Krönika: Umeås 28-år-sedan-senaste-guldet-firande
När jag skriver denna redogörelse om Umeås firande av SM-guldet i våras, tror jag det räcker att beskriva händelseförloppet på Stipendiegränd här i Björkarnas stad. När slutsignalen ljöd hördes nog segervrålet ändå till Nordmaling, allt enligt vad vi har fått höra av grannarna såhär i efterhand.
Jag minns det som en fantastisk vårdag, solen sken och vi kunde genomföra vår första heldag utomhus med tillhörande dryck och brännboll. En solig lördag den 14 april 2007. Förutsättningarna kändes perfekta, men hur var det med planeringen vid en eventuell seger? Trots att chaufför var fixad blev det inte riktigt som vi tänkt oss. Man skulle kanske kunna säga att chauffören inte längre var chaufför när det vankades slutminuter.
Mitt främsta minne härrör sig inte från den sjätte finalmatchen, faktiskt inte ens från finalserien. Kuusela, Krizan, Timander och de andra får ursäkta – kapten Svartvadets inverkan på vändningen mot Timrå är det som kommer att etsa sig fast starkast. Att som kapten kliva in i omklädningsrummet inför stundande förlängning, i avgörande matchen, mot värsta rivalerna, och varna sina lagkamrater att ”om ni har tänkt avgöra det där, får ni snabba er. För annars gör jag det”.
Epilogen på söndagen var att jag skulle skriva på ett anställningsavtal (och nej, jag vet inte varför chefen bestämt sig för en söndag som deadline). Hur som helst svängde han förbi med avtalet och jag mötte upp iförd flip-flops, boardshorts, svarta solbrillor och givetvis iförd matchtröjan. Succé.
