Krönika: Jag hatar inte
Ett välfyllt Hovet kan göra underverk

Krönika: Jag hatar inte

Att stå i den gulsvarta publikmassan och skandera är roligt. Ju mer folk, desto roligare är det. I vimlet när man är klädd i AIKtröja och skriker, är det helt klart vad sympatierna finns. Att älska Gnaget, är en självklarhet. Gnagare blir man inte, det föds man till. Delade derbyn kan vara ett sätt att fylla Hovet, alltså är det bra. Ena halvan av arenan till Gnaget och den andra till Bajen tycker jag är helt okay, och dela på intäkterna. Så långt är allt bra. Men ett derby borde vara en fest, som är rolig för alla.

Att se många åskådare och flest gnagare fylla hela Hovet som en invasion av ett gulsvart hav skulle vara stort. Gärna med tifo och en hejaklack som gör allt för att både synas och höras. Det är sådant som gör att dessa matcher får en speciell stämning. Att gäcka motståndarna med gliriga ramsor hör till, med fantasi och fyndighet. Ju fränare ramsorna är, desto roligare blir det. Blir vi många så tjänar ju alla på det, och blir det kamp om att låta och märkas så innebär det ju en tävling om vilka supportrar som blir flest. Tänk att dra fullt hus till Isstadion flera gånger om året, vilken fest. 

Men hatet, varifrån kommer det? Jag tänker på hatramsor med knutna nävar, död och pina, på blodigt allvar. Varför måste motståndarna hatas? De är ju dom som är förutsättningen för matchen. Det är självklart att man inte älskar dem. Det är väl det, det borde handla om, att visa att man håller på sitt lag. Men hata, med mord i blicken, det är för mycket. Självklart ska motståndarna ha stryk, men det ska vara idrott det handlar om. Visst kan ramsorna vara elaka, men inte hatiska. Det är jättekul att vara kung i stan och vinna. Att glädjas och visa det. 

Men, apor och vrak, och hata, det är fel tycker jag. Det är kul att tråka, när AIK vunnit. Men kan det inte räcka med tråkningar. Det är ju idrottens filosofi att det varierar vilka som vinner. Om det är så att matcherna spelas av krigare som vill döda, som hatiska åskådare hejar på, för att se blod och död, då är det knappast idrott det handlar om. Står jag i en klack som kör med hatramsor, kniper jag käft och är tyst. 

Jag tycker däremot om när klackarna skanderar mot varandra. Tävlar om att skrodera högst och höras mest. Skriker sig hesa och sjunger så att det dånar, viftar med fanor och halsdukar och annat. Det är sådant som ger den fantastiska stämningen. Den som alla smittas av, det är vad jag vill ha när jag går på match. Lite domarkäbbel och sådant är okay. Men, när lagens supportrar måste skiljas av kravallpolis och galler, eller bussas ut från stan för att inte börja slåss på liv och död. Vänta på domaren för att snacka med nävarna efter en match, vad jag tycker det är dåligt. 

Det skulle vara bra trist, om man säkert visste att AIK vinner alla matcher, innan de är spelade. Det skulle vara jäkligt roligt ett tag att se att Gnaget är så bra som man önskar.
Men nog går jag hellre på match och känner glädje över vinst och nyinkomna poäng i serien, än att jag skulle veta att de vinner jämnt, för det har de alltid gjort.


Kjell Jonsson2007-06-13 08:55:00

Fler artiklar om AIK