Veckans Legend: Patric Kjellberg

Han var spelaren som vann landslagsfinalerna, men som föll bort i klubblagsfinalerna. Världs- och olympiske mästaren Patric Kjellberg har en framgångsrik karriär att blicka tillbaka på. – När man reflekterar tillbaka på den så har den varit bra, jag har haft tur, säger Patric.

För målsprutande anfallaren Patric Kjellberg var det stor skillnad på finaler med landslag och klubblag i karriären.
    Tre landslagsfinaler gav tre guld.
    Finalerna med klubblag, var desto underligare. 1995 vann han SM-guld med HV 71, men kunde inte spela i slutspelet på grund av en axelskada, och blev mästare i kavaj.
    Finalen med Djurgården 1998 förlorades mot Färjestad.
    Finalen med Anaheim Mighty Ducks 2003 spelade han inte, efter att på grund av personliga orsaker lagt skridskorna på hyllan mitt under brinnande slutspel.
     Framgångsrika landslagsfinaler, underligare klubblagsfinaler, med andra ord.
     – När man reflekterar tillbaka på karriären så har den varit bra, jag har haft tur, säger Patric.

Patric Kjellberg föddes i skånska Trelleborg i juni 1969, men flyttade ganska tidigt norrut, och moderklubben är stockholmsklubben RA 73. När och varför han flyttade till Stockholm, förtäljer inte historien.
    – Det får du fråga mina föräldrar om, men min far är ju stockholmare så jag har ju halva släkten i Stockholm. Jag har ingen aning om hur jag började spela ishockey, de föste väl bara ut mig på isen, skrattar Patric som sedermera hamnade i AIK, via en sejour i Falun.
    – AIK var i Falun och tittade på mig, och sedan värvade de mig. Jag ville till Stockholm så det var ju tur att AIK var intresserade, fortsätter Patric som hade tre bra år i AIK, innan det lossnade på allvar den fjärde säsongen i klubben.
    Då, 1991/92, blev det 20 mål och 33 poäng på 40 matcher samt både OS- och VM-spel med Tre Kronor.
    – Jag tycker det gick okej de första åren och jag växte väl in i rollen som elitseriespelare, och sedan den fjärde säsongen så lyckades jag ta ytterligare ett steg framåt. Jag kom med i landslaget också, så man tog steg allteftersom, berättar Patric.

Den Tre Kronor-karriär som inleddes i början av 90-talet blev också framgångsrik. Kjellberg spelade alla OS-turneringar under decenniet: 1992, 1994 och 1998.
    – Jag var väl en av väldigt få som lyckades spela alla OS-turneringar under 90-talet. Jag hade tur som fick vara med i OS, och jag gjorde väl något bra som kvalificerade mig för spel i de turneringarna, menar Patric vars främsta minne givet är från guldet 1994.
    – Det är klart, och speciellt i och med att Tre Kronor vann sitt första OS-guld någonsin. Givetvis kom man ihåg ”Foppas” straff, och hela upplösningen var ju dramatisk och fantastisk, fortsätter Patric som också var nöjd med att spela OS 1998, då han var en av få elitseriespelare som tog plats i en NHL-späckad trupp.
    – Det var lite speciellt. Det var jag, Jörgen Jönsson, Ulf Dahlén och Tommy Söderström som var med från Sverige, och det var ju jättekul.

Två VM-guld på två försök

Tre OS alltså, men det blev bara två VM för Kjellberg genom åren – men han ståtar med två guld och är således 100 % -ig i VM-sammanhang. Att vinna VM tycker han därmed inte är så svårt.
    – Jag hade ju förmånen att få vara med och vinna VM-guld 1992, och allt som händer första gången lämnar ju större arv efter sig. Första gången är intrycken lite starkare, berättar Patric som också var med och vann 1998.
    – Jag kommer ihåg att vi hade ett ruskigt bra lag, vi förlorade inte en enda match. Det var ju en fantastiskt rolig turnering, eftersom vi hade ett så bra lag, fortsätter Patric som också berättar att han tackat nej till en del VM, bland annat på grund av att han ville spendera mer tid med familjen.

Men tillbaka till klubblagshockeyn. Efter fyra säsonger i AIK, åkte Kjellberg 1992 över till Nordamerika efter att ha skrivit kontrakt med klassiska Montreal Canadiens, som listat honom i den fjärde rundan, som den 88:e spelaren totalt, 1988.
    Sejouren i Kanada blev dock inte vad han tänkt sig.
    – Jag kom till ett väldigt bra lag, och Montreal vann ju Stanley Cup den säsongen. Det var inte världens enklaste situation att komma in i, men jag lärde mycket av den säsongen. Jag fick spela på baksidan av NHL, i AHL, och det är inte bara roligt att spela i Nordamerika. Men man tog ändå med sig vissa erfarenheter därifrån, menar Patric som spelade blott sju matcher i NHL, och spenderade resten av tiden i farmarligan.
    Det blev bara ett år i Nordamerika, innan han flyttade hem till Sverige och HV 71.
    – Dels så ville jag fortsätta min utbildning som polis, och sedan ville jag hellre spela hemma, helt enkelt, berättar Patric.

Kjellberg spelade två år i HV 71, och även om det inte blev någon stor poängmässig succé, så var han ändå en nyckelspelare i laget.
    1995 blev han också svensk mästare, men det skedde i kavaj.
    – Jag fick lov att göra två operationer av axeln under säsongen, vilket gjorde att jag inte kunde spela i slutspelet. Visst ville man vara med, och jag hade ju givetvis bytt operationen mot att få vara med, men det var inget man kunde göra något åt.
    HV 71 gick in som åttonde och sista lag i slutspelet, men lyckades vinna efter en heroisk insats där Brynäs besegrades i finalen.
    – Jag hade det jättebra i HV. Vi hade ett bra och roligt lag, så jag trivdes kanon i Jönköping, berättar Patric som flyttade tillbaka till Stockholm 1995 då han skrev på för Djurgården.
    – Det kändes naturligt att flytta hem. Dels hade jag min fru i Stockholm, men jag skulle också avsluta min polisutbildning, och det var jag tvungen att göra där.

Underlig avslutning

Det kom också att bli tre framgångsrika säsonger i Djurgården. Första säsongen var något sval poängmässigt, men sedan sköt Kjellberg 29 och 30 mål de efterföljande säsongerna, och var en av Stockholmsklubbens stjärnor.
    – Jag fick inte spela så mycket under min första säsong i Djurgården. Under mitt andra år fick jag spela väldigt mycket, och blev kapten. Man tog ytterligare ett steg i karriären helt enkelt, säger Kjellberg som bland annat spelade i den så kallade ”Glamourkedjan” med spelgenierna Espen Knutsen och Fredrik Bremberg.
    – Och året efter hade jag Mikael Johansson som kedjekamrat istället för Espen, så det går inte att klaga på det, säger Patric som var grovjobbaren när han spelade.
    – Jag var väl den spelaren som fick kämpa i de där kedjorna, för det var det ju ingen annan som gjorde. Jag var både långt fram och grötade, och sedan fick jag vara längst bak för att täcka upp. Jag var grovjobbaren som fick avsluta, ungefär, skrattar Patric.
    Den säsongen, 1997/98, var kanske den främsta i karriären, för då var han Elitseriens målkung, blev utsedd till årets gentleman i Elitserien, erövrade SM-silver med Djurgården, spelade OS i Nagano, samt vann VM-guld med Tre Kronor i Zürich.

Det var också alla de framgångarna som återigen öppnade upp dörren till NHL, och 1998 skrev Kjellberg på för nya NHL-laget Nashville Predators.
    – Jag fick chansen igen, och jag ville prova. Det ångrar jag inte alls. Jag visste att det fanns ett visst intresse därifrån, och det som avgjorde var säkerligen att jag blev uttagen i OS där alla världens bästa spelare var med, menar Patric som hade nytta av sin förra sejour i Montreal när han kom till Nashville.
    – Ja, jag tror jag hade större förståelse för hur systemet fungerade. Jag hade ju sett både fram- och backsidan i Nordamerika sedan tiden i Montreal.
    Andra säsongen i Nashville blev också den bästa i NHL-karriären, då han noterade 23 mål och 46 poäng på 82 matcher. Sammanlagt i klubben blev det 126 poäng (49+77) på 246 matcher, innan han byttes bort till Anaheim.
    – Det fungerade ganska bra i Nashville. Den första säsongen var lite trevande, men sedan tog jag steg framåt det andra året. Det var roligt för allt var ju nytt i Nashville, hockeyn överhuvudtaget. Det var roligt att få uppleva det, berättar Patric.
    – I början av den fjärde säsongen byttes jag bort till Anaheim, och det var ju inte mycket att säga om. Jag har ingen aning om varför jag byttes bort, och jag fördjupade mig aldrig i det. Jag försökte bara se framåt och dra lärdom av det som hade hänt.

Sejouren i Anaheim varade i knappt två säsonger, och summerade NHL-poängskörden till 160 poäng (64+96) på 394 matcher. Den andra säsongen, 2002/03, gick Anaheim till slutspel, och Kjellberg spelade tio matcher innan han mystiskt försvann mitt under slutspelet.
   Utan Kjellberg i laget avancerade laget från Kalifornien till final, där man föll mot New Jersey Devils.
    – Det var en mängd olika faktorer som gjorde att jag hoppade av. Det var en del personliga saker som jag var tvungen att ta tag i, så var det bara. Jag lade min karriär åt sidan i och med att jag åkte hem, berättar Patric som sedan dess arbetat som polis hemma i Sverige, och som idag engagerat sig i Falu IF.
    – Jag är engagerad i klubben som sportsligt ansvarig, eller utvecklingsansvarig. Jag ska hjälpa till här, och ska se till att de unga spelarna lär sig något, och jag ska hjälpa dem vidare i karriären, fortsätter Patric som inte vet om det blir mer hockeyjobb i framtiden.
    – Det har jag inte ens tänkt på. Jag är polis för tillfället, och trivs bra med det.
    En fortsatt bana inom hockeyn eller inte, man kan inte blunda för det Patric Kjellberg åstadkommit – inte minst inom landslagshockeyn.
    Tre spelade OS, och två VM-guld på två försök, talar sitt tydliga språk.
 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-08-16 10:00:00