Veckans Legend: Mikael Andersson

Han var ingen stor poängmakare, men i NHL gjorde sig Mikael Andersson känd som en defensiv specialist som alltid underkastade sig laget. Att karriären fick avslutas med ett SM-guld med Frölunda var inte mer än rätt. – Det var roligt att få avsluta på det sättet, och äntligen vinna ett guld, berättar Mikael.

Han var inte den store offensive stjärnan som avgjorde matcher med briljanta mål, eller spelaren som stal de stora rubrikerna. Men det hockeyarbete som Mikael Andersson match efter match lade ner, ingav respekt genom hela hans karriär.
    Att han därför fick avsluta karriären med ett SM-guld var inte mer än rätt. Under våren 2003 var veteranen med och spelade hem guldet till hemmaklubben Frölunda – och det satte punkt för en gedigen och händelserik karriär.
    – Man får väl vara ganska nöjd tycker jag, för man har ju fått vara med om ganska mycket. 15 år där borta i NHL, bland annat, är ju inte helt fel, säger en ödmjuk Mikael.

Den karriär som mynnade ut ett SM-guld, började och slutade också i samma klubb. Cirkeln slöts alltså när Andersson efter 15 säsonger i NHL, kom hem till Sverige år 2000 och avslutade sin aktiva spelarkarriär med tre säsonger i Frölunda.
    SM-guldet 2003 var föreningens första guld på 38 år.
    – Vi hade en bra mix i laget, och det är klart att Conny Evensson och Janne Karlsson gjorde ett strålande jobb som tränare. Vi fick ihop laget bra, och hade spelare som kunde leverera poäng kombinerat med spelare som kunde ta det defensiva ansvaret. Det klaffade som en helhet, och det var inte så att någon bröt mönstret och bara körde på, utan vi funderade som ett lag, berättar Mikael, och nämner att fantastiska målvaktsduon Henrik Lundqvist och Fredrik Norrena hade stor del i triumfen.
   – Ska man vinna måste man ha en bra målvakt – och vi hade två stycken, fortsätter Mikael som efter finalen valde att lägga skridskorna på hyllan.
   – Det var roligt att få avsluta på det sättet. Det var stort att till slut få vinna ett SM-guld.

Men karriären hade bjudit på mycket annat innan SM-guldet avslutade karriären.
    Som 18-åring 1984 valdes Andersson som den 18:e spelaren totalt, i den första rundan av NHL Entry Draft, av Buffalo Sabres och redan 1985 åkte han över till Nordamerika för att försöka slå sig in i världens bästa liga.
   – Det blev bara så. Jag blev listad ganska tidigt och fick förfrågan, och kom över ganska snabbt. Man vet ju aldrig vad som man kan hända med skador och liknande, så man ville ju inte riktigt passa på den chansen som man fick. Det var en dröm att få spela i NHL, så var det ju, berättar Mikael.

Rekordman i Tampa

De fyra första åren var inte helt lätta, och Andersson hade svårt att knipa en ordinarie tröja i Buffalo. Det blev mycket pendlande till farmarlaget Rochester Americans i AHL.
    – Ja, så var det ju. Det var mycket upp och ner, och det hjälpte väl inte att jag åkte på en ganska svår skada under mitt andra år heller, som tvingade mig att vila ganska länge. Jag hade lite otur med skador, berättar Mikael som ändå tyckte att han etablerade sig hyfsat i NHL under sina år i Buffalo.
    – Etablerade sig och etablerade sig, det är svårt att säga. Det var mycket upp och ner, visst var det så, men det beror mycket på tillfälligheter också, fortsätter Mikael som menar att han aldrig hade tanken på att åka hem till Sverige, trots pendlandet mellan NHL och AHL.
    – Det gjorde jag aldrig, några sådana tankar hade jag inte. NHL-drömmen var för stark. Man ville mäta sig med de allra bästa, och det var väl det som var drivkraften kan man säga.

Efter fyra år i Buffalo valde klubben att inte skydda Andersson i den så kallade waiverdraften, vilket innebar att vilken klubb som helst kunde överta hans kontrakt. Hartford Whalers – som senare bytte namn och idag är Carolina Hurricanes – valde att satsa på Andersson, och där lossnade det också för anfallaren.
    – När jag kom till Hartford fick jag chansen på ett helt annat sätt. Jag fick spela mer, och det är ju så, att man måste ta chansen när man får den, berättar Mikael som gjorde sin bästa säsong i NHL under sitt tredje år i organisationen då han svarade för 18 mål och 47 poäng på 74 matcher.
    – Men första säsongen var väl minst lika bra egentligen, men då åkte jag på en knäskada och spelade bara 50 matcher. Den säsongen hade jag 37 poäng, så den kunde ju ha blivit riktigt bra. Jag missade mycket av säsongen efter på grund av knäet också, så mina två första år i klubben var skadedrabbade.

Efter tre år i Hartford blev Andersson den förste Free Agenten som skrev på för nya laget Tampa Bay Lightning. Fyraårsavtalet kryddades med att Andersson blev den förste spelaren i organisationen som gjorde mål i numerärt underläge, då han nätade mot Toronto i oktober 1992.
    Senare under säsongen blev han också den första Tampa-spelaren som gjorde mål på straff.
    – Det var ju ett underbart ställe att bo på. Det var ju en klubb som i det skedet var under uppbyggnad, och det tog några år innan man etablerade sig. Vi gick till slutspel en säsong, och var bara några poäng från slutspel säsongen efter, så det blev ju bättre och bättre, berättar Mikael som gjorde sammanlagt sju säsonger i Tampa, innan han avslutade NHL-karriären i Philadelphia Flyers och New York Islanders.

NHL-veteran

Trots 15 år i NHL upplevde Andersson aldrig några större framgångar i slutspelet.
    – Nej, det hade jag inte tyvärr. Jag var väl aldrig i den situationen, och det var väl egentligen bara den enda säsongen i Philadelphia som det fanns en realistisk chans att vinna något. Men den gången skadade sig Eric Lindros, som stod på toppen av sin karriär, och det gjorde ju mycket, och det blev inget bra slutspel det heller, berättar Mikael.
    Men trots att det inte blev någon Stanley Cup, fick Andersson ändå vara med och vinna två gånger i Nordamerika. Två gånger om vann han Calder Cup – alltså slutspelet i AHL. En gång med Rochester och en gång med Springfield.
    – Det var inget som jag vill ha ogjort. Vinna är alltid roligt. Det var stort där, helt klart, och de städerna hade bra publik så det var bra drag.

Under sin sista säsong i NHL byttes Andersson bort från Philadelphia precis innan slutspelet, och hamnade istället i bottengänget New York Islanders.
    – Det var precis i slutet av säsongen, och det var ju synd att man inte fick vara kvar i Philadelphia som hade ett bra lag då också. Man gick från ett slutspelslag till ett lag utanför slutspelet, och det var väl sådär. Det är sådant som händer, och det är så vardagen ser ut där borta, berättar Mikael.
    Totalt blev det 761 NHL-matcher, och 264 poäng.

Andersson flyttade från Nordamerika samma år som han skulle fylla 34 år, och hade gjort sitt i världens bästa liga. Förutom att hamna i ett bottengäng i slutet av den sista säsongen, var det kroppen och familjen som gjorde att beslutet om hemfärd växte fram.
   – Jag hade lite problem med ryggen, och jag kände väl att det skulle bli bättre att komma hem till Sverige och inte spela så många matcher per säsong. Samtidigt fick vi vårt andra barn också, bara en vecka efter att jag blivit bortbytt till Islanders, och då kände man väl också att det var dags att åka hem. Man ville inte flänga runt för mycket med barnen, berättar Mikael.
    – Man hade ju kommit upp i åren också, och det kanske är lite större risk att man blir bortbytt då, så beslutet att åka hem växte fram på grund av många olika orsaker.

VM-guldet bästa landslagsminnet

Förutom en gedigen NHL-karriär, har Andersson också flera landslagsminnen att se tillbaka på. Det främsta är, utan tvekan, det VM-guld som bärgades 1992 då förutom Andersson, även blivande stjärnor som Mats Sundin och Peter Forsberg fanns i laget.
    – Det var ju jättestort, för vi var ju nederlagstippade inför turneringen, och det var många svarta rubriker i media. Jag och Calle Johansson kom in under turneringen kommer jag ihåg, och det var en bra väg mot guldet, minns Mikael som fick se ”Sudden” och ”Foppa” få sina internationella genombrott.
    – Helt klart, det var två stora jättetalanger som blommade ut kan man säga.

Men Andersson har tyngre landslagsmeriter att luta sig mot, om man ser till turneringarnas dignitet. Defensivspecialisten var med både i World Cup 1996 och OS 1998 då han fick stort förtroende av förbundskaptenen Kent Forsberg.
    Andersson matchades som ytter i toppformationen i båda turneringarna, men Mats Sundin och Niklas Sundström som kedjekamrater.
    – Det var roligt och ärofyllt att spela i den omgivningen, berättar Mikael som inte vet var Kent Forsberg tänkte när han gav honom det stora förtroendet.
    – Jag vet inte varför det blev så. Han tyckte väl att jag skulle sköta defensiven, skrattar Mikael.
    OS 1998 slutade som bekant med sorti mot Finland redan i kvartsfinalen, och det är en oerhört tung förlust – en av de tyngsta i Anderssons karriär.
    – Det var det ju absolut. Det kändes bittert måste jag säga, för vi hade ju spelat bra fram till kvartsfinalen. Det kändes som att vi hade något bra på gång, men när det är utslagning i en match kan allt hända.

Idag, fem år efter att skridskorna lades på hyllan, arbetar Mikael som talangscout för Tampa Bay Lightning. Klubben, där han var en av de första stjärnorna, bärgade Stanley Cup 2004, så Andersson har i alla fall fått vinna en ring som scout.
    – Det var ju kul på sitt sätt. Hockeyn har ju också blivit populär där nere, vilket är roligt, berättar Mikael som inte har för avsikt att arbeta med något annat – inte just nu i alla fall.
    – Jag vet inte, och jag har inte direkt funderat på tränaryrket eller så. Då är du tillbaka och ska flytta och så, och det känns som att jag gjort det redan. Jag trivs utmärkt med att vara scout måste jag säga, säger Mikael.
    Han trivdes bra som spelare också – grovjobbaren Mikael Andersson.
    Må hända ingen stjärna, men alltid bemött och omnämnd med respekt.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-06-28 09:00:00