat buren två gånger, mot Kazakstan och mot Sverige. Ett mål rann in mot Kazakstan och självklart höll han nollan mot Sverige. Tillbaka i vardagen, tillbaka i Timrå. Precis som vanligt är han fantastisk, trots att han för en stund sedan spelat i hockeyns finrum och kanske borde vara aningen trött, mätt och allmänt förväntansfull inför det stundande slutspelet så är han där, närvarande och som vanligt plockar han allt. Ingenting går förbi honom och precis i det där ögonblicket - i slutskedet när pucken lämnar Krizans blad och seglar förbi trötta spelare känns det som allt går i slowmotion. Som att han försökte nå ut till oss dödliga, ”förstår ni nu”? Pucken glider in och allt är över. Fantastiskt, Krizan är fantastisk och det är ingen, ingen som sett något liknande. Någonsin. 45 räddningar och 1+0 är helt sjukt.
Många gånger den här säsongen har jag sagt lite på skämt att ”det räcker om vi gör ett mål vi har ju Krizan” och i en dag som denna är det nog ingen som påstår att jag har fel. Min kollega på Timrå-redaktionen påstod efter matchen igår att MODO är ett lag för SM-final och visst blir man glad för sådana tips. Jag väljer dock att hålla mig aningen lugn och se fram emot en kvartsfinal i första hand. Blir det Linköping? Mycket talar för det. Laget har haft lätt för oss i grundserien, men frågan är om LHC vet hur det kommer vara att möta en slutspelshypad Karol Krizan? Ingen vet, och det som känns så fantastiskt roligt är att det kan gå hur långt som helst. Hur bra som helst. Karol Krizan har för länge sedan funnits i varje MODO-fans hjärta och genom målet igår uppnår han kultstatus.
Och erkänn, det skulle vara roligt att se hur mycket Krizan sprattlar med en guldhjälm på huvudet. Det skulle vara Öviksbornas största minne sen 1979. Trots att Krizan redan nu är förevigad, vågar man knappt tänka på hur det skulle bli då. Är det verkligen snyggt med en målvakt gjuten i brons mitt på stadstorget?
Jag vill verkligen tro det en sådan här dag. Man vill verkligen det.
