Krönika: Fans - behövs de?
Den här krönikan är inte riktat speciellt till Leksand, utan mer som fans överhuvudtaget. Jag väljer att berätta hur det började att jag älskade fotboll, för det är på den vägen jag började älska sport och Leksand.
Idag finns det många som har förebilder och idoler runt om i världen. Det kan handla om musik, film eller sport. Att vara fan till något ses i mina ögon som något unikt. Man får kärlek – och man ger kärlek. Men hur fungerar och tänker en supporter?
Det kryllar om fans i världen som ser upp till något/någon. Man ser upp till en person som är inriktad i det intresset du har. Om du t ex älskar att kolla på film så får du lätt en skådespelare till idol. Om du älskar sport får du en sportmänniska som förebild, och sen likadant om du har musik som det största intresset.
Jag själv är en stor fotbollsfantast och kommer att inrikta mig mest på det. Men det är ungefär samma som händer inom musik och film, det är bara ämnet som är skillnaden. Därför väljer jag bara att uttrycka mig om sport.
Ofta för att kunna hålla igång en dröm så är en förebild något positivt. Jag minns att jag började älska fotboll genom en enskild spelare. Gabriel Batisuta från Argentina. Kanske inte så vanligt att ha en förebild utanför Sveriges gränser? Jo, det är det jag tror, att det är vanligare.
Det är en ganska lustig historia om hur allt började. Jag vill dock inte kalla den lustig, ordet unik passar bättre. En unik historia som skulle komma att betyda mycket för mig.
Blomman slog ut den dagen då min syster kom hem från Rom. Med sig hem hade hon två presenter, en till min bror och en till mig. Hon ropade och sa att vi skulle komma. Vi sprang direkt för vi kände på oss att vi skulle få en present eftersom hon varit utomlands. Vi var förväntansfulla när vi stod där framför systern som hade händerna bakom ryggen. ”Vilken hand?”, sa systern. Min bror var snabbast och valde höger. Fram kom det en blå tröja med Ronaldo, nummer 9. Sen tog hon fram den vänstra handen och gav mig en liknande tröja, eller materialet var samma åtminstone. Men allt det andra var så olikt det kunde bli. En lila tröja som blänkte och var len som siden. På fanns det bilder av spelaren som smälte in i tröjan, och på ryggen prydde nummer 9. På ryggen stod också namnet, Gabriel Batistuta. Tröjan var läcker och jag var riktigt nöjd över presenten. Men i den stunden hade jag inte en aning om vem han var eller hur stor del av mitt liv han skulle få. Egentligen var det här startskottet, men jag varken hörde eller märkte det just då. Men i efterhand så vet jag det.
Efter det här började min kärlek blomma mer och mer till legenden Batistuta som gjorde mig hel. Han gav mig mål inom fotbollen som jag stred för, som jag kämpade för. Jag ville bli som han.
Innan jag hade fått tröjan så spelade jag inte ens fotboll, men året efter fanns jag med på planen för att visa upp mig. Och det är egentligen bara att tacka och buga för min syster som gjorde sin insats i det hela.
Så började det hela och sen dess har det bara fortsatt blomma ut kärlek till flera spelare, men framförallt till några lag. Man kan säga att nyckeln för kärleken till fotbollen stavas Batistuta. För idag följer jag mina lag med stort intresse och brinner för det mer än någonsin. Jag älskar två klubbar inom fotboll – Fiorentina och Tottenham. Fiorentina är den klubben Batistuta spelade för och hur jag började älska Tottenham är en annan femma. Men som sagt, allt började med tröjan.
Nu följer jag varje match och är så aktiv jag kan vara. Mina känslor är för tillfället så pass starka att det inte är mycket som kommer mellan oss. Jag säger till och med ”vi” när jag pratar om lagen. I matcherna skriker jag ut min glädje, eller min frustration. Om matchen slutar bra, som med vinst, blir man genast på bra humör och om det blir en tung förlust hänger man huvud och får en kort depression. Efter den svaga matchen, när det har gått en stund och depressionen börjat avta, börjar man istället känna revanschlusten inom sig.
Det är som en eld som aldrig sluta glöda. En seger får en att brinna av kärlek, en förlust kan få en att brinna av hat och man blir aggressiv (dock inget med våld). Men det är egentligen aldrig något hat riktat till klubben man älskar. För det går inte hata något man en gång älskat. Och det går inte att hata sin passion, eller jag kan i alla fall inte det. Men hatet handlar nog mest om att man hatar att förlora och att det svider i hjärtat. Men det är just revanschlusten som får en att vakna igen. Det finns gråa dagar, det finns ljusa dagar. Humöret styrs av kärleken, är det inte alltid så?
Så fungerar det för en del fans idag. Alla har sina historier och teorier till varför de började heja på det laget och varför. Ofta beror det på vad föräldrarna håller på. Då får barnet leva upp i den miljön där det finns en inbiten supporter och då tar man lätt åt sig av det. För då är kanske pappa en förebild och man vill vara som honom. Om inte pappa är någon supporter så är det lätt att fånga en spelare i media. Ett exempel är David Beckham som fanns med i nyheterna ofta. Inte var det alltid för hans fotbollskunskaper, utan ofta var det på grund av utseendet och hans mode. Eftersom man hör något från dem och vet att det finns så blir det lättare att skapa en relation där emellan. Och när man får en spelare likt Beckham som sin förebild börjar man heja på hans lag automatiskt. Som sagt, det är oftast någons spår som leder vägen. En enskild som avgör hur det blir för dig.
Det finns ju fans som inte brinner lika mycket som de allra trognaste. De som säger ”Jag håller på Beckham för han är så snygg.” Men jag snackar bara om de äkta fansen – de som inte vet vad ordet medgångssupporter är.
I boken ”Fans” som är skriven av Fredrik Strage (1992) försöker han komma fram till varför man dyrkar någon så mycket man gör. Han nämner några olika teorier som t ex att man saknar någon förälder att ge sin kärlek till, så att man istället öser kärleken över den här förebilden. Fast det är egentligen inte vad Strage kommit fram till. Utan han skriver om vad Charlotta Eklundh skriver i sitt examensarbete som har titeln ”Man behöver ju nån att dyrka”. Därifrån plockar han ut den här teorin om föräldrarna. Och det kan delvis stämma, jag vet inte. Jag har två föräldrar som ger mig och som jag ger kärlek. Men folk som inte har föräldrar eller har föräldrar som är för upptagna med sig själva kan mycket väl ha en förebild att se upp till. Man behöver alltid ha någon som ger en mod, styrka och vilja. En del påstår att de klarar sig själva, men det finns inte en chans. Någon måste hjälpa till. Om inte de finns bredvid dig finns de i dina tankar.
Då är frågan, kan man verkligen älska någon på avstånd? Ja, så klart man kan det. Jag vet hur man gör det och vet att det är sant. Det är för mig inget snack om den saken. Men för de som inte har varit med om det kanske blir fundersamma och börjar diskutera kring det. De är samtidigt inte kunniga i ämnet och vet inte vad de babblar om. Det behövs ingen diskussion, för det finns bara ett svar. Du kan älska någon på avstånd, det är bevisat på alla sätt.
En annan teori som nämns i boken ”Fans”, som återigen är taget ur Charlottas examensarbete om dyrkan, är den ”depressiva positionen”. Så här skriver Strage i boken om den här teorin: ”Att världen inte är ond eller god utan båda delarna, att man kan hata och älska något samtidigt.”
Det är precis det jag snackade om innan. Att älska ett lag så mycket att man ibland hatar det. Den teorin stämmer fullt upp, på mig. Jag kan ibland känna att jag hatar mitt val (om det nu är något man väljer?) av passion. När det går tungt för en klubb, eller för alla klubbar som det hänt ibland, får jag tanken att. ”Nu skiter jag i det här.” Men det går inte, hur mycket man än vill. Jag kan inte sluta älska det, och det är därför jag ibland hatar det!
Jag som är i tonåren just nu lever med det här ännu mer, om man ska tro på det som skrivs i boken ”Fans” av journalisten Strage. ”Deras kärlek tar sig sällan lika starka uttryck som i tonåren men de fortsätter vara idolerna trogna.” Och jag kan inte annat än att hålla med där heller. I tonåren är ofta livet tufft och det märks att livets dans på rosor ibland är för knepiga. Det är just då man behöver få in annat i tankarna, när det verkliga livet sviker. Någon annan att ösa kärleken till. Man behöver någon som inte sviker. Någon som får en att börja tro igen.
Jag skulle faktiskt vilja kalla dyrkan i tonårsåldern för en religion. Så mycket betyder det faktiskt. Du lever efter hur deras matcher spelas, du kollar varje dag om det är något nytt i laget. Du blir förbannad om någon snackar skit om det du älskar. Du tror på ditt lag, eller din spelare, hela tiden. Det blir som ett levnadssätt och en helt egen livsstil, med sin tro. Precis som en religion blir det.
Men hur blir det när man blir vuxen och skaffar en egen familj som också ska ha ens kärlek? Räcker kärleken till eller kommer det bara skapas konflikter och de får mitt hat istället för kärlek? Jag har inget svar på hur det kommer bli. Men om man tänker efter finns risken att du älskar ditt lag så mycket att det inte räcker till för din familj. Men är det ens möjligt? Det låter inte så realistiskt. Jag vill dock påpeka att en människa inte har så mycket kärlek att det räcker till för en lika brinnande tro som man har under tonåren plus att man ska älska sin nya familj. Därför tror jag att kärleken till dina idoler avtar en aning när man blir äldre. Kärleken försvinner dock aldrig, man kommer älska det lika mycket. Frågan är bara hur mycket den där elden brinner?
Jag har faktiskt ett bra exempel på att det stämmer. Jag är aktiv på några hemsidor, där fansen samlas och diskuterar kring sitt lag. De som är mest aktiva, av de äldre, har ingen familj eller flickvän och får istället mer tid och kärlek (eller eld) över till laget och spelarna.
Den tredje och sista teorin kallar Charlotta Eklundh för ”omnipotenta självild”, och det beskriver Fredrik Strage med fem ord i sin bok ”Fans”. ”Tron att man är allsmäktig.” Du tror alltså du är lika bra som din förebild, eftersom du gör allt som den personen gör. För dig är ju förebilden bäst och bra på det du vill, och är perfekt. Sen när du blir som honom/henne skapar du inte bara en falsk bild om förebilden, utan också om dig själv. Det här är dock inget jag varit med om, men det händer säkerligen eftersom de nämner det i boken ”Fans”.
När stjärnorna står där på fotbollsplanen och ska spela kan man ifrågasätta sig hur stor roll fansens kärlek spelar? Fansen är på plats på stadion för att heja fram sitt lag, och sina spelare. De skriker sig hesa och sjunger fram sitt lag. En del har betalat flera tusen för att se just den här matchen. Kanske kommer de från ett annat land och måste betala för flyg, boende och biljett. Det kostar, tro mig. Men inget kostar för mycket för en kärlek som betyder något. För oss fans betyder det oerhört mycket att få vara på plats. Men hur mycket betyder det för de på planen som man hejar fram? Om spelarna talar sanning i sina intervjuer betyder vi mycket för dem. Det skapar en god relation mellan fans och spelare, och då känner man att det trots allt är en fin kärlek. Spelarna behöver inte vara perfekta på något vis. Bara de älskar oss fans, precis som vi älskar dem. Då har man lyckats.
En bra publik sviker aldrig, trots att laget sviker på planen ibland, för det är vi som är den där stöttespelaren som laget behöver. Vi gör alltid vårt jobb. Det är vad fansens jobb går ut på.
Varför skriker man sig då hes framför en tv - apparat där ingen hör dig? Jo, det kvittar var man är. Bara för att du är på stadion skriker du inte mer (lite mer kanske), det är för att laget spelar och du är med i matchen. Med i matchen är du till och med framför din tv. Det är ju det som gör allt så unikt på sitt sätt, du kan spela din match var du än befinner dig. Alla gör sin insats.
Vad är då stjärnorna för personer? Är de som de allsmäktige? Är de perfekta utan några brister? Självklart är det inte så. Stjärnorna är som vilka som helst, de är personer som lever ett liv likt dig. De har också sina förebilder, faktiskt. De står inte högst upp i pyramiden, även om du vill och tror det. ”Många blir besvikna när de inser att idolen faktiskt är en verklig person som man behöver ett gensvar från för att fortsätta älska.” Så säger även Strage i sin bok ”Fans” om när fansen inser sin besvikelse då de fattar att idolen inte är den de tror. De har levt sitt liv med att tro på att förebilden är något perfekt som du vill vara. Med tiden börjar du dock fatta att så inte är fallet, du börjar förstå att han är vilken människa som helst. Det bästa är att komma fram till det själv så länge tiden går. Då blir det lättare att förstå. Men om din förebild t ex spottar en i ansiktet under en fotbollsmatch blir man besviken på riktigt eftersom man vet att det är helt fel. Sånt ska inte accepteras, och att just din förebild gjorde något sånt sårar djupt. På så sätt inser en del att förebilderna inte är perfekta. Du blir besviken men slutar inte älska. Det är en sådan situation då du hatar att du älskar något sånt.
Hur sjukligt är det att vara så beroende av ett lag eller spelare som jag och de andra fansen är? ”Fotbollsnörd”, ”Du är ju sjuk som hejar så mycket på dina lag”. Det är fraser man får stå ut med om man lever det liv jag gör. Jag tar det som en klackspark, jag tar det som en komplimang. Då ser de min kärlek och jag vet att folk förstår min tro. Eller en del förstår inte, men de är inte kunniga i det här ämnet.
Jag kan erkänna att jag är sjuk i huvudet som älskar något så mycket som jag gör. Jag gråter ibland när det är jobbigt. Som när Fiorentina gick i konkurs och alla spelare stack, förutom en. Det var det laget som jag började älska först, det var de spelare som spelade tillsammans med Batistuta. Men helt plötsligt försvann klubben och spelarna. Jag grät något enormt. Det sved som aldrig för, fan vilken smärta det var rent ut sagt. Kniven i hjärtat sved. Fast en dag köpte några upp klubben och började om från början.
En annan stor besvikelse var då Leksand, fast i hockey, åkte ur Elitserien. Jag grät då med och det sved inte mindre den här gången. Fast det finns ju så många fina stunder med att vara fan också. Jag kan få gåshud bara jag tänker på det.
”Hon påpekar flera gånger att hon inte vill patalogisera beteendet (framställa det som sjukligt) utan visa att det hjälper unga människor att utvecklas.” Det skrev Fredrik Strage, som är journalist, i sin bok om ”Fans”. Den han menar i citatet är än en gång Charlotta Eklundh.
Det är alltså inget sjukligt om man ska tro på det. Så länge man mår bra och inte blir skadad kan det väl inte vara en sjukdom? Jag tycker inte det är sjukligt att visa sin kärlek. Jag kallar det att våga.
En annan bra sak med att vara en supporter är sammanhållning hos fansen. Nya kompisar skapas då de har samma intresse och har samma kärlek. De är också beroende av det du är. Jag har personligen fått många nya vänner genom den här vägen.
Man kan kolla matcher tillsammans, ha träffar lite då och då och diskutera kring laget. På nätet diskuterar man dagligen och skaffar även vänner där. Sammanhållningen är alltså ett stort plus. Men samtidigt finns det en rivalitet till andra klubbar och fans som är mindre bra. Ibland kan det gå till överstyr och fansen börjar använda våld för att komma ”överens”. Det är däremot något sjukligt, men jag vill inte kalla de fans heller. ”Sluta hata, börja älska”, som Leksandsklacken brukar sjunga är ett utmärkt exempel på hur fans ska agera och fungera. Men våldet kommer aldrig att försvinna inom sporten. Det är lika troligt som att det skulle bli fred på jorden.
Våldsamma supportrar kan inte jämföras med riktiga fans. De har två olika syften, de andra känner hat och de andra älskar. ”Sluta hata, börja älska”, skanderar de riktiga fansen vidare...
Kommentarer eller synpunkter? Tveka inte, bara hör av dig till någon av dessa mailadresser: tim.gustafsson@huc.hogsby.se eller postigol_8@hotmail.com
