Krönika: Min vardag som leksing
Ibland är det tufft att vara leksing, ibland är det roligt att vara leksing. Ibland jublar man av glädje, ibland gråter man av sorg. Men jag är alltid en tokig mas, en stolt sådan.
Vi supportrar drabbas hårt av hur ett resultat blir. Vid en förlust börjar man deppa, vid en vinst däremot så känner man sig oerhört nöjd och glad. Jag kanske talar för mig själv, men Leksands resultat påverkar min vardag.
Länge har Leksand varit en anrik klubb med framgångar och många stora spelare som representerat Tre Kronor. Men om man tar tig till den tid vi befinner i oss just nu så är det knappt jämförbart. Vi har ingen spelare för Tre Kronor, och vi kan inte vara med i något slutspel i år. SM – guldet får vänta några år till.
Nutiden präglas av mycket sorg som leksing. Att åka ner till Allsvenskan för tredje gången på kort tid är som en mardröm som är omöjligt att vakna ur. Man är faststängd i ett mörkt rum, man kallsvettas och vill ut. Men det går inte.
Det jobbiga är att det inte är någon mardröm, det är verklighet. Det är svårt att bli nöjd, för det är lätt att fantisera. Vem fantiserar inte om att få möta Färjestad i SM – final och ta revansch? Vem fantiserar inte om att vi har fyra spelare med i Tre Kronor? Vem fantiserar inte…ja, det finns inget slut på fantasierna.
Jag trivs i en dröm där allt går vår väg, där vi börjar lyckas igen. En dröm utan återtåg. Brukar drömmar gå i uppfyllelse?
Minnen från kvalserien då vi åkte ur för första gången på 50 år stack till i hjärtat. Som en trubbig kniv som sakta letade sig in där det gör som mest ont, där smärtan finns. Ett lidande som kändes för evigt.
Lyckan att återvända till Elitserien året efter var obeskrivlig. Känslan att vi var tillbaka var på riktigt – trodde jag.
Det visade sig dock att det skulle upprepas. Att Allsvenskan skulle bli ett faktum året efter det. Jag grät av sorg, någon stack kniven i mig igen. Men som en stolt leksing drog jag än en gång ur kniven och ville fortsätta kämpa.
Leksand kämpade sig tillbaka igen och nu var frågan om man skulle klara att åka ur igen? Två år i rad kändes som två gånger för mycket. Det blev en tredje gång – så klart.
Mitt sår som knappt hade läkt klart blev sårat igen, den trubbiga kniven var tillbaka.
Nu är vi här – i Allsvenskan. Såret finns i bröstet, men det läker nu precis som förut. Som leksing tål man sånt här eftersom man inte är någon medgångssupporter. Det finns tuffa tider, och bra tider. Det hör till sporten, även om man hade klarat sig utan de tuffa tiderna. Men alla kan inte lyckas jämt.
Att få se Leksand i de vita tröjorna (de vita är fortfarande de snyggaste) beträda isen med glöd under skridskorna och vilja av stål gör en stolt. Att få veta att spelare kommer hem för att spela upp klubben igen är något helt otroligt. Det gör man med hjärtat – inte pengar. Man känner att något bultar i klubben igen, jag tror att hjärtat är tillbaka. Det känns som nu eller aldrig. Det är dags att ta klivet upp till finrummet – för att stanna.
Jag kan inte se många matcher live tack vare att jag bor i Småland. Men nu kommer det att bli några Leksandsmatcher här i Småland. Räkna med att jag kommer att finnas i klacken! Om jag inte kan se matchen live för att skrika mig hes så är jag troligen hemma – antingen framför tv:n eller radion – för att bita naglar av nervositet! Självklart är det blå-vitt hemma under matchdagarna, flaggan är på plats och tröjan är på. Även halsduken så klart. Både mor min och brodern är leksingar, så det blir lättare att skapa en trevlig stämning i hemmet.
Mitt humör påverkas av Leksands resultat. Jag kan bli fullständigt okontaktbar efter en tung förlust. Jag blir förbannad, besviken och allt vad man nu blir. Folk säger ofta till mig.
”Hoppas det går bra för ditt lag, annars går det inte att vara med dig.”
Och det är så det ser ut. Så viktiga är Leksand för mig. En del tycker det är sjukt och undrar hur man kan vara så besatt? Jag ser det som en passion, ett liv. Så här lever jag, och så här kommer jag att leva. Som leksing – tills jag dör.
