Lejonkulan: Ingen blåvit fest i Moskva
Det finländska VM-laget imponerar inte speciellt mycket. Trots att lagets General Manager Jari Kurri envisas med att säga att stommen består av NHL-spelare kan inte andra än de mest ivriga blåvita supportrar tro att man kan nå framgång med en trupp som är byggd av mediokra NHL-spelare och hårtjobbande spelare från Elitserien, FM- ligan och den schweiziska ligan.
Tränaren Erkka Westerlunds avskedslag (han ger plats för Doug Shedden efter VM) speglar läget i finländsk hockey just nu. Finland producerar mängder av spelare för tredje occh fjärde kedjan i NHL men några egentliga stjärnor har det finländska systemet inte klarat av att skapa. I hemma-VM för 18-åringar steg pinsamheten tilll nya höjder då Finland var tvungna att kvalspela och i VM för under 20-åringar gick det också åt skogen.
Förklaringen till de båda bakslagen var att det saknades stjärnor i laget och att man försökte klara sig med ett starkt kollektiv och bra målvaktsspel. Nu börjar A-landslaget snart vara i samma situation. Av VM-lagets elva NHL-proffs räknas iongen som stjärna i sina respektive lag. Då Teemu Selänne, Saku Koivu och Olli Jokinen om några år lägger av finns det ingen som kan ta över manteln som finländsk NHL-storstjärna. Då jag för ett par veckor sedan snackade med NHL-legenden Ron Hextall ( i dag assistant General Manager i Los Angeles Kings) undrade han vad som hänt i Finland de senaste åren då vi inte klarar av att få fram något annat än målvakter.
Problemet ligger i juniorträningen om går allt mer till att satsa allt på kollektivet till förmån för den individuella skickligheten. Då man i Ryssland satsar otroligt mycket tid på klubbteknik och individuelll coachning som skapar spelare som Alexander Ovetjkin, Jevgenij Malkin och Alexander Semin satsar vi i Finland på att banka in tankar om spelsystem och kollektivet redan från barnsben vilket leder till att våra toppnamn spelar ströminuter och innehar biroller i sina respektive NHL-klubbar. I VM kommer detta att synas i att ingen spelare kommer att höja sig över mängden, med undantag av Villle Peltonen och Tuomo Ruutu som är på gång och kan bilda en mycket farlig kedja
tillsammans med en tredje länk.
Men just här ligger problemet. Finland kommer att ha EN bra anfallskedja. Det räcker bra till i inledningsmatcherna då man möter blåbär som Ukraina och Danmark men då de rikktiga matcherna börjar hopar sig problemen kring Lejonen. Motståndarna kan koncentrera sig på att eliminera kedjan och på det sättet hela Finlands anfallsspel. Bakom den första kedjan finns det gott om slitvargar som jobbar stenhårt för laget, men att det ska bära längre än till kvartsfinal i VM känns inte speciellt sannolikt.
Det är ingen slump att Finland slutade på jumboplats i Euro Hockey Tour. Bronsmatcherna mot Tjeckien visade precis var Finlands styrkor och svagheter ligger. Målvaktsspelet fungerade prickfritt, försvaret var hyfsat men målskyttet vållade oöverkomliga problem. Med starkt målvaktsspel och en tät defensiv kan man gå långt i hockeyn, men att vinna medalj eller guld kan man glömma om man inte har en handfull spelare som kan avgöra framåt. Dessutom saknar Lejonen en klar ledargestalt i en allt för tunn defensiv. Det har Finland inte i VM och därför får vi fortsätta att leva på minnet av vårt enda guld från 1995 (som visserligen smakade extra bra då det togs i Sverige).
Fotnot: Filip Saxén är till vardags journalist hos Finlands största svenskspråkiga tidning Hufvudsstadsbladet och kommer under VM att skriva krönikor för SvenskaFans.com.
