Två SM-guld, två olika världar
år är lång tid, drygt ett kvarts sekel, och att mycket förändrats sedan 1979 är ingen överdrift" skriver The Hearts Mikael Uhlin. Han tar oss tillbaka till guldåret 1979 och skriver om de milsvida skillnaderna mellan då och nu - två helt skilda världar.
Den 14 april 2007 kom äntligen Modos andra SM-guld. I drygt 28 år hade vi väntat, ända sedan det första guldet bärgades den 27 mars 1979. Den gången var jag 15½ år, gick i nian på Geneskolan och såg den avgörande finalen hemma på TV med min pappa och mina bröder. I april 2007 var jag skild trebarnspappa med vuxna eller nästan vuxna döttrar – 21, 19 och 14 år gamla. Den avgörande finalen såg jag med yngsta dottern och ett obestämt antal andra euforiska modoiter på storbildsskärm i entréhallen på Swedbank Arena. 28 år är lång tid, drygt ett kvarts sekel, och att mycket förändrats sedan 1979 är ingen överdrift.
På den tiden var slutspelet en relativt kort historia. Fyra lag gjorde upp om SM-bucklan, först till två segrar i såväl semifinaler som finaler. Modo hade vunnit serien relativt överlägset med 53 poäng på de 36 matcherna, 9 poäng före tvåan Färjestad och 11 poäng före trean Djurgården och fyran Leksand. I semifinal fick Modo möta Leksand - och höll omgående på att bli utslagna! Man förlorade första matchen hemma med 1-4, låg i andra matchen i Leksand under med 1-0 efter två perioder men vände till 4-3 och hämtade sedan upp 0-3 till 5-3 i den avgörande matchen (som spelades i Stockholm). Djurgården hade under tiden slagit ut Färjestad med 4-5, 5-1 och 5-1, och nu väntade final mot Modo.
På den här tiden gällde inte att bäst placerade lag fick några fördelar i slutspelet, exempelvis avgörande match på hemmaplan. I stället lottades spelordningen och Modo fick börja borta. Där gick man på pumpen med 6-4 och det var dax för hemmamatch i Kempis. Även här var det tungt ett tag när Modo låg under med 1-3. Arne Grunander, dåvarande ordförande i hockeyförbundet (och inbiten djurgårdare!), sågs bärande på bucklan i periodpausen men buades ut av Kempis-publiken. Och det hjälpte! Modo vände och vann med 6-4. En kvällstidning fick till en fiffig rubrik: ”6-4, 4-6, tiebreak”, för nu väntade tredje och avgörande match - i Scandinavium i Göteborg! Att djurgårdarna därigenom fick ett övertag på läktaren är ingen överdrift. Lotten bestämde även att Djurgården skulle få spela i sina ordinarie blå dräkter medan Modo fick använda det vita reservstället. Återigen inga fördelar för seriesegrarna.
Och det började illa igen. Djurgården ledde med både 1-0 och 2-1 innan Modo påbörjade vändningen och i slutet av andra perioden tagit ledningen med 4-2. Det ville sig dock inte bättre än att ex-modoiten Håkan Dahllöf lyckades reducera till 3-4 i andra periodens sista sekund. Domare Lars Henriksson intervjuades i pausen och förklarade med onödig glädje att det hade återstått en tiondels sekund och målet således var korrekt. Pausen blev en nervpärs och kändes oändlig. När spelet äntligen kom igång gick dock proppen ur rejält och Modo började skyffla in mål. När krutröken skingrats stod det 8-3 och Modos första guld var bärgat.
Vad hände då? Guldhjälmar och högtidlig prisutdelning? Nä, inte alls! Traditionen med guldhjälmar kom betydligt senare och vad gäller det högtidliga invaderades isen av publiken, de flesta djurgårdare, kort efter slutsignalen. Prisutdelningen TV-filmades dessutom snett bakifrån (!) och Grunanders mumlande hördes nätt och jämnt genom TV-kommentatorernas mikrofoner. TV-kommentatorerna, ja. I det fallet har inget ändrats, för redan då var det Arne Hegerfors som kommenterade med Virus Lindberg som bisittare. Däremot var den avgörande finalen den enda slutspelsmatch som sändes i TV. Och knappt det, eftersom man gick in först från och med andra perioden. Med risk för att låta tjatig var mediasituationen om möjligt ännu mer olik nutidens än nånting annat. Ett TV-bolag fanns det och de sände i två kanaler. Inga elitseriematcher, inga NHL-matcher. Den första Canada Cup-turneringen – som hade spelats hösten 1976 – var det första riktiga tillfället för de flesta ”vanliga” hockeyintresserade i Sverige att se NHL-stjärnorna. Den hockey som visades begränsades till VM, Izvestija-turneringen samt enstaka träningsmatcher med Tre kronor. Och så en stympad, avgörande SM-final!
Och vad hände i Övik efter slutsignalen? Ja, om jag inte minns fel så dansade jag och mina bröder omkring en del på övervåningen i villan, och jag tror att även pappa svävade på moln. Utan att veta gissar jag att liknande scener utspelades runtom i Nolaskogs. Däremot förekom inga spontana samlingar på torget eller i örnfontänen. Det finns nog flera förklaringar till det. 1979 fanns ingen tradition med stora, spontana firanden. Inga VM-guld i hockey eller VM-brons i fotboll att falla tillbaka på. Ja, vi hade väl i och för sig ett hockeyguld från 1962 och ett fotbollssilver från 1958, men 1979 kändes dessa händelser ungefär lika avlägsna som Gustav Vasas tronbestigning.
Den 27 mars 1979 var en tisdag, och snön täckte Örnsköldsviks kommun. Ingen dansade på torget, ingen sprang omkring i replikor av den enkla anledningen att såna ännu inte fanns att köpa. Jag minns inte heller några större glädjeyttringar nästa dag på skolan. Niondeklassare var coola och behärskade på den tiden...
Det var inte heller så att spelarna i Modo flög hem samma kväll. De stannade på hotell i Göteborg och det var där segerbanketten hölls. Och hockey-VM väntade så dagen efter åkte Tommy Sandlin – som förutom att vara Modo-tränare även var förbundskapten – tillsammans med sex nyblivna svenska mästare till VM-lägret i Stockholm. VM i Moskva började 14 april och före det hann Tre kronor spela fem träningsmatcher i Stockholm, Prag och Göteborg! Det var alltså bara delar av Modo som kom hem till Övik den 28 mars och då bjöds på middag på Statt av kommunen.
Till slut blev det dock guldfirande i Övik. Det skedde efter VM, lördagen den 12 maj, i ett speciellt evenemang arrangerat av Modo, ÖA, Statt och Köpmannaföreningen. Spelarna gick omkring i stadens butiker, pratade med fans och skrev autografer. De ställde sig även på Torgets dåvarande scen där de intervjuades av Henning Lundström samt fick ta emot folkets jubel.
Vad man minns i övrigt efter det första guldet är att det infann sig nån slags mättnad i laget. Lagets stomme bestod av spelare som Per Lundkvist, Ulf Thors, Robert Frestadius, Assar Lundgren, Jan Nyman och Lars Molin, och de hade spelat tillsammans under större delen av 70-talet. För de flesta blev SM-guldet karriärens höjdpunkt. Att bli proffs var fortfarande något som bara de bästa kunde hoppas på. Från SM-laget kom tre spelare att bli proffs – Molin, falu-talangen Tomas Jonsson och finske Mikko Leinonen. De andra verkade som sagt mätta. Säsongen efter guldet, 1979-80, fanns Molin och Jonsson fortfarande kvar i laget och den enda betydande skillnaden var att Leinonen bytts ut mot Kirunas Mikael Andersson. Trots det hamnade Modo på åttonde plats vilket då – med bara fyra lag till slutspel och kval om man blev nia – var en stor besvikelse.
Omständigheterna kring det andra guldet var på många sätt annorlunda men om det finns nånting att lära av historien är det att se upp för guldets mättande effekt.
Mer Modohistoria signerad Mikael Uhlin hittar du på hemsidan Mod & hjärta.
