Prognos 07/08: Mot högre höjder
Isak Angerbjörns granskning av de tolv elitserielagen inför kommade säsong är nu framme vid del fyra av sju. Här följer en presentation av de två lag som tippas kamma hem sjätte respektive femte plats i vinter.
PLATS 6: LINKÖPING
Den senaste säsongen hade jag förmånen att få besöka den intensivt expanderade universitetsstaden Linköping. Detta besök arrangerades givetvis i samband med den årliga hockeyfesten under pågående finalspel i SM-slutspelet. Det som då framförallt slog mig var den klassresa som föreningen genomgått från och med mitt förra besök i dåvarande Stångebro ishall (jag tror det var 2001 eller 2002) framtill det ögonblick då jag bevittnade den högdramatiska tredjematchen i finalspelet (för övrigt med en viss Andersson i huvudrollen). Den nya arenan var en klar uppgradering ifrån dess företrädare, publiken med i matchen med en helt annan inlevelse, och framförallt var ishockeyn som spelades på en helt annan nivå än vid mitt första besök i staden. De kontraster som jag la märke till var påtagligt iögonfallande och framkallade en aha-upplevelse. Precis på samma sätt som Timrå gick ifrån att vara en återvinningsstation för överblivet rat ifrån i huvudsak sydnorrlandskonkurrenterna Modo och Brynäs till att etablera sig i Elitserietoppen säsongerna innan var Linköpings klassresa ett faktum. Liksom livet i övrigt i mångt och mycket handlar om att jämföra saker och ting syftar denna artikelserie till att igenom ett omfattande studium av elitserietrupperna göra en jämförande analys mellan de olika lagen. En jämförelse av Linköpings och Timrås totalomvandlingar anses därmed vara befogad.
I denna jämförelse finner jag Linköpings totalomvandling som något mer iögonfallande då denna i huvudsak baserat på en i vansinnig takt tilltagande tillväxt. I Timrås fall handlade det mer om att spela in den tidigare allsvenska truppen i elitserien, vilket de genomförde med oerhört imponerande resultat. Men LHC däremot saknade egentligen ifrån början en elitseriemässig organisation att jobba med. Man hade inte resurserna, inte tränarna och framförallt inte spelarna för att etablera sig i elitserietoppen. I början på millenniet var klubben aldrig riktigt nära att på allvar etablera sig i elitserien. Åtminstone jag såg klubben som en ofarlig uppstickare som hörde hemma i serien under. Men så över en natt förändrades allt och ska jag vara ärlig så saknar jag tillräcklig insyn i föreningens utveckling för att kunna förklara detta fenomen. Men tydligt är i vilket fall att det åstadkommits med god hjälp utifrån, från sponsorer, ifrån kommunen och inte minst i kraft av ett ökande hockeyintresse i en av de historiskt sett blekaste idrottsfläckarna på Sverigekartan.
Att staden sedan fick uppleva en osannolik överkörning av storklubben Färjestad, vars motsvarighet få om någon hade tippat på förhand och därpå en rafflande och gastkramande SM-finalserie bör givetvis inte försämra klubbens aktier på hemmaplan. Och att klubben inte slår av på takten utan satsar vidare mot det efterlängtade första SM-guldet har vi fått en fingervisning om under pågående Silly Season, där LHC lagt överbud på i stort sett varje het tillgänglig spelare på marknaden. Ett bevis på detta är inte minst det faktum att man lyckades snuva Modo på Weinhandl där Linköping enligt uppgifter ska ha bjudit ”Weinis” nästintill dubbla lönen gentemot vad som ingick i Modos kontraktsförslag. Denna styrkedemonstration av de ekonomiska musklerna till trots tror jag ändå att årets grundserie blir ungefär som ifjol för Cloetta Center-grabbarna, om än något mindre dramatisk med en säsongen igenom säker mittenplacering. Varför jag tror det ska jag nedan återkomma till, men så mycket kan jag säga att inte är det anfallsmässigt det brister. Om man bara såg till anfallet skulle Linköping vara ett givet topplag. Nu är det dock inte så och det gör prognosen mer dyster. Man blir däremot långt ifrån ofarliga i ett slutspel, i synnerhet inte om truppen spetsas med något eller ett par giftiga nyförvärv på backen. För visst tänker ni öppna plånboken ännu en gång Helber-Hemlin?
Forwards:
Håkansson Mårtensson Weinhandl
Emvall Persson T.Eriksson
Vahalahti J.Eriksson Staal
Carlsson Zackrisson Blomdahl
4+ Forwardssidan har breddats under transferfönstret och det råder hård konkurrens om platserna. Med en kapabel spelare såsom Lauritzen utanför laget behöver man inte oroa sig för att en och annan skada ska dyka upp under seriespelet. Förstakedjan där det blivande radarparet Mårtensson- Weinhandl backas upp av välväxte allroundspelaren Håkansson ser hyperintressant ut. Förstakedjan lär till skillnad ifrån ifjol bli mer kontinuerligt uppbackade av andra- och tredjekedjan. Fjärdelinen innehåller både frejdighet och tuff forechecking liksom produktivitet och har stor potential. Med en bra start kan den bli något av ett utropstecken.
Backar:
Junland Fernholm
Gunnarsson Majesky
Fransson Pihl
2+ Linköpings backbesättning bör betraktas som lagets akilleshäl, mycket på grund av att man tappat sina tre bästa backar ifrån ifjol. Här finns visserligen potential men värdig ett topplag är dess värre inte denna lagdel. Första backparet är inte tillräckligt erfarna och taktiskt skickliga för att leda laget och jag har svårt att se något av backparen som några 25-minuterslirare. Därtill är backsidan alldeles för slätstruken. Utöver detta är den i mina ögon även obalanserad. Till skillnad ifrån vad som är fallet hos FBK:s alltför offensiva backbestånd ligger obalansen hos LHC snarare i att man saknar produktiva backar att kasta in i PP.
Målvakter:
Stana (Fransson)
3+ Stana håller god elitserieklass och backas upp av habile Fransson.
Tränare:
Jan Karlsson (Magnus Hävelid)
3+ Visade i fjolårets slutspel upp en underhållande ishockey med intensiv forechecking och vackra kombinationer i anfallsspelet. Grundkonceptet är att backar försvarar och forwards anfaller.
Totalt: 12+
PLATS 5: BRYNÄS
I min ungdoms dagar var länge Gävles stolthet rättmätiga ägare av mina ishockeysympatier. Nu i ett senare skede har jag insett att det snarare än att vara ett uttryck för det rationella, förnuftsmässiga visar hur nyckfull man är i sin ungdom, ung och dum som man populärt brukar ange som skäl till diverse felsteg i sitt förflutna. Men under denna tidsperiod hade jag inga större samvetsbetänkligheter trots att det jag utövade var det närmaste provinsförräderi man kunde komma. Jag anslöt mig till laget på relativt lösa grunder, jag fick nämligen i mitt första inköpta hockeybildspaket två brynäsare, vilket tillsammans med att efterfrågan på Modolirarna i Övik var så pass stor, gjorde att jag började samla på Brynäskort. Detta växte sedan ut till att bli någonting mer än bara en snäv hockeybildsnisch, Brynäs blev mitt lag. Jämte Modo var Brynäs under denna tid lirarnas lag med en anfallsinriktad ishockey som främsta kännetecken. Kulmen på det fina spelet kom 1999 då jag lär ha varit den enda i bygden som jublade över ett nyvunnet SM-guld.
Nu har jag dock biktat mig och gjort avbön ifrån ”Brynäseriet” (synonymt med vansinne) och kan med någorlunda gott samvete konstatera att den perioden av mitt liv tillhör det förflutna. Men på grund av denna historik med år fyllda av ”Brynäseri” kvarstår faktumet att jag fortfarande har kvar vissa sympatier för lirarna ifrån Gävle och kan glädja mig med att föreningen äntligen fått vädra morgonluft efter några jobbiga år under första delen av 2000-talet. Årets lag ser oerhört intressant ut med en mängd unga och utvecklingsbara spelare. Just det faktum att truppen är så ofantligt bred gör att det föranlett mig stort huvudbryderi i min ambition att utröna hur Boork egentligen tänkt formera laget. Jag kan tänka mig att hans flexibla system ifrån förra året utvecklas och blir till något slags fotbollsinspirerat rotationssystem med nya ”startelvor” varje match. Svårigheterna med att ta ut laget har mynnat ut i att jag istället för att ta ut ett lag med fyra kedjor och tre backpar tagit ut fem kedjor och fyra backpar, som samtliga enligt min uppskattning (jag kan inte få ihop det på annat sätt) kommer få en hel del istid. När sedan truppen är en fyra, fem spelare större än vad som nedan presenteras lär de som blir över rimligtvis bli utlånade under säsongen.
Det som är extra kittlande med det ”nya” Brynäs är att det till skillnad mot många av deras konkurrenter i årets Elitserie bytt ut sin tidiga 70-talist-stomme mot unga hungriga 80-talister och gett dem större och större uppgifter med tiden. Det talar för en mycket ljus framtid för ett Brynäs klart på uppgång och kanske kan ”Boorken Boys” äntligen leva upp till den höga status som ”Tigern Johansson”, ”Lillstrimma Svedberg”, ”Löken Löfqvist”, Tord Lunström” och de andra lirarna under Tommy Sandlins hårda och bestämda ledning tillförde föreningen under stormaktstiden på 70-talet. En anrik tradition med andra ord som byggdes vidare med de två SM-tecken som inkasserades under 90-talet. ”Boorken” förfogar hur som helst över ett lag för den övre halvan!
Forwards:
Månsson Hauhtonen Dackell
Molin Lind Brendl
Danielsson Hansen Spets
Hermansson Karlsson Widing
Salmonsson Sundström Alcén
3+ Som jag ser det är Brynäs forwardsbesättning trubbigare men bredare än fjolårets. Man har tappat Bäckström som var lagets starkast lysande stjärna och egentligen inte ersatt honom annat än med den sena fjolårsvärvningen Hauhtonen. Däremot har man fullföljt sin satsning på ungt och svenskt och det skulle inte förvåna mig om åtminstone ett par av ungtupparna tar några steg framåt i år. Ungtupparna i all ära, Brynäs kommer liksom många av sina konkurrenter även fortsatt ledas av det gamla gardet i form av ett gäng 70-talistiska trotjänare med Dackell, Lind och Molin i spetsen. Dackell är oerhört viktig med sitt taktiska och uppoffrande spel, klar elitserietopp i kategorin defensiva forwards. 3+ till Brynäs forwards!
Backar:
Sjödin Nolander
Angel Johansson
Hietanen Kankaanperä
Sundqvist Hulkkonen
3+ Backsidan ser både spetsigare och bredare ut än fjolårets dito, som redan då var en av seriens bredaste. Det säger inte lite om den ocean av backar som finns att tillgå. Brynäs har en uppsjö av intressanta backar och spetsen består av spelskickliga offensiva pjäser såsom Sjödin, Angel och Johansson. Något färre utpräglat defensiva backar, ändå stark trea!
Målvakt:
Korhonen (Sperrle)
2+ Korhonen var länge seriens i särklass säkraste backup bakom ”Honken” och får nu rollen som förstemålvakt. Jag tror inte ”Boorken” behöver vara alltför orolig, Korhonen gör alltid bra ifrån sig men frågetecken finns för om han är kapabel att vinna de verkligt stora matcherna. Sperrle visade ifjol att han kan gå in och spika igen, men är ett mer osäkert kort än Korhonen och blir därav troligtvis andravalet.
Tränare:
Boork (Östblom)
4+ Boork sticker för närvarande ut på många sätt ifrån Elitseriens tränarkår. Han har med åren blivit alltmer orädd, flexibel och envis i sin satsning på unga spelare framför rutinerade. Genom det sistnämnda har han lyckats genomföra en på förhand till synes långt ifrån problemfri generationsväxling på enbart ett par år och under hans vingar finns nu några av svensk hockeys mest lovande talanger. Kontroversiell har han däremot alltid varit (inte minst då han införde 1-3-1-systemet i 80-talets Djurgården och mötte massivt motstånd för sin ”gnethockey”) och under hans relativt korta tid i klubben har han hunnit med att placera flertalet ärrade Brynäshjältar i frysboxen utan att fansen protesterat alltför högljutt. Detta är en mätare på den oerhört stora auktoritet han idag besitter i de inhemska hockeykretsarna. Tack vare ”Boorken” är nu Brynäs ett ungt och hungrigt lag som ändå har kvar den rutin som krävs för att uppnå nya framgångar, i sin strävan efter att nå upp till samma nivå som i fornstora dar.
Totalt: 12+
