Krönika: Att tvivla på sin tro
Det är en märklig och mäktig känsla. Den kastar omkull allt du trott på och allt du levt ditt liv efter. Du måste börja om och se på världen med nya ögon. Du tvingas fråga dig om det alltid varit på det viset och om alla andra trott samma sak som du. Du skrattar och gråter. Du förlorar och vinner. För när du har en tro, en åsikt gjuten i sten, krävs det något omvälvande för att den ska förändras.
Född och uppvuxen, till största delen i alla fall, i Ö-vik klappar hjärtat för Modo. Så är det bara. När folk frågar mig om alla MÅSTE hålla på Modo i Ö-vik säger jag alltid:
- Nej, man måste inte. Men man gör det.
Det finns inte många städer i Sverige där hjärtat klappar så hårt för en enda klubb som i Örnsköldsvik. Skellefteå kanske kan komma i närheten. Ö-vik står och, allt som oftast, faller med Modo. Snacket på fikarasterna domineras helt av Modo och lokaltidningen fick nog tänka länge då de tvingades välja mellan Modos sommarträning och Zlatans klackmål mot Italien i VM 2006.
Det är därför inte så konstigt att det uppkommer myter, teorier och åsikter om just Modo i Ö-vik. Det kan gälla små saker som hur Werners knopp egentligen är lindad och vilken bil Timmy kör och, kanske viktigare, varför. Men det kan också gälla viktiga, livsavgörande saker.
En sådan sak som påverkat oss i Ö-vik var en enorm tilltro till de NHL-stjärnor som Modo skickat över till Nordamerika. Anförda av Foppa, Näslund och Sedinarna var de högre än oss andra. De var för bra och för goda för att ens fundera på att återvända till Modo. Men skulle de göra det så skulle Modo vinna SM-guld utan att ens behöva ta av skydden från skridskorna. Frågan var nästan om det var värt mödan för de andra lagen att ställa upp, eller om SM-bucklan skulle skjutsas till Kempehallen direkt i augusti.
En annan sådan sak som vi trott på var det ofrånkomliga faktumet att Modo alltid, alltid förlorar SM-finaler. Ingen i staden under 30 år hade sett Modo vinna en SM-final. Men vi hade sett förluster som inträffade hur bra Modo var och hur heta deras spelare än var. Peter Forsberg hade kunnat flytta berg, tvinga solen att gå upp i väster och vinna Melodifestivalen 1994, men inte kunde Malmö besegras. Tvillingarna Sedin såg ut som om de spelade mot juniorer men likaså kunde Ove Molin (det värker i mina fingrar av att skriva namnet) sätta pucken i ett öppet mål och ta bucklan till Gävle.
Men så skulle vår tro testas. 2004/2005 stängde NHL ner och Elitserien fick stifta bekantskap med Hossa, Chara och Souray. Modo gjorde det alla i Ö-vik drömt om i åratal. De tog hem sina egna och fick Tommy Salo på köpet. Nu skulle de spela av serien snabbt och krossa allt i deras väg. Tränare behövdes också och man tog in Stor-Foppa för att göra det ännu mer hemtamt för stjärnorna som kom tillbaka. Modo hade rustat klart och torget förbereddes för guldfest. Men att säga att det gick grus i maskineriet är som att säga att kriget i Irak har gått lite sådär. När Färjestad gratulerade varandra efter segern i kvartsfinalen var Ö-vik lamslaget. Vad hände? Det var ju inte så här det skulle gå till. Sen Markus Näslund stack över till Pittsburgh för lite farmalagshockey har det varit en SANNING i Ö-vik, inte en åsikt, att Modo vinner SM-guld med NHL-spelarna. Hela världen vändes upp och ner.
Våren 2007 var det åter dags för oss Ö-viksbor att få vår värld upp-och-nedvänd. Harald Lückner coachade sitt Modo till slutspel. Det första slutspelet i Modos nya hockeytempel, Swedbank Arena. Ärkerivalerna Timrå i första omgången och vilken omgång det blev. Klart den mest sevärda av slutspelets duster. När Per Svartvadet snubblade in pucken som skickade Timrå på tidig semester visste jublet bland oss inga gränser. Men vi visste att det inte var någon långvarig glädje. Vi visste ju att det bara var ett steg närmare en final som i in tur bara kunde medföra en sak. Förlust. Så var det bara.
HV71 bjöd också upp till en lång dans och inte förrän efter den sjunde matchen kunde Ö-viksborna pusta ut framför sina tv-apparater. Men nog var det en och annan som muttrade att nu var det roliga slut. Nu hade vi ju bara en finalförlust mot starka Linköping att se fram emot. Men visst skulle det bli kul att se Modo ett par matcher till.
Och sen hände det. Ni vet ju hur det gick till Krizan gav ny innebörd till uttrycket ”spika igen” och Kuusela blev stadshjälte på rekordtid. När den sjätte matchen skulle spelas var vi många som inte vågade, eller ens kunde, hoppas på seger. Modo vinner inte sina finaler. Så är det bara.
När då slutsignalen ljöd och Ångermanland brast ut i guldvrål var vår värld än en gång vänd upp och ner. Det var en omvälvande sekund. Modo kunde vinna! Och Modo hade gjort det!
Vad ska vi nu tro på i Örnsköldsvik? Foppas återkomst kanske? Ett sista försök att ta hem ett SM-guld till troféskåpet? En chans att spela med Näslund och Sundström igen?
Ni får tro vad ni vill. Jag vet i alla fall vad jag kommer tro på under den här säsongen:
Modo KAN INTE vinna två år i rad.
Vad väntar ni på Modo? Vänd min värld upp-och-ned!
