Prognos 07/08: De vinner serien
Så var tiden äntligen inne för del sex och det slutgiltiga avslöjandet:
Vilka vinner Elitserien säsong 2007/2008?
Isak Angerbjörn har svaret.
PLATS 2: TIMRÅ
Timrå är i mina ögon ett mysterium. När alla andra klubbar bygger sin framgång på ägande av flashiga nybyggda arenor med stora sponsorer och evenemang harvar Timråiterna på i gamla E.ON Arena. Ändå tillhör de elitserietoppen i år efter år. Fenomenala värvningar är en förklaring, och Kent Norberg har stor del i detta då han är det ytterst ansvarige för att ro värvningarna i hamn. Bara de två, tre senaste säsongerna har finländska storheter som Kiprusoff, Berg (stor på mer än ett vis), Hahl, Pärssinen, Marttinen och inte minst fjolårets landslagssuccé Pyörölä lockats till klubben.
För mig känns det otänkbart att dessa värvningar kan förklaras på ett på dagens marknad logiskt vis: exempelvis att Timrå vid varje ovan exemplifierat tillfälle skulle ha bjudit över alla andra lag. Detta förefaller fullständigt otänkbart då man inte tillhör toppen av vare sig Europa, Norden eller Sverige när det gäller omsättning och eget kapital och då samtliga finländare ovan inte kan anses vara annat än attraktiva för de ekonomiskt muskelstarkaste klubbarna.
Vidare har vi då de sociala faktorerna. Har Timrå kunnat erbjuda ett helhetspaket som alla andra svenska och finska klubbar misslyckats med? Inte heller särdeles troligt då både Timrå och Sundsvall (där jag kan tänka mig att de flesta i laget är bosatta) förvisso är gemytliga orter men då det för finländska storstjärnor bör finnas mer socialt attraktiva bygder i hemlandet.
Återstår gör då möjligheten (om det nu är möjligt?) att Kent Norberg har trollat och på något oförklarligt vis målat upp Timrå som den bästa och mest ideala föreningen för en finsk världspelare att komma till. Föga logiskt, men i detta fall inte alls otroligt att det skulle förhålla sig på detta vis. Ett mysterium helt enkelt. Men för att inte ge en onyanserad bild av Timrå som ett köpelag som uteslutande värvar finska storstjärnor vill jag i all korthet återigen i denna artikelserie (nämndes också under avsnittet om Linköping) inflika att grunden till lagets etablering i den högsta serien ligger i att man lyckats plocka upp överblivet rat ifrån i huvudsak sydnorrlandskonkurrenterna Modo och Brynäs och utvecklat dessa hockeyarbetare till stora profiler i en alldeles enastående takt.
Allt eftersom har dock värvningsfokus flyttats söderöver inom landet, och som nämnt tidigare österöver Bottenhavet, och resulterat i en underbar, mångfaldig mylla av olika spelartyper i symbios. I ett metodiskt tempo har ledningen arbetat framåt steg för steg för att bli ett topplag i elitserien. Kanske är det just här vi har hemligheten, att man arbetat efter en systematik och långsiktighet som saknats i andra föreningar, där sparkade tränare, sportchefer, klubbdirektörer och inte minst materialare avskedats gång på gång. Timrå har nu ett ruskigt intressant lagbygge på gång där fokus nu flyttats över på en satsning på att få en perfekt mix mellan unga och etablerade. Att man liksom Brynäs gjort flertalet intressanta värvningar av ungdomar känns också helt rätt då man har begränsade möjligheter att hävda sig på juniorsidan, där ju Modo i form av hockeygymnasiet med en dammsugare suger upp de främsta talangerna ifrån länet. Laget ser hur som helst ut att kunna fajtas i den absoluta toppen och det skulle inte förvåna mig om det blir en repris på fjolårets kvartsfinal och tillika moraliska final, denna gång i finalspelet.
Bäva månde Lückner, Timrå blir hyperfarliga!
Forwards:
Pyörälä - Hahl - Pärssinen
Hedström - Regin - Tenkrat
Carlsson - J.Andersson - Hynning
Sundh - E. Andersson - Axelsson
5+ Forwardssidan var redan ifjol en av elitseriens allra främsta då det var den i särklass hårdast arbetande. Att det sedan infann sig en osedvanligt tung downperiod i slutdelen av grundserien med måltorka som i Mohaveöknen har mer med fruktansvärt envisa skadebekymmer att göra. I år har antalet grovarbetare minskat till förmån för offensivt produktiva spelare. Detta behöver dock inte innebära att laget förlorar sin stämpel som ett kopiöst arbetande lag då många av nyförvärven är lojala spelare som är beredda att jobba hårt för varje målchans. Den helfinska förstakedjan blir en attraktion med Pyörälä som förstärkning jämfört med den under fjolårets inledande omgångar så framgångsrika kedjan med Hedström som tredjelänk. Att sistnämnda flyttas ner till andrakedjan innebär att Timrå får Elitseriens kanske mest kompletta andrakedja, med allrounarbetaren Hedström, fyndet och spelgeniet Regin och NHL-bördige målspottaren Tenkrat. Avlastning till de producerande enheterna finns i form av tredjekedjan med fjolårssuccérna Hynning och Andersson tillsammans med trotjänaren Carlsson. I fjärdekedjan återfinns den till årets säsong utökade ”86-klanen” där också den i mitt lag bänkade Björn Svensson ingår. Denna kvartett gjorde mycket bra ifrån sig under fjolåret (undantaget yngre broder Andersson som gick långtidsskadad) och med dess omättbara hunger tillför de nödvändig energi till laget. Fem starka plus till Elitseriens mest mångsidiga forwardsbesättning.
Backar:
Marttinen - Lindström
Kokko - Styf
Koskinen - Jonsson
4+ Namn för namn tillhör kanske inte Timrås backbesättning Elitseriens starkaste, men som ett kollektiv är de oerhört trygga och solida. Hårt arbete varvas i respektive backpar med spelsinne och taktisk kyla. Samtliga backpar ser starka ut och det kommer behövas över en jämn och lång säsong. Det som sedan stärker betyget är det utmärkta samarbete som finns med övriga lagdelar som innebär att varje lagdel känner full trygghet i sina roller. Detta såg vi inte minst prov på i kvartsfinal-serien mot Modo som av mången betraktats som den moraliska finalen där Timrå var ett ribbskott ifrån att skicka storebror från Nolaskogs på en för tidig semester till sina miljonsbyggen runt Dekarsjön.
Målvakter:
Backlund (Åkerlund)
4+ Ingen målvaktsduo har i min genomgång belönats med fem plus, den duo som däremot ligger närmast detta betyg är Backlund, Åkerlund. Backlund har de senaste säsongerna stått för en spikrak utveckling då han gått ifrån förstaval i allsvenskan (Skellefteå, Leksand) till reserv i ett bottenlag (Leksand) i elitserien vidare till ett delat ansvar (Leksand) och slutligen till en ohotad roll som förstemålvakt i ett topplag (Timrå). Att han sedan också ifjol etablerade sig i landslaget och fick kröna en oerhört framgångsrik säsong med att som förstaval i VM föra ett internationellt sett nästan helt färskt lag till Semifinal stärker givetvis hans ställning som landets starkaste målvakt på hemmaplan. Backlunds uppträder väldigt lugnt och säkert i målet med tydlig inriktning på Butterfly-stilen och har dessutom en väldigt lugn och avslappnad personlighet som inger harmoni till försvaret. Åkerlund är precis som Backlund för några år sedan en oerhört lovande målvakt som har goda möjligheter att på sikt utvecklas till ett stabilt förstaval i Timrå, då jag i det närmaste tar för givet att ”Backis” sticker till NHL - Nashville ville ha honom redan i år – till nästa säsong.
Tränare:
Charles Berglund (Per Nygårds)
3+ Trots att jag, som ni som följt denna artikelserie säkerligen noterat, inte håller Jörgen Jönssons färdigheter jämförelsevis lika högt som den största allmänheten vill jag kreditera honom för hans humor. Ett av mina allra starkaste barndomsminnen ifrån ”Hockeykväll med fyran” är hämtad ifrån finalserien -98 där TV4-reportern i periodpausen ombeder Jönsson att kommentera Challe varpå svaret blir med någorlunda modifiering:
”Han är ju… snabb!”.
Att Challe kanske inte bör bedömas som en av Elitseriens snabbaste skridskoåkare genom tiderna är en rejäl underdrift, därav Jönsson underbara ironi. Däremot gjorde sig Challe tidigt sig känd för att vara snabb i käften och för att ha goda taktiska egenskaper, vilket gör honom till ett intressant objekt även som tränare. Kan Challe tillsammans med Nygårds behålla kärnan i de principer som gjort laget så framgångsrikt under 2000-talet kan det bära riktigt långt. Utifrån tränarmeriterna rör det sig om en oprövad tränarduo dock.
Totalt: 16 +
PLATS 1: MODO
Det blir alltså inga mindre än de svenska mästarna som till slut kammar hem förstaplatsen i denna prognos. Ett lag som visade framfötterna rejält den gångna säsongen, och som ju också fick kröna densamma med att återerövra Le Mat efter 28 långa år.
Att guldfirandet dröjt beror, mer än något annat, på att man saknat de ekonomiska musklerna att spetsa till truppen tillräckligt för att nå ända fram. Även om man gärna skulle se att det gick att gå hela vägen med ett lag helt byggt på egna produkter, är verkligheten i dagens moderna idrott sällan beskaffad på det viset.
Ekonomin utgör nämligen en viktig faktor i all idrott i dagens läge, och på det planet har alltså Modo länge legat lite efter de allra största klubbarna i Sverige. Dock: som jag skrev i min krönika ”Det vinnande konceptet” så känns det nu som att någonting har förändrats.
Klubbledningen presenterar numera en mer långsiktig strategi med avseende på i synnerhet två huvudområden: Värvningsverksamheten och marknads- och varumärkesaspekten.
Gällande den sistnämnda räcker det egentligen med att krasst studera siffrorna för inkomster och utgifter, som vittnar om en rejäl vinst och en dramatisk ökning av det egna kapitalet. Stor del i denna utveckling har självklart den nya arenan och det lyft som varumärket fått av att byta Kempehallen mot Swedbank.
När det gäller spelarutveckling har Modo alltid varit bra på att lyfta fram egna talanger som sedan slussats in i A-laget och växt ut till verkliga nyckelspelare. Detta är ingenting nytt och även om talangutvecklingen de senaste åren av missväxt finns det starka indikatorer på att en renässans till svunna tider finns att skåda i horisonten. Den framgångsrika talangutvecklingen har genom alla tider alltså varit ett kännetecken för klubben, som i synnerhet under stora delar av 90-talet framstod som Sveriges i särklass bästa plantskola. Om talangutvecklingen varit ett av klubbens starkaste kort har det sett sämre ut på värvningssidan. Utöver de egna produkter som producerats är antalet importer/värvningar under föregående decennium som växt ut till verkliga profiler/ nyckelspelare påfallande få, i synnerhet i jämförelse med övriga framgångsrika elitserieklubbar.
Även där tycker jag mig dock kunna se en vändpunkt. Värvningsstrategin har, enligt min bedömning, blivit mer långsiktig och systematisk de senaste säsongerna. Detta bör indikera på att klubbens scoutingverksamhet förbättrats efter Erik Holmbergs intåg i klubben. Holmbergs dryga år som sportchef kan sammanfattas med en starkare betoning på långsiktighet och en mer medveten linje gällande vilka spelartyper som är önskvärda. Min bedömning är att ”Ecke” Holmberg på ett helt annat sätt än sin föregångare förstått vikten av att bygga laget på en stomme med anknytning till trakten och sedan krydda detta med målmedvetna och vinstsuktande legoknektar. Denna insikt har bidragit till att en perfekt mix funnits att tillgå för den mycket skicklige lagbyggaren Harald Lückner. Den medvetna värvningsstrategin mynnade sedan som vi alla vet i ett hett efterlängtat SM-guld föregående säsong, och ser ut att kunna bli fruktbärande även i framtiden.
Vi behöver inte blicka längre framåt än till den säsong som nu är i antågande för att få en föraning om detta.
Forwards:
Yetman - Sundström - Skröder
Steen - Svartvadet - Wernblom
Molinder - Warg - Salomonsson
Tolsa - Öberg - Forsberg
4+ Jag är oerhört imponerad av den första duon forwardsvärvningar som relativt tidigt presenterades. Wernblom och Warg håller i mina ögon båda VM-klass och är två grymma värvningar. ”Werner” för att han är en pådrivare och stridsvagn som aldrig viker ner sig, Warg för att han har en utvecklingskurva som pekar stadigt uppåt. Att båda två är Modoiter sedan tidigare försämrar ju inte direkt möjligheterna till succé. Samtliga kedjor ser oerhört intressanta ut. Förstalinen visade sig vara oerhört pålitlig redan ifjol som lagets ledande producerande enhet och med väntan på att Yetman ska dyka upp i oktober kommer Tobias Forsberg sannolikt få chansen i denna kedja. Andrakedjan är min joker i leken och är sammansatt utifrån Wernbloms behov, då han i Skellefteå fungerat alldeles utmärkt med Svartvadet- typen Öberg och Steen- typen Söderberg. I tredje finner vi en oerhört revanchsugen Molinder tillsammans med etablerade duon Warg- Salomonsson. Fjärdekedjan innehåller både fart och frenesi och här kommer Jonasén få chansen till en början för att sedan vid behov återkomma i denna omgivning. Sammantaget ser kedjorna samtliga mer kompletta ut från början av denna säsong jämfört med motsvarande tidpunkt ifjol. Kemin i kedjorna ser även de mycket lovande ut och vi väntar väl egentligen bara på att festen ska dra igång så vi får bevisa för hockeysverige hur lätt det är att vinna två år i rad!
Backar:
Hållberg - Hedman
Hedin - Timander
Wargh - Jonsson
5+ Värvningen av Per Hållberg tillsammans med att Pierre Hedin i år är med ifrån start innebär att Modo fått två nya klassbackar som tillhör det absoluta toppskikten i kategorin elitseriebackar. Detta innebär även att man på ett föredömligt sätt lyckats ersätta fjolårsuccén Enström och utvecklingsbare Viklund. Eftersom Modos backbesättning redan ifjol var elitseriens främsta och den bärande anledningen till att guldet slutligen roddes i hamn finns det därmed ingen anledning att tvivla på årets backar. Det man saknar är en spelförande back med bra skott, som på samma gång kan regissera och stå för avsluten i power-play, kort sagt en Åkerman-typ, nu när vi tappat två backlirare med samma namn (Tobias). Jag anser helt enkelt inte att Andersson håller för att vara förstavalet i PP, speciellt inte nu när Enström försvinner. Sammantaget är det ändå fem plus, med Timander och Hållberg som starkaste kort. Intressant att se hur Wargh kan utvecklas när han äntligen blivit kvitt sin långtidsskada, han saknar heller knappast konkurrens bakifrån om sjätte backplats då Andersson och Hedman den yngre gör allt för att slå sig till en plats.
Målvakter:
Krizan (Zajkowski)
4+ Andravalet Zajkowski har stått för en viss stagnering sedan han var på väg att spela sig till en ordinarie plats när han på sluttampen av försäsongen för två år sedan drog på sig en skada. Resten är historia och målvaktsfantomen Krizan upphör aldrig att förvåna oss med sitt storstilta målvaktsspel. Att vi saknar en riktigt etablerad andramålvakt behöver heller inte vara något problem då Krizan visat att han klarar av att stå merparten av matcherna och Niklas Svedberg är en kompetent backup som kan gå in och stå någon match som avlastning om man väljer att låna ut ”Zacke” även i år. I och för sig kvarstår ändå mardrömsscenariot, vad händer vid en eventuell skada på Krizan? Eller vad händer om Krizan skulle få personliga problem utan tjeckoslovakisk tolk och tappa formen fullständigt? Mitt svar blir att då får Ecke helt enkelt öppna plånboken och jobba in en ny förstemålis. Värre än så ska det inte behöva vara.
Tränare:
Harald Lückner (Fredrik Andersson)
4+ Här finns inte mycket kvar att bevisa utan arbetsron i form av guldet innebär att tränarduon kan bygga vidare på sitt lagbygge. Det som kan komma att bli lite skillnad mot de tidigare säsongerna är ett annorlunda tänkande kring kontinuiteten och matchningen av kedjor och backpar. Jag kan tänka mig att det lär bli aktuellt att gå runt på fler spelare och kasta om en del i femmorna i högre utsträckning än tidigare under Lückner/Andersson-eran. Detta sagt med tanke på att Europacupspel väntar i januari och för att undvika onödigt slitage på de lite till åren komna nyckelspelarna kommer exempelvis istiden för fjärdekedjan utökas till åtminstone det dubbla ifrån fjolårets cirka fem minuter per match. Jag kan även tänka mig att det kommer bli aktuellt med ett par förstärkningar inför slutspelet enligt samma mönster som fjolårets framgångsrika aktivitet i februarifönstret.
Vem vet, kanske är det så att Teemu Selänne tillsammans med Peter Forsberg tillkommer under årets februarifönster. Det vore väl inte helt fel?
Totalt: 17 +
