Veckans Legend: Tomas Sandström

Målskytten och motståndarpesten Tomas Sandström är en av de mest framgångsrika svenskarna spelarna som spelat i NHL. Men på hemmaplan är han mest ihågkommen för det fantastiska 2-2-målet mot Sovjet 1987 som innebar att Tre Kronor vann sitt första VM-guld på 25 år. – Vi visade att man kunde vinna över de stora giganterna i hockeyvärlden, säger Tomas.

Tomas Sandström är en av de mest framgångsrika svenskarna som någonsin har spelat i NHL. Bakom legendtrion Mats Sundin, Nicklas Lidström och Peter Forsberg är han den svensk som gjort flest poäng i NHL, och bara Sundin har nätat fler gånger än de 394 mål som Sandström noterade.
    För den svenska publiken är Sandström dock för evigt förknippad med det svenska VM-guld som bärgades 1987. 2-2-målet mot Sovjet är en klassiker där pucken gick som på ett pärlband mellan de svenska spelarna innan Håkan Loob kunde frispela Tomas Sandström som lade in pucken i tom bur.
    – Det var ett roligt VM. Det var ju lite turbulent innan om vi skulle gå till slutspel eller inte, men när vi väl tog oss dit så gjorde vi ju det riktigt bra. Vi spelade 3-3 mot Tjeckien, 2-2 mot Sovjet och sedan 9-0 mot Kanada, berättar Tomas bara inte kunde missa att göra 2-2-målet mot Sovjet som sedermera skulle visa sig vara ett guldmål.
    – Nej, jag hann inte tänka utan det var bara att peta in pucken, fortsätter Tomas som därmed spelade hem Tre Kronors första VM-guld på 25 år.
    – Det var en trend som bröts där och vi hade det maximala flytet. Vi visade att man kunde vinna över de stora giganterna i hockeyvärlden.

Vägen mot guldet inleddes 1964 då Tomas föddes i finska Jakobstad innan han flyttade till Sverige och Fagersta där han fick sin hockeyuppfostran. 1982 flyttade han till Brynäs och blev som 18-åring elitseriespelare.
    – Det var ju antingen Leksand eller Brynäs som gällde på den tiden. Brynäs hörde av sig och jag och brorsan flyttade dit, och klubben genomgick en generationsväxlig precis då när de gamla rävarna började lägga av så de behövde lite nytt blod. Man kände att man hade stor chans att få speltid, och det fick man ju också, berättar Tomas som snabbt etablerade sig och redan som 19-åring blev han landslagsman.
    – Man ska ju ha det rätta flytet, och jag hade ju turen att få spela med bra spelare och jag hade en tränare som gillade mig. Sedan flöt det bara på. 1984 var det ju både Canada Cup och OS, och jag vet inte riktigt varför jag kom med i trupperna men jag var kanske en spelare som kom in som ung och hungrig bland de meriterade NHL-proffsen. Jag bara gick in och körde helt enkelt, berättar Tomas.

Efter fina insatser i Brynäs och landslaget beslutade sig Sandström 19 år gammal för att – med blott två elitseriesäsonger i ryggen – flytta till NHL och New York Rangers som 1982 tingat svensken i den andra rundan, som den 36:e spelaren totalt.
    – Jag hade ju varit två år i Brynäs då och det hade gått bra. Drömmen för alla som håller på är ju faktiskt att spela i NHL. Jag visste att jag var ung när jag stack, men jag ville testa och se hur det var. Jag var väldigt sugen. Min tanke var att åka över och testa, så hade man provat på det i alla fall, berättar Tomas som direkt tog en ordinarie tröja, och som under sin första säsong svarade för 29 mål och 59 poäng på 74 matcher.
    – Jag kom till ett lite äldre lag som hade en generationsväxling, och jag kom in laget direkt. Anders Hedberg var ju där och ledde mig på rätt väg också, och det betydde ju mycket, fortsätter Tomas som också blev lagkamrat med Peter Sundström och Jan Erixon.
   
Småful spelare

Just svenskarna betydde en hel del för acklimatiseringen.
    – Jag bodde med svenskarna det första året och de hade ju varit där några år, så det hade jag nytta av och vi hjälpte varandra. Om man såg runt i ligan då så fanns det inte så många svenskar. Idag är det helt annorlunda, och européer möts också med en helt annan respekt jämfört med hur det var då. De behöver inte slåss för att lyckas, utan de får ju samma förutsättningar, berättar Tomas.
    – Man ska veta hur mycket Börje Salming faktiskt betydde för oss svenskar, han satte en ribba och visade att européer kan spela tufft, och att de inte viker ner sig. Vi har honom att tacka för mycket, fortsätter Tomas som själv fick uppleva hur tufft det var i NHL.
    – Visst var det tufft, men det var bara att bita ihop.

Och bet ihop gjorde han verkligen, och under åren i NHL levererade han inte bara en strid ström av poäng, han gjorde sig också känd som en tung, tuff och orädd anfallare som gjorde allt för att pucken skulle in i mål.
    – Jag var en spelare som klarade av det mesta, det tyckte jag själv i alla fall. Sedan hade jag ju en fördel av att få spela med väldigt bra spelare. I Los Angeles spelade jag ju till exempel med Wayne Gretzky i fyra år, och i Pittsburgh spelade jag ett tag med Mario Lemieux. Det är ju inga dåliga spelare precis, säger Tomas som har svårt att rangordna legenderna.
    – Det där är en svår fråga. Jag måste nog ändå säga Gretzky. Lemieux kunde ju ta pucken och dra fem man och göra mål. Det gjorde inte Gretzky som var liten, men han hade verkligen ett fantastiskt spelsinne och kunde lyfta ett helt lag. Gretzky var snäppet vassare tycker jag, säger Tomas som under karriären bland annat omnämndes som en småful spelare i NHL.
    – Småful måste man ju vara, och det var man tvungen att vara för att överleva i NHL. Jag och Uffe Samuelsson fick mycket skit för det där, men jag tycker inte att vi var fulare än några andra. Men folk får ju tycka vad de vill, fortsätter Tomas som håller med om att det kan ha att göra med att han är europé och spelade kanadensiskt.
    – Kanske var det lite så. Jag och Uffe var ju en blandning av européer och kanadensare som spelade fult men som inte kastade handskarna. Jag kastade handskarna några gånger men det insåg man ju ganska snabbt att det inte blir många matcher spelade om man ska slåss hela tiden, så det lades ner ganska snabbt.

1987 vanns VM-guld, tio år senare vann Sandström Stanley Cup.
    Säsongen inleddes i Pittsburgh, men högerforwarden blev sedermera bortbytt till Detroit där han fick vara med om att gå hela vägen.
    – Det var ju kul att komma till Detroit. Pittsburgh var ju ett bra lag, men hade ekonomiska problem, och då kom jag till Detroit och det var ju fantastiskt. De hade varit i final året innan men förlorat, berättar Tomas som blev en viktig pusselbit som veteran i Detroit.
    – Det är det som alla drömmer om, att komma till ett lag som har chansen att vinna Stanley Cup. Jag hade turen att komma till ett lag som kunde vinna. Stundtals under åren där borta så tvivlade man ju på att man skulle få chansen att vinna, men det fick jag till slut. Detroit var en bra organisation, fortsätter Tomas.

Elitserien måste lära av NHL

Efter Detroit blev det två säsonger i Anaheim innan Sandström valde att flytta hem till Sverige. Då hade svensken levererat 394 mål, 857 poäng och 1193 utvisningsminuter på 983 NHL-matcher.
    Därtill kan läggas 81 poäng på 139 slutspelsmatcher.
    – Jag bodde ju där i 15 år och man vill ju spela i den bästa ligan, så är det ju bara, berättar Tomas som trivdes på de små rinkarna.
    – Jo, visst var det så. Systemet att spela på små rinkar är roligare för fansen också för det händer mer, och jag tycker det är synd att man inte kan göra det i Sverige. Man borde ta mer ingredienser från NHL, fortsätter Tomas.
    – Om du går och tittar på en match i Elitserien och ingenting händer, då går man hem och säger att de här välbetalda killarna kämpade inte alls och ifrågasätter varför man ska lägga massa pengar på ishockeyn. Så tänker man. I NHL kan man se ett lag som är ganska dåligt, men som ändå kämpar och tacklar hela tiden. Då ser man i alla fall att laget kämpar, och då tror jag att man har större vilja att se fler matcher. Det är lite av skillnaden mellan Elitserien och NHL. I Elitserien blir det ofta så att lagen ställer upp och styr, vilket inte är så underhållande.

När Sandström 1999 kom hem från NHL och avslutade karriären med tre säsonger i Malmö, var han också något besviken på Elitserien.
    – Jag trodde faktiskt att Elitserien var professionellare än den var, och det var faktiskt en besvikelse. Serien har mycket att lära från NHL, säger Tomas som menar att även om hockeyn i Sverige blir mer professionell, så finns fortfarande mycket att göra.
    – Man måste ta steget fullt ut och göra som i NHL. Det känns som att klubbarna i NHL arbetar för att NHL ska bli en bra produkt, medan i Sverige jobbar alla klubbarna med att göra sig själva till en bra produkt, och drar inte med sig de andra klubbarna och serien i stort. Det känns som att det är tre eller fyra stora klubbar i Sverige som bestämmer lite över de andra på något sätt, fortsätter Tomas som menar att ett mer kollektivt tänkande inte vore fel.
    – Jag tror vi ska lära mer från NHL, för vi ska ju faktiskt skola spelare för att spela NHL. Jag tycker att vi ska ha små rinkar, och det blir ju inte minst roligare för publiken att kolla på.

Efter tre år i Malmö – med 70 poäng på 129 matcher – lade Sandström 2002 skridskorna på hyllan.
    – Jag sade när jag flyttade hem att jag spelar tre år och sedan lägger jag av, säger Tomas som menar att Malmö var ett givet val när han skulle flytta hem.
     – Jag var här under lockouten och trivdes mycket bra, så det var ett tämligen enkelt val. Säsongerna i Malmö var väl sådär, det var ganska mycket upp och ner.
    Idag är Tomas bosatt i Skanör, är delägare i ett alkolåsföretag, och vet inte om det blir någon framtid som inkluderar hockey. Några planer finns inte.
    – Det finns det väl inte egentligen. När ungarna blivit äldre kanske man kan ta upp det och försöka sig på en tränarkarriär, men vi får se vad som händer.
    Nåväl, även om han inte syns i hockeykretsar idag, så är han inte glömd.
    Tomas Sandström är, och förblir, en av de största svenska ishockeyspelarna genom tiderna.

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-06-07 09:00:00