På plats när guldhjältarna landade
När Modo Hockeys guldlag landade på Örnsköldsviks flygplats vid ettiden natten till söndag var SvenskaFans utsände förstås på plats. Och i sjuhelsikes gott sällskap. Det såg ut som om minst halva Ö-vik slutit upp för att välkomna sina guldhjältar hem.
Klockan är 22.50, och undertecknad sitter som bäst och filar på matchrapporten när ett av många Guld-SMS dimper ner i mobilen:
”Glädjen är stor på jorden! Ska till flygplatsen för att hylla Modo nu. Ska du dit?”
I ett sådant läge får matchrapporter och annat flyga och fara all världens väg - fem minuter senare står man glatt huttrande ute i beckmörkret och väntar på att bli upplockad av SMS:aren med familj.
Destination: Örnsköldsviks flygplats.
På vägen dit funderar vi på om man kan förvänta sig någon slags uppslutning på en så pass ödslig plats så här dags – men i samma stund som vi anländer får vi minst sagt klart besked.
Det återstår över en och en halv timme innan grabbarna skall anlända, men redan nu ser där ut att vara fler fyllda platser än tomma.
Till själva flygplatsen är det ingen som blir insläppt, men folk verkar lika glada för det.
Från en bilstereo dånar en härligt raspig ”Modo, vårt hjärtelag” och vart man än vänder blicken fylls synfältet av lyckorusiga modofans. Jag räknar till ungefär 160 pers redan före tolvslaget.
Med en knapp timme kvar till ankomsten börjar bilarna att anlända i en strid ström. Hela karavaner av kärror kommer rullande från kommunens alla hörn – och alla sjunger. De som sällar sig till oss dras snabbt med i stämningen, och inom kort är vi så många som står där och vrålar att man uppnått det stadium då man inte kan höra sin egen röst urskilja sig från mängdens, hur högt man än skriker – och då passar förstås många av oss på att skrika ännu högre.
Själv drar jag tillsammans med några vänner igång slagdängan ”Lonken! Klapp klapp klapp, Lonken!”
Klockren i våra ögon - men uppslutningen blir inget vidare.
Ännu sämre går det för en kille som försöker ger sig på en ramsa med texten:
”Större än Forsberg! Ja, ni är större än Forsberg…”
…Nej, nån måtta får det tydligen vara. Den ramsan är det inte en kotte som vill vara med på.
Det är en fantastisk, på gränsen till bisarr, gulddröm som jag har hamnat i.
Grabbar i shorts (brrrr!!!), kvinnor nära pensionsåldern som skrålar om SM-guld för full hals och vuxna karlakarlar som i ren eufori delar ut blöta smällkyssar till varandra.
Folk som man varken sett eller hört av på åratal står plötsligt framför en med fuktig, lycklig blick och förundrade leenden på läpparna. Flertalet växlar mellan detta tillstånd av förundran och små uppfriskande utbrott av ren och skär extas.
Därmed är det inte slut på galenskapen – långt därifrån. Klockan 00.26, när man tycker att det helt enkelt inte borde kunna bli mer livat på en parkering än så här, dyker bussarna upp.
Du läste rätt: hela busslaster av segerrusiga fans strömmar emot oss, och de är minst lika röststarka som vi.
Vid 00.45 denna ljuvliga natt har vår lilla skara förvandlats till en munter lynchmobb. Fanatiker i alla åldrar står upptryckta mot entréns glasväggar, vrålar högljutt och bultar med knytnävarna. Alla är vi nu så tätt pressade mot varandra att jag förmodligen skulle bli stående kvar i exakt samma position även om jag svimmade av eller dog.
Minuterna går utan att några hockeyhjältar syns till på andra sidan glaset, och under denna tidsrymd hinner jag konstatera två saker om stora folkmassor:
1. De är extremt lättlurade – främst eftersom nästan ingen ser någonting. Vi minst tre tillfällen leder ett glatt skrik från främsta raden till att ett vilt ”De är här nu!”-jubel bryter ut i resten av folkmassan.
2. Rykten färdas långsamt och förvrängs fort i en folkmassa. Det får vi verkligen se ett tydligt exempel på i kväll.
Någon säkerhetsvakt förklarar nämligen att Modolaget sitter i en spelarbuss en bit bort och bara kommer att köra fram till oss om vi kan skingra oss så pas att bussen kommer igenom.
Tre meter längre bort i samma folkmassa har budskapet hunnit förvrängas till följande:
”Modospelarena har redan satt sig i en buss och åkt härifrån!”
Resultatet blir att över hälften av alla de som stått i timmar och väntat kastar sig in i sina bilar och åker sin väg.
När sedan spelarbussen väl rullar fram till oss som är kvar – bland annat med en vilt grimaserande och gestikulerande Robert Döme tryckt mot fönsterrutan – är vi nästan inga kvar som får njuta av stunden
Själv hinner jag plåta två oskarpa bilder med kameran innan batteriet tar slut. Det är väl sånt som kallas taskig tajming, antar jag.
***
Till sist en liten fundering:
Ta 22 vuxna män, hinka i dem litervis med vattendrivande rusdrycker och tryck därefter in allihop i en buss, där de får sitta i ett bra tag.
Hur lång blir kön till den lilla toalettskrubben där bak?