Krönika: En hockeyälskares systers uppoffringar
Jag är den första till att erkänna att jag föredrar att sitta hemma i värmen med en kopp te istället för att stå frusen och blöt i mörkret utanför Gavlerinken för att vänta in hockeyspelare. Men ibland måste en hockeyälskares syster ge med sig, så att hennes lillebror, Jimmie, får ett leende på läpparna.
Det var säsongen 04/05 när Elitserien var fullproppad med NHL-spelare som ville ha högre löner och det var match mellan Brynäs och Modo i Gavlerinken. Jag tänkte att hockey kan vara roligt, speciellt nu när det är så många duktiga spelare hemma och lirar. Så jag bokade biljetter åt mig, Jimmie och en till av våra bröder. Laddade med kamera, block och penna tog vi mors bil in till Gavlerinken för att se lite skönlir. Jag minns matchen som spännande, men hockeyarenan som kall. Vi köpte traditionsenligt varmkorv i pausen och behöll våra matchprogram som minnen. Efter slutsignalen och vinst för Brynäs drog vi oss ut till spelarbussarna för att vänta på Modo-spelarna. De verkade inte ha bråttom ut från omklädningsrummen, så mina sneakers började ta in vatten eftersom det givetvis var slaskigt och regnigt just denna kväll. När det till slut började trilla ut hockeyspelare genom dörren, så blev denna storasyster förvirrad. Vem ska vi haffa och vem är viktig för Jimmie?? Det var bara att följa efter honom som en svans med kameran i högsta hugg, redo att knäppa kort på diverse spelare. Efter att vi hade lyckats med att få de första autograferna upptäckte vi att pennan började strejka, så det var någon autograf som blev halv. Vi fick nog bara förnamnet, så det var till att börja ragga penna bland de andra smågrabbarna. Vi hängde på en snäll liten grabb och fick låna hans penna samtidigt som jag försökte få liv i vår bläckpenna. Jag försökte med alla tricks som jag kunde och till slut gav den med sig och gav lite färg. Så vi fortsatte vår jakt.
Till slut öppnades dörren och alla smågrabbarna flockades i en ivrig ring runt Tommy Salo. Eftersom han har finska rötter precis som vi, så kunde vi bara inte missa att få hans autograf. Jag harklade mig lite och frågade om det var okej att ta ett kort på honom tillsammans med min bror. Det var inga problem, så ”snabbt fram, brorsan” och klick-klick. En stolt Jimmie är förevigad bredvid Salo. Så, en avklarad. Honom kände jag faktiskt igen. Sen var det bara att vänta en stund, för han den store måste givetvis få komma ut när han vill och när han till slut kom ut, ja då var det nog bara en autograf som alla smågrabbar suktade efter. Peter ”den store” Forsberg. En av Jimmies favoritspelare. Den här missar vi inte tänkte jag, så vi skyndade oss fram och än en gång harklade storasyster sig lite. Klick-klick, så hade vi även Foppa förevigad. Jag tackade artigt och tänkte att nu, nu kan vi väl äntligen gå till bilen. Vid det här laget var tårna som stelna isbitar som hallucinerade om bubblande varmt vatten. Jag undrade lite smått över hur jag skulle klara av att koppla, gasa och bromsa oss hem med mina isklumpar till fötter.
Men ändå, trots en genomfrusen kropp och stela tår och fingrar, så blev även hockeyälskarens storasyster nöjd. För en stolt lillebror förevigad på bild bredvid Salo och Foppa – kom igen, det kan man väl offra några tår för?
