Krönika: Jävla svin intog Borgen
Tre bussar fulla av Färjestadssupportrar kom till Göteborg och Frölundaborg på lördagen. En lokal supporterpolis i Göteborg hade fruktat storbråk och i media gett somliga av resenärerna epitetet ”jävla svin”. Med nämnde polis på beordrad soffaudiens fick istället hemmapubliken i Frölundaborg draghjälp av bortaklacken för att skapa feststämning på läktaren.
Klockan tolv på förmiddagen rullade en av bussarna in på järnvägsstationen i Karlstad för att plocka upp de sista resenärerna som skulle med på resan. Stämningen var god, en blandning av jävlar anamma inför vad som skulle åstadkommas på läktaren och nervositet för vad som skulle åstadkommas på isen. En sak var säker, man var fast beslutna att göra sitt yttersta för att stötta sitt lag i en arena beryktad för sin atmosfär och det helvete som ett bortalag får genomleva där.
Vilken typ av mottagande som väntade i Göteborg var oklart efter den ovan nämnda och väldigt olyckliga artikel som publicerats i den värmländska tidningen NWT. Hur skulle polisen bemöta fansen, hur skulle lokala personer ur begåvningsreserven ha tolkat budskapet och hur skulle den generella uppfattningen av personerna som befolkade bortasektionen vara?
Bussen studsade fram till Frölundaborg
Väl framme i Göteborg, vid den lokala pub där de tillresta skulle ladda upp inför matchen var det en uniformsklädd välkomstkommité som väntade fansen. Det var dock en lättsam stämning som genomsyrade hela uppladdningen och poliserna fruktade inte några som helst problem under kvällen. Man tog sig istället tid att prata med de tillresta, diskutera matchen och spelares dagsform. Polisens bemötande var alltså i det närmaste klanderfritt och jag är tämligen säker på att deras bild av fansen var precis densamma.
Med poliser både bakom, framför och på sidorna rullade bussen vidare mot ”borgen” för match. Bussen mer studsade än rullade den kilometer som skiljer puben från hallen då alla utom chauffören hoppade i takt med sången. Stämningen var på topp med bråk och stökigheter lika avlägsna som den polis som ropat ”varg” någon dag tidigare.
Det flöt på bra på plats, fansen kom in till arenan utan stökigheter och snart kunde sången och hoppandet från bussen dra igång inne på arenan. Stämningen höjdes med en stor dos stolthet blandat med en del provokationer mot hemmafansen, något som även triggade igång stoltheten hos de sistnämnda.
Grytan kokade, bortaklacken sjöng, hemmapubliken hejade
Att bua ut bortaklacken som man tidigare gjort med framgång i kvartsfinal 1 var inte lönt för hemmapubliken på lördagen. De 170 tillresta hade större planer än att låta en snabbt avtagande visselkonsert sänka dem och det insåg de flesta i hallen tidigt. Det var sång, hoppande och flaggviftande under större delen av matchen från den lilla sektion som tilldelats de grönvitfrälsta, något som retade upp vissa (notera vissa) av de som ville ha ensamrätt på hejandet till Frölundasupportrarna. Detta är dock, i mina ögon, en naturlig del i de känslor som hör till när man följer ett lag. I ett känslopaket följer inte bara, trots att vissa tycks tro det, kärlek till de egna även om detta naturligtvis är kärleken som är grundläggande för supporterskapet.
Den fruktade grytan Frölundaborg då? Ja, vissa ville definitivt avskriva dess rykte när den tunga hemresan påbörjats. Jag vill dock inte dra så stora paralleller. Alla lag har olika karaktär på sin publik och för Frölundas del har man ett sällan skådat engagemang bland gemene man på sittplats. Därför kan man skapa ett stundtals enormt tryck med enkla arrangemang som samstämmiga applådåskor eller sin patenterade ”Frööölundaa”. I en mindre hall som detta så växer denna ljudkuliss än mer och lämnar en 170 man stark bortaklack chanslösa. Däremot är det svårt att samordna dessa tusentals hejavilliga personer under längre perioder, särskilt i stunder av motgång. Mest förvånande är dock att hemmapubliken var i det närmaste knäpptysta under slutskedet av matchen trots att man höll på att förnedra sina motståndare på isen. Däremot sjöng fansen på bortastå konstant under denna period, det var vid denna tidpunkt så att det inte fanns något på läktaren som skvallrade om att det var hemmalaget som var de överlägsna vinnarna.
Strulande alkolås kunde strandsatt resenärerna i Göteborg
Sången från bortasupportrarna tystnade inte förrän långt efter matchen avslutats. Spelarna var duschade, de indianbeklädda som befolkat övriga delar av läktaren hade lämnat arenan och Rickard Wallin hade hunnit ut från omklädningsrummet för att applådera klacken en ytterligare gång innan man slutligen fick röra sig mot utgången. Hemresan skulle påbörjas strax därefter, det var bara busschaufförens problem med bussens alkolås som fördröjde det hela något. Nej, han var inte full.