Krönika: Det vinnande konceptet
Som vätskekontroll i juli månads hockeyöken bjuder Modoredaktionen på en kröniketrilogi, signerad av sitt senaste nyförvärv Isak Angerbjörn. I del ett av tre bjuder Isak på sina reflektioner kring det vinnande koncept som slutligen förde Le Mat till Örnsköldsvik.
Under de år som förflutit av min uppväxt har Modo, undantaget endast någon enstaka säsong, alltid ställt oerhört sevärda och spelskickliga lag på benen, vilka varit en njutning att beskåda. Att dessa versioner av vårt hjärtelag också varit framgångsrika avspeglas inte minst i de fyra finaler man tog sig till under åttaårsintervallet mellan 94 och 02. Att man sedan förlorade samtliga av dessa finaler brukar i många fall inom idrotten betyda att man saknar det där lilla extra, populärt benämnt vinnarmentalitet, men bör i Modos fall kanske snarare ses som en direkt följd av att man inte hade de ekonomiska musklerna att spetsa till truppen tillräckligt för att nå ända fram. Även om man gärna skulle se att det gick att gå hela vägen med ett lag helt byggt på egna produkter, är verkligheten i dagens moderna idrott sällan beskaffad på det viset.
Ekonomin utgör nämligen en viktig faktor i all idrott i dagens läge, jag skulle nog till och med vilja säga att den får en avgörande betydelse. På det planet har alltså Modo länge legat lite efter de allra största klubbarna i Sverige. Nu känns det däremot som att någonting har förändrats. Klubbledningen presenterar numer en mer långsiktig strategi med avseende på i synnerhet två huvudområden. Dessa två skulle jag vilja säga är följande: Värvningsverksamheten och marknads- och varumärkesaspekten.
När det gäller spelarutveckling har Modo alltid varit bra på att lyfta fram egna talanger som sedan slussats in i A-laget och växt ut till verkliga nyckelspelare. Detta är ingenting nytt och även om talangutvecklingen de senaste åren (egentligen enbart med något undantag efter ”Sedinarnas” årskull) drabbats av missväxt finns det starka indikatorer på att en renässans till svunna tider finns att skåda i horisonten. Den framgångsrika talangutvecklingen har genom alla tider alltså varit ett kännetecken för klubben, som i synnerhet under stora delar av 90-talet framstod som Sveriges i särklass bästa plantskola. Om talangutvecklingen varit ett av klubbens starkaste kort har det sett sämre ut på värvningssidan. Utöver de egna produkter som producerats är antalet importer/värvningar under föregående decennium som växt ut till verkliga profiler/ nyckelspelare påfallande få, i synnerhet i jämförelse med övriga framgångsrika elitserieklubbar.
Nu tycker jag mig dock kunna se en vändpunkt, värvningsstrategin har, enligt min bedömning, blivit mer långsiktig och systematisk de senaste säsongerna. Detta bör indikera på att klubbens scoutingverksamhet förbättrats efter Erik Holmbergs intåg i klubben. Om Bengt Hedins tid i klubben kan sammanfattas med en lång rad 50/50-köp och en hel del tveksamma försäljningar tycker jag att efterträdaren Erik Holmbergs kan sammanfattas med en starkare betoning på långsiktighet. Under hans förvisso alltjämt relativt korta tid som sportchef har en mer medveten linje gällande vilka spelartyper som är önskvärda kunnat uppvisats. Min bedömning är att ”Ecke” Holmberg på ett helt annat sätt än sin föregångare förstått vikten av att bygga laget på en stomme med anknytning till trakten och sedan krydda detta med målmedvetna och vinstsuktande legoknektar. Denna insikt har bidragit till att en perfekt mix funnits att tillgå för den mycket skicklige lagbyggaren Harald Lückner. Den medvetna värvningsstrategin mynnade sedan som vi alla vet i ett hett efterlängtat SM-guld föregående säsong, och ser ut att kunna bli fruktbärande även i framtiden. Påpekas bör dock, i detta sammanhang, att sportchefen inte är ensamt ansvarig för värvningarna då detta ansvar delas med tränaren.
När det gäller marknads- och varmumärkesaspekten behövs kanske inte någon närmre genomgång då det egentligen räcker med att krasst studera siffrorna för inkomster och utgifter som vittnar om en rejäl vinst och en dramatisk ökning av det egna kapitalet. Stor del i denna utveckling har som så många andra tidigare påpekat självklart den nya arenan och det lyft som varumärket fått av att byta Kempehallen mot Swedbank. Detta är två av de största orsakerna till den historiska vändpunkt som jag anser att klubben befinner sig i begynnelsen av i nuläget.
