Veckans Legend: Jan ”X:et” Erixon

Jan ”X:et” Erixon är kanske inte en av de mest välkända hockeyspelarna för den nya generationen hockeyintresserade. Men den Skellefteåfostrade anfallaren var en av NHL:s bästa defensiva forwards under tio års tid. – Jag spelade alltid mot motståndarnas bästa spelare, berättar Janne.

Den svenska invasionen i NHL började först under 90-talet, men innan dess hade flera svenskar redan satt sina avtryck i Nordamerika. Börje Salming är kanske den mest välkända – men Jan Erixon bör uppmärksammas för det uppoffrande och framgångsrika spel han bidrog med till New York Rangers under tio års tid.
   Den Skellefteåfostrade anfallaren föddes 1962, men ishockeyn var inte det självklara valet när han växte upp i Norrland.
   – Jag började ju spela ishockey i Björnligan här i Skellefteå, men jag höll samtidigt på med tävlingscyklande, tävlingssimmade, längdskidåkning och andra konditionssporter. Det gick så bra i ishockeyn och jag fick lite framgångar där, och därför blev det att jag fortsatte, men jag tror att jag hade stor nytta av att ha hållit på med de andra tuffa idrotterna, berättar Jan som satte sina första avtryck i den svenska ishockeyn under början av 80-talet.

Erixon var med och vann JVM med juniorkronorna 1981 – Sveriges enda guld i den turneringen – och spelade samma år Canada Cup med stora landslaget. Den dåvarande 19-åringen var redan då etablerad i Elitserien och på våren 1981 blev han också listad av New York Rangers.
   – Det var verkligen roligt det året, för jag vann JVM med Sverige och vann JSM-guld med Skellefteå. I JVM hade vi ett riktigt bra lag och jag tror att vi gick så bra för att vi hade så många spelare som redan då var drivande i Elitserien där de fick spela mycket, också i viktiga spelformer som numerärt över- och underläge. Det är det som jag tror är det tuffa nu förtiden, de som ska vara dominerande i JVM får för lite istid i Elitserien, säger Jan som stannade i Elitserien ytterligare två år trots locktoner från andra sidan Atlanten.
   – Det var nyttigt och bra att jag stannade. Jag hade chansen att åka över till NHL ett år tidigare än jag gjorde men jag valde att stanna hemma, och det var jag glad över i efterhand.

NHL då var inte lika välkänt på svensk mark som NHL är idag, och Erixon lämnade Skellefteå, Norrland och Sverige för att testa på äventyret i metropolen New York med spänning.
   – Man visste inte så mycket om NHL som killarna vet idag med tanke på allt som visas på TV. Jag hörde med några spelare som varit över om hur det var, och man hade väl tur som blev listad i den andra rundan för ju högre upp du blir listad, desto fler chanser får man.

En av NHL:s bästa defensiva forwards

Chansen fick han också direkt, och något spel i farmarlaget var det aldrig tal om.
   – Jag hade tur att slippa farmarligan. Jag fick vara i NHL hela tiden, och fick också spela mycket, berättar Erixon som också hade god hjälp av ett koppel svenskar under sina första år på andra sidan Atlanten.
   – Anders Hedberg var ju laget när jag kom. Han var kraftigt etablerad om man säger så, och var en ruggigt bra person. Han tog hand om mig när jag kom det, och gjorde allt enormt mycket lättare. Jag kom över samtidigt som Peter Sundström, och Hedberg och Kent-Erik Andersson fanns redan i laget, och efter en säsong kom Tomas Sandström, så vi var ganska många svenskar i laget vilket underlättade en hel del.

Sammanlagt blev det tio år i NHL – samtliga i New York Rangers – och Jan Erixon växte fram som en av ligans bästa defensiva forwards. 1988 blev han nominerad till Selke Trophy som ligans bäste defensive forward vilket är ett erkännande av högsta kaliber, och han fick alltid mycket istid och spelade mot motståndarnas bästa spelare.
   – Jag fick ju spela en hel del mot de andra lagens bästa spelare och fick mycket istid eftersom motståndarnas stjärnor spelade mycket, berättar Jan och beskriver sig själv. 
   – Jag var väl en hårt arbetande tvåvägsspelare. Hemma i Sverige producerade jag en hel del, men när jag kom till NHL hamnade jag i en defensiv roll. De placerar ju spelare antingen i en offensiv eller defensiv roll, och jag hamnade i den senare kategorin och fick döda mycket utvisningar. I den rollen kan man inte ta för många chansningar framåt med passningar och dylikt, utan man försökte hålla i pucken och inte chansspela. Därför blev det inte så mycket poäng, men man fick mycket istid och beröm för sin lojalitet, fortsätter Jan som tycker att rollen passade honom bra.
    – Ja, det tycker jag. I och med att jag var bra tränad så hade jag ruggigt bra kondition och var stark på isen. Jag läste spelet hyfsat, så den defensiva rollen passade mig mycket bra.

Erixon spelade också i NHL under det målglada 80-talet när Wayne Gretzky och Mario Lemieux härjade som bäst i ligan.
   – I och med att vi var i samma division och spelade mer mot Mario Lemieux än Wayne Gretzky så håller jag Lemieux som lite bättre. Han var större, starkare och hade en bättre räckvidd men samma spelsinne som Gretzky, men det går ju inte heller att snacka bort vad Gretzky gjort.
    – Lemieux lurade mig ofta, men han lurade nog alla, men jag lyckades hålla ner honom några gånger, säger Janne och skrattar.

Ryggen sade stopp

Ett tecken på hur uppskattad Erixon var bevisas också av att han fick stanna i New York Rangers i hela sin karriär, och under tio år i New York blev det sammanlagt 556 matcher och 216 poäng.
   – Jag var lyckligt lottad som fick stanna i samma lag hela NHL-karriären. I NHL väljer du ju inte själv, utan det är ju klubben. Antingen var jag väl så dålig att ingen ville ha mig, eller så gjorde jag något vettigt, säger Janne och skrattar, och faktum är att han själv blev upphovet till en pokal i klubben.
   – Det var Phil Esposito som ville göra något för mig då han tyckte att jag gjorde så bra ifrån mig, och gjorde mycket skitjobb utan att få uppmärksamhet för det. Därför införde han Steven McDonald Extra Effort Award som skulle gå till ”den polis som blivit skjuten i tjänsten”. Jag fick det priset första året, och jag fick en stor pokal och en bil så det var läckert.
   – Två säsonger efteråt fick jag priset igen, och då var det fansen som röstade fram vem som skulle vinna, och det var självklart en ära.

Snöpligt nog så vann New York Rangers Stanley Cup 1994, en säsong efter att trotjänaren Jan Erixon lämnat klubben. Men det var inget självvalt beslut, och hade han fått bestämma hade han spelat fler säsonger i klubben.
   – Jag fick erbjudande om att stanna och allting, men det var ryggen som sade stopp så det var inte mycket att säga om. Jag åkte hem till Sverige och försökte spela, men det gick inte, och jag opererade ryggen och kunde bara gilla läget, och Stanley Cup var inget jag kunde gräma mig över, berättar Janne
   – Det var ryggen som gjorde att jag avslutade karriären, annars hade jag nog fortsatt några år till.

Idag är Erixon aktiv som juniortränare i Skellefteå, samt delaktig i hockeyhögstadiet i staden. Det är en roll som han stortrivs med, men en större tränarkarriär finns i baktankarna.
   – Visst finns ambitioner om att bli tränare på en högre nivå, men man får se vad som händer, och jag trivs oerhört bra med det jag gör just nu. Det är något bra på gång i Skellefteås juniororganisation och det känns inspirerande.
   Jan ”X:et” Erixon var själv en extrem talang, men som en av Sveriges framgångsrikaste defensiva forwards i NHL är han inte speciellt välkänd i de nya unga hockeykretsarna, trots att han förtjänar uppmärksamhet.
   Kanske kommer historien om Jan Erixon berättas när han en dag tar steget in som tränare i Elitserien. Det kan nämligen ske förr eller senare.  

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2007-12-07 17:15:00