Hemmapremiär
Det här har jag längtat efter hela sommaren. Premiären, den riktiga såg man på TV mot Leksand och den var så där, men den här, första matchen på Hovet hade allt.
Alla var där, ja nästan alla. Det första jag såg när jag i sista minuten slog mig ner på min gamla plats i kurvan till kortsidan, var ett tifo, okej inget stort med Råsundamått mätt, men ett tifo i alla fall. Gula och svarta vimplar som viftade medan konfetti regnade. Klacken som vanligt placerad högt upp nästan under taket på kortsidan, de var ett femtiotal personer som när de tog i lät som femhundra minst. Det smittades av sig och jag såg äldre gentlemen som kanske inte befunnit sig i en hejaklack på åtskilliga år sjunga som bara den. Bara det var värt entrébiljetten.
Jag var beredd på att inte få höra någon nationalsång i år men det var precis som vanligt, jag själv och några till som sjöng med när den drog igång. När jag kollade på läktarna runt om så var det bra med folk, bortåt två tusen kanske.
Många var gamla bekanta som man känner igen sen tidigare. Han, med frun som alltid går efter andra perioden, var där. Hon stannade hela matchen. Det unga gänget som bara pratar hela matchen har flyttat upp någon rad, men hördes lika tydligt som tidigare. Killen som hela tiden skrek på att någon borde avgå var tyst, åtminstone denna kväll. Jag kände igen mannen som förra året varenda match klagade på Sami Pitkänen så att det hördes. Domedagsprofeten han som alltid är beredd på det värsta ”oj,oj, det här håller aldrig” hördes bara lite, så med andra ord allt var precis som vanligt och jag trivdes.
Jag saknade mannen med hatten från förra året som satt framför mig, och alltid när matchen började tog på sig en AIK-hatt som han haft i innerfickan. Han var dessutom bra på att höras. Han drog ofta igång hela läktarsektionen när klacken startade. Jag fick en ny bänkgranne en kille som visste allt. Jag var dåligt uppdaterad på alla nya nummer men grannen hade allt klart för sig.
I periodpauserna var det faktiskt lite trångt i gångarna mellan korvstånd och toa och ett tjena, tjena hur är läget, både till höger och vänster, på folk man mötte som man kände igen sen tidigare, medan man banade sig väg fram till puben i Hovets bortre ände där de verkliga experterna finns. I sorlet medan man konsumerar sin öl får man verkligen höra hur domarna skött sig och vad som varit bra eller mindre bra med liret och motståndarna. Vill man ha sakkunniga kommentarer till vad som verkligen hänt så är det här det rätta stället. Allt det där är som ljuv musik.
Matchen då, ja efter utskåpningen mot Leksand var man lite undrande över läget. Det började ju bra med högt tempo och flera skott. Laget var taggat och lovade gott. Men så tog det en ände med förskräckelse när Bofors helt oförberett plötsligt gjorde mål. Det blev lite som förra säsongen ett tag innan det var kvitterat. Men det ordnade sig riktigt bra till slut med en övertygande seger. AIK har lovat att satsa framåt i år och nog tycker jag att det man fick de denna afton lovade mer. Även om inte alla chanser satt direkt så sett över hela matchen så sex mål är inte dåligt.
Nu är serien igång igen och allt är som det ska vara en tid framåt. Det är bara att ta för sig och njuta.
