En massa känslor under 60 minuter
Jag har sett många Leksandsmatcher i mina dagar. Det har varit matcher där man har varit otroligt glad och lättad men också flera matcher där en stor portion ångest infunnit sig. Men matchen mellan Rögle och Leksand tar nog priset som den härligaste. Varför? För den innehöll alla känslor på en och samma gång
Det började med en stor känsla av hopp. Leksand spelade ut Rögle och hade flera bud på mål. Att det bara var en tidsfråga innan Leksand skulle göra mål var en lättnad. En lättnad som skulle försvinna med drygt två minuter kvar av perioden då Leksand fick en utvisning. Vad händer då? Jo, Leksand gör mål i Box Play och där kom lättnaden tillbaka.
Nu hade lugnet infunnit sig hos mig. Jag bara väntade på att andra perioden skulle få börja så Leksand verkligen kunde dra ifrån Rögle. Men så när jag såg Rögle komma ut på isen, svävade orosmolnen över mig. Leksand följer sällan upp en bra första period.
Mycket riktigt blev det så. Rögle kvitterade till 1-1 ganska tidigt.
Nu skulle väl raset komma som vanligt, tänkte jag då. Dock skulle Leksand och Roman Vopat leka med mina känslor genom att åter ta ledningen. Lättnaden var tillbaka. Nu skulle väl Leksand spela ut igen? Svar nej. Nu kom raset och det med besked. Rögle gick från 1-2 till 4-2 ganska fort och en blandning av ångest, förtvivlan och ilska flög runt i huvudet.
Inför andra perioden hade alla tankar försvunnit. Jag var helt tom i huvudet och så förblev jag även när Rögle gjorde 5-2 och Leksand 5-3. Efter 5-4 började dock även jag komma in i matchen igen. Nu levde jag med på största allvar. Hoppet var ju tillbaka. Lättnaden skulle sedan ge hoppet sällskap när Jonas Elofsson kvitterade till 5-5. Hoppet fanns fortfarande kvar logiskt nog. Det fanns ju en hel del tid kvar att göra 6-5. Och visst gjorde de 6-5. Kung Morten gjorde 6-5. Jag som satt på pressläktaren brukar hålla en låg profil när jag sitter där i och med att det sitter ett antal journalister runt om, men den här gången gick det bara inte att hålla sig. Jag hoppade upp och skrek i glädje. Helt underbart!
Sedan kom nervositeten som jag bara hade känt innan matchen. Rögle låg på för en kvittering och var faktiskt nära när Micke Karlberg slog en indianare till en Rögleback, som dock missade mål.
Slutsignal och samma glädje som vid 6-5 målet infann sig. En glädje som jag inte upplevt på länge. Den glädjen är nog jämförbar med den jag hade för två år sedan, den 10 april när Leksand slog Nyköping med 6-2 och blev klara för elitserien.
Idag blev vi inte klara för elitserien. Men idag visade vi att det inte är alls omöjligt att vi tar oss tillbaka dit. I alla fall inte om våra Leksandskrigare visar en sådan här moral i varje match.
Vilka hjältar!
