Krönika: Femte dagen
Stå upp så som masar gör. Det gäller oss alla, fans som spelare. Vi kan inte gå och gräva ner oss, även om den där skyffeln i högernäven bränner som bara den. Det är nu vi måste stå starka, och efter stålbaden vi har gått igenom på sistone måste vi vara riktigt hårdhudade vid det här laget.
Kinesiskan har ju samma tecken för ”problem” som för ”möjlighet”. Eller nåt liknande, jag har aldrig studerat österlandet. Men även om det hade varit mer glädjande att ”kris” och ”mirakel” hade varit samma tecken, är möjlighetens tid nu. Det kan inte finnas bättre sätt att vända en nedåtgående trend än att spöa upp suveräna serieledarna. Gör vårt kära LIF det, så finns stora chanser att det strålar en stjärna framemot jul. Eller a Leksand star will shine, om man så vill. Även om jag personligen håller med mina kollegor som tidigare vädrat åsikten att Leksand ska vara IF och inte Stars.
Hur som helst har jag för andra veckan i rad blivit mobbad på jobbet, eftersom de flesta i Sälen håller på laget ett Vasalopp bort. Tidigare har jag kunnat vifta bort dessa burdusa och vanvettiga påhopp med att di röde inte heller rosat marknaden. Men efter MIK:s ryck senast börjar det bli lite ”möjlighet” med att mobba tillbaka. Så snälla, snälla Leksand, stå upp så som masar gör, knäpp Södertälje på näsan ordentligt och ge alla blåvita fans nattro och mig arbetsro.
Såg annars att Sveriges viktigpettrigaste hockeykrönikör tyckte att hockeyn stinker i Ejendals. Fan tro’t. Jag har aldrig sett vederbörande skriva ett positivt ord om Leksand, och det var bara en tidsfråga innan han skulle komma på att det fanns en allsvenska också. I nuläget har jag den fullaste förståelse för att han kritiserar Leksand, det är hans jobb. Riktigheten i att just han gör det känns dock sådär, med tanke på att han verkar ha ett horn i sidan till LIF.
Visst, rosenknopp och hallontårta är väl inte de första lukterna jag tänker på när det gäller Leksands spel för tillfället. Men ändå.
En och annan poäng har han ändå faktiskt, det ska jag givetvis erkänna. Som att Leksandshjärtana måste börja slå i takt för att det ska kunna gå vägen. Absolut, och jag kan inte för mitt liv förstå att de slutat gjort det. Det såg ju så bra ut ett tag på just den fronten.
Alltså: tack Leksand, för att ni ger spänning i tillvaron. Men nu räcker det. Vi som håller av er i hjärta och själ börjar få klena nerver, och en viss krönikör får alldeles för mycket vatten på sin kvarn för tillfället.
