Krönika: Premiär, seger och publikrekord
Sextusensexhundratjugonio åskådare höll andan när hallen släcktes ner och MODO-spelarnas siluetter började att röra sig nere i spelargången. Det var dags. Det var upp till bevis. Det var olidligt spännande. Det var efterlängtat. Det var magiskt. Det var oförglömligt. Det var elitseriepremiär i Swedbank Arena i Örnsköldsvik.
Andäktigt stod jag och försökte pricka av varenda historisk händelse denna historiska kväll. Första tekningen - check! MODO tog hem den. Första skottet på mål - check! Här hann dock Linköping först. Första power play - check! MODO fick det. Och så, redan fyra minuter in i matchen, kunde vi pricka av en riktigt, riktigt skön punkt:
Första Modomålet - check! MODO:s nye, slovakiske sniper försäkrade sig om en permanent position som alla Modoiters kelgris när han skickade in pucken bakom Cechmanek på egen retur. Sedan gick det av bara farten: Första perioden - check!
Första matchen - check! Första Modosegern - check!
Vid matchens slut hade jag också fått lov att pricka av saker som jag verkligen inte hade räknat med: Sjuttioandra utvisningsminuten - check! Ni vet hur domare ibland tar ut en från varje lag när det uppstår bråk på isen, för att inget lag ska känna sig orättvist behandlat?
Kvällen domare, Robert Lahti, verkade ha bestämt sig för att ta denna typ av feglir till en helt ny dimension. Utan tvekan var planen att alla spelare från de båda lagen skulle få bli utvisade minst en gång var. Och visst lyckades han. 72 utvisningsminuter på 60 minuter - det ger ett snitt på 1,2 minuter per minut!
Andra saker var betydligt roligare att pricka av. Första hållna nollan - check! Ja, vad säger man? Karol Krizan, ständigt denna omänskligt skicklige Karol Krizan. MODO var pressat som ett glas färsk apelsinjuice i andra perioden, och till slut stod man bara och väntade på att det där kvitteringsmålet skulle komma. Det var ett mål som kändes helt oundvikligt - men likafullt var det ett mål som aldrig kom. Till sist kunde man nästan ta på Linköpingspelarnas frustration, hallen riktigt vibrerade av den. Vi som var där insöp denna känsla av stegrande misströstan, kryddat med ett växande mått av förtvivlan - och vi njöt av det.
Högsta publiksiffran någonsin - check!
6629 pers, närmare bestämt. Inte fullsatt, i och för sig - men om vi befunnit oss i gamla Kempis hade denna publiksiffra inneburit att 1379 stackare skulle ha blivit portade.
Att locka till sig så mycket folk samtidigt som matchen direktsänds i Canal plus - en ökänd publiktjuv i Kempis och runtom i hockeysverige, är riktigt, riktig bra.
Man fick känslan av att precis alla var där - och en antal av dem hann man rentav med att få syn på.
MODO Hockeys VD Jerry Häggström satt och mös på en stol i sittplatsläktarens hörn, strax till höger om ståplats. Positivt överraskande att få se honom sitta där som en av oss ”vanliga” i stället för i någon privat loge - men det kanske berodde på att varenda en av dessa blivit uthyrda just i kväll.
Tre stolar till vänster om Jerry satt folkpartiets Gunnar Melin. Också han såg ut att trivas. Anders Källström skymtades i entréhallen efter slutsignalen, men hans ansikte röjde knappast ens hälften av allt han måste ha känt denna kväll, efter att från första början ha varit den på vars axlar arenabyggets vara eller inte vara vilat. Och så var Martin Palm där, förstås – som vanligt hade han väl tagit flyget upp från Stockholm för detta enda tillfälle.
Hamnade öga mot öga med grabben både före matchstart, och strax efter slutsignalen. Gav honom några trevande ögonkast för att försöka avgöra om han kände igen mig – för trots allt har han ju gjort en ”lika som bär” - jämförelse mellan mig och MAD-pojken på MODO Hockeys forum... men i kväll hade han nog annat i tankarna.
***
Power play är och förblir ett hett ämne när det gäller MODO. I går i vissa power play fick MODO till ett så bra tryck att de Vita Lejonen snarare såg ut som vilsna, vita kattungar, stundtals snurrade man så bra att man till och med snurrade bort sig själv, och stundtals… ja, stundtals såg det snarare ut som om det var Linköping som hade power play.
T-r-e gånger inledde MODO sina power play med att dra på sig utvisningar direkt i offensiv zon - inte någon överdrivet smart taktik, kändes det som. Å andra sidan hade väl en nysning räckt för att man skulle få matchstraff i går kväll.
***
Swedbank är en helt underbar arena på så många sätt. Ståplatsläktaren tar dig så otroligt nära isen att du rycker till och trillar baklänges varje gång det skjuts ett slagskott åt din ände av hallen.
Jag älskar det.
***
Än har MODO inte släppt in ett enda elitseriemål i sin nya borg. Den statistiken får ju väldigt gärna hålla i sig, eller hur?
***
När vi befinner oss fyra minuter in i period två, just som en halvt däckad Karol börjar kämpa sig upp på fötter igen - ja, då är det jag som startar den ovationsapplåd som snabbt sprider sig genom hallen. Sådant kan - och vill - man skryta om länge, sanna mina ord.
***
Med tanke på allt som man brukar kunna läsa i media om fylleslagsmål, är det inte lite olycksbådande att döpa en sportbar till ”Roughing”?
