EXTRA: Foppa åker hem - karriären över?
"Jag har aldrig varit så här nära slutet av min karriär". Med de orden lämnade en besviken Peter Forsberg landslagets träning och åkte raka vägen hem till Örnsköldsvik. Den fördömda foten gjorde helt enkelt för ont.
Peter Forsberg hade äntligen fått ordning på sin ömmande fot, tränade sedan några veckor tillbaka med MODO hemma i Örnsköldsvik och tyckte det kändes så bra att han äntligen var redo för spel.
På eget initativ tog han sedan kontakt med Tre Kronors förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson och bad att få delta i stundande landslagsturneringen Karjala Cup, där den så efterlängtade comebacken till slut skulle bli av.
Så var det i alla fall tänkt - men av detta blir nu intet.
Peter kände på nytt av foteländet på dagens träning, avbröt densamma och försvann fortare än kvickt till lugnet i Örnsköldsvik, så avskilt som man nu kan begära från mediauppbåd och tiotusen frågor.
Därmed är det mycket, mycket svårt att se någon annan möjlig utgång av följetongen Peter Forsberg än att hockeyhjältens karriär nu är över.
En drygt sjutton år lång thriller, som växlat mellan sagolik och mardömslik i takt med att fantastiska framgångar och hemska skador avlöst varandra.
Efter år av skadeelände, och då i synnerhet fotkrångel, så förberedde sig Peter för denna säsong under parollen "det får ta den tid det tar". Inga tidsramar att följa, inga förhastade beslut, ingen oförsiktighet i rehabiliteringen och framför allt inte någon comeback innan kroppen var hel och Sveriges bäste var redo för att åter vara bäst.
Så Peter väntade, lät kroppen läka i sin egen takt och lade upp sin träning därefter, medan svensk och nordamerikansk hockey drog igång utan honom på var sin sida om Atlanten.
När konungen till slut annonserade om sin återkomst på hockeyrinken rådde det därför ingen tvekan om att han gjort precis allt i sin makt för att återvända som en hel spelare.
Och när den tänkta combacken då avbryts innan den första matchens första nedsläpp, så råder det desvärre heller ingen tvekan om att det bör vara över nu.
Med all sannolik är det exakt samma ovälkomna insikt som i detta nu gnager på Peter den Stores sinne uppe i Foppaland. Den här gången är det slut för gott.
Som Modoit och Örnsköldsviksbo är detta en oerhört svår tanke att ta till sig, och som medmänniska lider man oerhört med Peter.
Jag är tämligen säker på att resten av hockeyvärlden gör detsamma.
