The Heart växlar upp del 1: Konsten att följa sitt Modohjärta
Efter en lite väl lång semester varvar vi på The Heart upp ordentligt genom att bjuda på en riktig aptitretare. Detta i form av en artikelserie på temat "Supporterengagemang" där var och en i redaktionen får chansen att ge sin syn på supporterskap. Vari ligger egentligen orsaken till att vi som supportrar engagerar oss på ett hängivet och troget sätt? Det är även hög tid att tacka av den ack så noble avgående redaktören på The Heart Torbjörn Hägglund för lång och trogen tjänst. Detta gör vi inte minst genom att ge honom äran att få inleda artikelserien. Var så god Torbjörn, ordet är ditt!
Folk undrar ibland vad det är som driver mig och mina gelikar.
Vad det är som får oss att offra lunchraster, kvällar, helger och sena nätter på att följa och rapportera om favoritlaget utan ett öre för mödan.
Svaret måste bli en motfråga:
Hur skulle vi kunna låta bli?
Jag är nämligen helt säker på att vi skrivande Modofans drivs av precis samma sak som driver alla fans till The Heart of hockey.
Som så många har påpekat är hockey religion i Örnsköldsvik - och likheterna är fler än man kan tro.
Förutom stans dyrkade hockeygud Foppa, templet i hamnen, helgonen på isen och den heliga graalen Le Mat i entréhallen, så finns det stora likheter mellan hur en troende och hur ett fan fungerar.
Kärleken till Modo är ingenting som vi fans kan slå av och på. Modoit är ingenting man väljer att vara - det är något man helt enkelt ä-r.
Under hot skulle en katolik kanske konvertera till islam eller en hindu till buddismen - men under ytan vore de förstås bärare av samma tro som tidigare.
På samma sätt vet ju jag, och varje Modosupporter med mig, att vi alltid kommer att vara Modoiter.
Antagligen är det just därför det blir så otroligt svårt att ta för fansen när en av klubbens egenfostrade produkter lämnar för en konkurrent. Det handlar ju nämligen om killar som började precis som vi.
Som under tidiga barnaår stått och hållit en förälder i handen i Kempis, som täckt barnkammarens väggar med affischer och tidningsurklipp av sitt favoritlag, som lagt ut hela veckopengen på ståplatsbiljetter och suttit med örat tryckt mot radion varje gång hjärtelaget spelat bortamatch.
Killar som, liksom vi, inte under ett enda av dessa stadier kunnat tänka sig att heja på något annat lag.
Men när det går så långt att man lyckas med det som så många av oss fans drömmer om - att faktiskt själv får bli en del av det lag som man älskat längre än man kunnat gå och tala - så händer det tydligen något. Plötsligt är det tänkbart att kränga på sig en annan tröja än sina forna idolers, slänga ur sig ett "så är det i den här branschen" och jubla åt ett annat lags framgångar än "sitt eget".
Självklart svider sånt att se för oss som själva är så säkra på att vi hellre skulle spela gratis med MODO än att besudla oss själva med ett motståndarlags färger.
En av de skönaste läktarbandroller jag sett riktade sig till Magnus Wernblom, då i SAIK-tröja, i samband med en hemmammatch mot Skellefteå i fjol:
"Det finns en hjälte, men han ser för jävlig ut i svart och gult."
Det är inte bara en genialt humoristisk pik och hyllning på en och samma gång - den säger också något om hur vi supportrar fungerar.
Vi fans vägrade acceptera att Wernblom skulle ha upphört att vara Mr Modo, utan såg honom helt enkelt som en Modoit som råkat få på sig fel kläder.
I våra ögon kan man kanske dölja Magnus Wernbloms sanna färger under ett gulsvart färglager, Fredrik Wargs under ett rödvitt och Per Hållbergs under ett hölje av Löfbergs Lila, men där under lär det ändå alltid bulta ett Modohjärta.
Ett Heart of hockey, om ni så vill.
För som vi alla vet finns det bara plats för ett hjärta i varje kropp, och det är ingen slump att det hjärtat är rött.
Som Modofan kan man hålla tummarna för Vancouver borta i NHL eller något fotbollslag i italienska ligan, men det kommer ändå bara att handla om "dem".
Modo är "vi", kort och gott.
Och svaret på vad som driver varje supporter blir då att leva upp till detta "vi".
Att inte bara prata som om man vore en självklar del av klubben, utan också försöka att faktiskt vara det. Liksom laget spelar för fansen ska fansen finnas till för laget.
"Fråga inte vad ditt lag kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt lag", som John F Kennedy skulle ha formulerat det.
Vare sig detta handlar om att skrika sig hes för att sitt lag på ståplats, att köra 28 mil för att se hjärtelaget en måndagskväll eller kanske att rapportera om hjärtelaget för fansens räkning.
Åtminstone vill man ju gärna tro att ens egen insats bidrar. Att ens rapportering kan hjälpa en och annan Modoit i exil att hålla koll på hjärtelaget, och kanske gör sitt till att stärka Modos varumärke med ytterligare någon tiondels promille.
Eller, vilket ju vore häftigast av allt, att man via sitt skrivande kunde väcka ytterligare något slumrande Modohjärta där ute.
