Krönika: Lugn, bara lugn
Leksand har så här långt inte direkt imponerat under försäsongen. Tack och lov. För om det är något historien lärt oss, så är det att våra blåvita hjältar helst inte ska prestera ett dugg i augusti och början på september. Då brukar nämligen fortsättningen kunna bli riktigt rolig.
Ni som varit med ett tag vet förhoppningsvis precis vad jag menar. De gånger då Leksand varit riktigt bra under försäsongen har en gnista, för att inte säga en hel Majbrasa, tänts i våra bröst. Man har tyckt att det ser rätt bra ut, trots att laget i princip bestått av tjecka, finniga och ryssliga spelare. Och så har verkligheten kommit ikapp snabbare än en dans till tonerna av Viggen.
Förra säsongen kan tas som ett lysande exempel. LIF såg grymt starka ut, avfärdade såväl Brynäs som Luleå enkelt och spelade, om jag minns rätt, jämnt med både Frölunda och Färjestad. I slutet av augusti. Sen gick det som plågsamt bekant som det gick, och vi klev på pendeltåget igen.
När Leksand under mitten av nittiotalet istället var ett av topplagen i Elitserien, var oftast försäsongen en enda stor vandring genom sju av helvetets nio kretsar för oss på sidan. Max en match i Mästarcupen brukade exempelvis vinnas, och det var enda ljuset i försäsongsmörkret. Men när det kom till kritan var fansen renade av skärselden och Leksand ett stabilt slutspelslag. Faktum är att sist Leksand gick till slutspel så var vi uträknade innan säsongen började, eftersom försäsongen sett sisådär ut, snällt uttryckt.
Att den här säsongen har möjligheten att bli en roligare variant för Leksand förespråkas inte bara av den skrala försäsongen. Den länge efterlängtade förändring som sköljt över rätt sida av Siljan inför den här säsongen bådar också den gott, åtminstone i mina ögon. Först och främst handlar det givetvis om att ledande Maskar och Bergqvistar – som alltför ofta tagit sig halva Atlanten över huvudet de senaste åren – bytts ut och ersatts av folk med nya tankar och idéer. Det har i sin tur gjort att vi ser en helt annan strategi i spelarköpen, en strategi som jag vet länge har efterfrågats i Leksandsleden.
Denna strategi har inneburit att spelare med blåvita hjärtan har värvats, för att få till lite av den gamla goda känslan i laget igen. Givetvis allas vår hjälte Karlberg, men också spelare som Eneqvist, Elofsson, Huokko (vad jag har saknat denne Huokko) och Borlängepöjken Gabbe Karlsson; alla har de känsla för Leksand, och personligen tror jag att vi kommer att se ett LIF som jobbar för varandra på ett sätt som saknats sedan länge. Jag menar, om en filmtitel skulle ha skildrat Leksand på senare år hade det inte direkt varit Tillsammans eller Siljan 4-ever, utan snarare Fucking Självmål.
Sett till att dessa förändringar äntligen kommit till kanske det inte enbart är av ondo att Leksand halkat ur finrummet igen. Dessutom finns nu chansen att i lugn och ro på allvar spela in en elitseriemässig kärntrupp, med en blandning av gammalt och nytt, som känns riktigt spännande.
Och när försäsongstecknen alltså också ligger rätt känns det faktiskt riktigt lugnt inför kommande säsong. Eller, för att fortsätta prata Moodyssonska, så känns det som om hålet i hjärtat är på väg att lagas.
